Social, vettig och trevlig. Jättevan fjällvandrare med stor erfarenhet av orösade leder.
Gillar öde natur, tillika väl valda vackra tältplatser med vida utsikter där jag får vara ensam.
Gillar mest att bada vid öde fjällsjöar.
Står ut med det mesta..Alltifrån folk till ödemark.
Pensionerad polis nu plus 70, med konstnärliga och litterära ambitioner.
Lärare och handledare i kriminalteknik med inriktning på dokumenterande fotografi. Statlig utredare.
Boendes i Vasastan i Stockholm och på släktgård på norra Gotland.
Favoritområden i fjällen är: UnnaRäita, Mårma.
Intressen: Vandring, Jakt, Turskidåkning, Litteratur, Bär & svamp, Paddling, Foto, Resor, Stockholms vildmarker. Gotlands stränder. Norra Lapplands skogar och fjäll. Kajak i skärgården. Jakt och fiske.
Etiketter:
April
2023:
September, Oktober
2014:
Januari, Februari
2013:
Oktober
2012:
Januari, Februari, Mars, Juli, Augusti, September
2011:
Januari, Mars, Juni, Augusti, November
2010:
Februari, April, Maj, Juli, Augusti, September, Oktober
2009:
Februari, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November
2008:
November, December
Ljuset i Abisko 2. (4)
Jag blir lite orolig över min expansiva och konstnärliga kvinnobekant. Gick hon och la sig, frågar jag mig eller druttade hon ihop på golvet och blev liggande. Kanske bäst att gå tillbaks och se att hon kommer tillrätta. Jag går tillbaka ner till sällskapsutrymmena för att leta.... För många fjällvandrare kan det bli för mycket att få miljöombyte. Halkar hon inte på en våt och hal spång, så snubblar hon nog nu igen på någon tröskel i restaurangen och slår sig där.
Ojnare ska du också glömma.
Jag går med mitt barnbarn och min hund på skogsvägen. Där vägen tar slut öppnar sig en stig. När stigen tar slut går vi fritt i skogen. Inget är så fantastiskt fritt som att gå med en hund och en frågvis unge. Vi går planlöst. Vi behöver ingen karta. Skogen här är för oss tre något välkänt. Upplevelsen har inget mätbart värde, i alla fall inte i pengar.
Om Axel Hamberg i sitt Sarek.
Oundviklig är faktiskt årets fjällbok.
Ett nu i Kvikkjokk.
Per Daniel Holms lilla fina och unika målning utav Kvikkjokk är kanske bara början på något som senare ungefär då 150 år leder oss fram till våra nutida fotobloggar. Utifrån principen man tager vad man haver och diktar utifrån detta. Ett slags collage av intryck sedda och fantiserade alltså, eller om man så vill ett påhitt om något som kanske inte bara är sett men desto mer upplevt. I det här fallet då vad Holm tyckte passade att avbilda. Delar man upp målningen i dess beståndsdelar, ser man olika saker ungefär liksom vardande som kulisser på en scen, som i egentligen kunde vara utbytbara och indragna som på en scen på en teater. Himmel, berg. dalar och lite annat. En slags Samefamilj ifrån just år: 1861,vistas uppe vid Kvikkjokk vid en tidstypisk kåta. Antagligen bor dom där. Det finns en rörelse i bilden, men personerna i fråga står still. Dom uttrycksfulla fjällen står för rörelsen i sina former. En del renar springer med runt i alla fall. Halva målningen består av beundransvärda moln. Dom verkar lika schematiska och kategoriska som det övriga som Holm vill skildra. Mannen håller upp en nyss skjuten ripa inför barnets händer. Lappkåtan är i renskinn, vilt och indianskt. En massa runda näverkontar ligger på marken, ett skrikande lindebarn, och lite annat, som hör den miljön till, inte att förglömma en gullig lapphund, inte bara den som ligger vid ingången.
