Regniga somrar och soliga somrar.

Folk undrar väldigt mycket om vädret. Jag själv undrar väldigt mycket om vädret själv numera. Klimat har blivit poppis.

Min första fjällvandring år:1972 utgick ifrån Katterjokk. Jag gick med pigga jämnåriga kompisar i några svarta underliga promenadskor. Släpade med mig en regnrock..(Utrustning på den tiden var väldigt 'basic' .Utrustningshysterin hade liksom inte börjat)

Fjällvandringen inkluderade även andra märkliga saker som vadet över Valfojokka där uppe. (vilket jag inte har nått minne av)..Däremot ‘Tre-Pass -leden‘ även det ett mycket märkligt val, då detta var min första vandring och hur jag minns hur jag liksom gled ner mot sjön där nere, i Unna Räjta, på den bärsmälta glaciären) Minns att vi samma dag sedan småsprang ner till Kebnekaise ifrån Tarfala så torrt var det. På den tiden hade man bråttom.Landskapet var uttorkat. Svårt att få tag i dricksvatten i dom där blockmarkerna..

Det var en väldigt torr och varm sommar den sommaren år 1972. Hade jag inte fått den varma sommaren till skänks, hade nog fjällen varit lite mer småflörtade.

Samma vandring gick jag 1989. Jag tror vi hade ungefär en halvtimmes regnuppehåll.. Jag vadade då Valfojokka upp till midjan. Så olika kan det vara.

Så sånna där väderlekar går i cykler uppenbarligen.. Sånt här,med vädret ..Det kanske går på ett ut, sånna här fjällvandringar har jag tänkt.

Det märkliga är att jag aldrig direkt tänkt på fjällen som speciellt regniga. Visst finns det hällregn.. och visst gives det även stekande sol.

Men jag undrar mest varför folk gnäller över regn när dom är ute och vandrar?.

Själv går jag aldrig numera då det regnar. Jag slår upp mitt tält och sover så fort det drar in lågtryck. Därför blir mina fjällvistelser långa och vilsamma historier.. Regn för mig är rena sömnpillret.

Faktiskt ,det värsta minnet jag har av just ihållande hällregn var i Sarek 1991 då jag och min hustru låg i någon gyttjig pöl i Kaskavagge och det regnade oavbrutet i fyra dygn. Trot eller ej, men det gjorde det. Det var rena Niagarafallen överallt. Sånt glömmer man icke! Det var som någon stod med en brandslang och sprutade.

Min dåvarande något lata och bekväma fru orkade liksom då, inte gå ut och uträtta sina behov på ett otvunget vis, så hon gjorde dom istället inne i absiden i tältet..(ett Helsport Rundö) i en tom påse utav torr-maten (sånna där Blå Band som fanns på den tiden), som hon suckande vek ihop.... Sånt glömmer man inte heller... Fredrik Nietzsche lär ju ha sagt:' Det svåraste för oss människor är att lära oss att glömma' .

Det är mycket man måste lära sig acceptera.

Vad jag sedan mindes mer av den här konstiga vandringen var att, Kåtokjokko var sprängfylld med vatten.Säkert tre meter högre vatten an vanligt. Det gick nästan upp till bron. Det riktigt sjöng i metallen i bron där.

Vi träffade då ett par danska pojkar i tjugoårsåldern. Det var deras första fjällvandring...Man kan ju undra om dom kom tillbaka nån gång?

När jag sedan år 1986 lämnat Luttolako efter en stekhet veckas vandring och går över Pårteglaciären och så, då insåg jag att den sommaren var lika torr som sommaren 1972.

Ja, då möter jag en grupp tyska ungdomar i tjugoårsåldern.. Det var deras första fjällvandring...Dom kom säker tillbaks..

Nästa besök på Luttolako år: 2001 innebar även det sol och en fantastisk sommarnatt som bara Luttolaka kan visa upp. En sådan där magisk sommarnatt i midnattsljus som just i ett trollslag blev så där helt otroligt magisk, då den i ett slag, förvandlades till .‘En nästan ‘Titanic’ drunkning’ i fråga om regnmassor.

Ja det regnar...och även så i Stockholm idag. Men Stockholm är inte Luttolako..

Fina och fula landskap..

Varför anses just Gotland vara så vackert och andra svenska landskap vara konventionella? I tunnelbanan här i Stockholm annonseras ‘Landet Annorlunda’ vareviga sommar. Några badglada turister, oftast lättklädda far flinande runt på en cykel längs en strand och det ser alltid ut som på Mallorca eller någon grekisk ö.

Den oftast tillgjorda ‘Finheten’ förstärks sedan genom att utvalda kändisar uttalar sig om landskapets ‘skönhet’.. Helt plötsligt så anser varenda man pratar med att Gotland är så vackert. Landskapet är osvenskt, nästan italienskt..kargt...Att ett landskap är kargt är en modenyck vad det verkar..

Tänk att få semestra här..

Man dricker kanske vin, äter nått grillat lammkött, tittar på ruiner och går på en öde strand. Mer behövs tydligen inte förrän en landskapstyp ska förvrida huvudet på den övriga befolkningen...

När jag som barn växte upp på Gotland tyckte jag att fastlandet var bra mycket bättre, vackrare och mer spännande. Där fanns: Stora träd, granar, sjöar och berg..på Gotland var det mest åker, buskiga enar och blåst.

När jag varje sommar åker tillbaks till ‘Öijn’ å' hälsar på släkt och vänner känner jag bara att jag återvänder till nått, ett landskap som mer och mer liknar en turistaffish..

Hur har det kunnat bli så?

Det som en gång var en levande byggd har i dag blivit till en fotogenique fond för en storstadsmässig livsstil..

Gotland borde nästan få en egen T-banestation, någonting att stiga av till efter: Bromma, Stocksund eller Saltsjöbaden.

Kårsavagge for ever..