Fjällgräshoppan

Nutida nomader

( Den privata och exklusiva upplevelsen i SFK's fjällstuga)

Fjällvandrandets hunger är svårt att förstå med förnuftet. Renarna till exempel verkar sakna den: De flyttar runt bara för att livnära sig bättre. Vi vandrare kastar oss ut i det okända  av orsaker som är mindre enkla att fastställa. Kanske flyr vi från något eller så ska vi leta rätt på något. Simpel nyfikenhet eller nått arketypiskt sökande efter ett förlorat paradis? Inte kan det bara vara höga toppar sol och ett fritt och öppet oförstört landskap. Nostalgin finns säkert där, att leta upp något vi läst om, anat eller sett långt tidigare under en annan vandring och leta efter nått som tidigare funnits bevarat, likt flugan i kådan, på andra platser där tiden haft ett annat förlopp.

I varje vandring man gör finns ett inslag utav nått som på en gång är löftesrikt och oroande.

I dag kan vi inte göra geografiska upptäckter eller topografiska sådana. Allt verkar redan genomtröskat och genomgånget.. Men, man kan upptäcka nått nytt i det redan sedda, något som ingen annan tidigare fått syn på. Och när vi gör det så skaffar vi oss hemliga tecken, lösningar och nya infallsvinklar på landskapet.

Det finns som sagt ‘ett annat fjällmassiv’ innanför det ‘redan sedda fjällmassivet‘, något annorlunda innanför det redan sedda..

Och på nått sätt kan man då om man har ett fritt synsätt nalkas en ny sanning om fjällen, men denna nya sanning verkar försvinna i och med att vi alla samtidigt kommer fram till det ögonblick där den nya sanningen upphör att gälla.

Jag tycker det verkar så med alla dessa fotograferande fjällvandrare som ideligen tröskar igenom panoramor hit och panoramor dit och önskar sig nya bättre utsikter. Det är som om ett tidigare avfotograferat parti helt plötsligt förlorat sin magi och i en ny tidsanda ska kläs i en ny teknik. Fjällpanoramat moderniseras.

Dom där beundransvärda riktigt kända fjällskildrarna, dom med ‘coffetable‘-böcker större än själva kaffebordet själv är, dom har det nog inte lätt i dagens bloggvärld och i dagens digitaliserade fotovärld. Dom har redan på nått vis både skövlat och anonymiserat även dom mindre utforskade platserna i fjällvärlden långt innan vi själva kom dit med digitalkameror och små behändiga laptops.

Det är nästan så att den klassiska fjällskildringen upphört att gälla som en värdegrund, dess bilder och dess personer med. I dag verkar allt splittrat och fragmentiserat.. Ordet som många använder är: segmentering.

Själv tror jag att den dokumenterande och den anonyma guideboken i stort förlorat på detta. I dess estetik och i dess skildring framstår den nästan som en parodi på sig själv.

I dag är det svårt att upptäcka något nytt och få någon att lockas tro på dess existens. Parodin ligger idag nära det dokumentära. (ett exempel är väl den här bisarra och pinsamt koloniala ‘Den stora resan’ som SVT snart sjösätter, där vanliga Svenssonfamiljer ska 'fjanta och flamsa sig' med ursprungsbefolkningari exotiska miljöer.. Det har gått en tid sedan prins Vilhelms skildringar utav infödingar i Afrika, kan man gott konstatera... eller rättare sagt.. det har nog inte det gjort)

Någon ny friare horisont verkar inte utlovas heller i dagens  moderna och uppstressade bloggosfär, där mångfald och bilder slåss om uppmärksamhet. Eller har jag fel. Kanske gör den det? Kanske är just bloggandet om fjällen den nya fjällskildringen, den nya verkligheten vi färdas mot?.