En liknande berättelse: -‘populär och samtida’- är konspirationsdokumentären likaså i en film som påminner om den nämnda: ’Did we ever land on the Moon?’ som nu påstår att månlandningarna aldrig ägde rum, och att de bilderna var bluff och tagna ute i Nevadaöknen.

Snön smälter i rasande fart. Ser man på den minskande snödrivan kan man uppleva den som antingen våren som kommer eller kanske med lite fantasi se en glaciär som smälter i ett växthus.

Tvärs över gatan där jag bor i Vasastan ligger ett galleri som nu visar en vacker och ödesmättad fotografiutställning av en engelsk fotograf som heter Dan Holdsworth. (född 1974) Det är väldigt stora bilder, två till tre meter stora, inramade bakom vackert glas. Bilderna skimrar riktigt. Bakgrunden är kolsvart. Upp mot denna kolmörka natt i bilderna, höjer sig taggiga konturer som om det var en främmande och jättelik bergkedja som avbildas, Okända jätteberg någonstans långt, långt borta. Samtidigt ser det ut som allt vore taget på en främmande planet, långt bort i rymden där då någon okänd kapsel flyger just över denna bergiga yta och fotograferar dess bergiga yta. Man får en känsla utav flykt när man ser på dessa jättelika fotografier. Det påminner lite om dagens bildtittande i cyberrymden på ‘Google-Earth’ samtidigt. Något okänt, något som upptäcks, just bland pixlar på en dataskärm, allt medan vi drar på en mus eller på en markör som ger oss ledtrådar till storlek och riktning. Vi färdas in i detta märkliga landskap.

Utställningen innehåller fem sex, av dessa jättelika landskapsbilder.. Först tror jag precis som kanske vem som helst, att detta är någonstans ifrån ett bergslandskap.. Island kanske?, något nytt och spännande landskap jag aldrig någonsin sett. Sedan rätt vad det är, ser jag att det är is, det svartvita är inverterat, omvänt som när ungefär ett negativ som blir positivt.. Men vad är vad, här och är det då berg? Eller kanske då is?.. En glaciär kanske som är svart? Is kan ju inte vara svart?.. Och varför är det natt? Rätt vad det är tänker jag på ett landskap i Himachal Pradesh i Indien, Ladakh i Kashmir eller nått åt det hållet. Väldigt alpint, väldigt spetsigt.. Jag ska titta i mina gamla diabilder tänker jag.. Kanske är det då just Ladakh? Man vill ju så gärna veta... Men precis, som när jag tror att jag ska komma på var någonstans nu mina gamla diabilder finns, så känner jag att dom nog inte ens är värda en titt, då dom säkert bleknat bort och förlorat sin lyster..“Bilderna bleknar men minnena består“.. Så brukar man ju så fint säga om fotografier...

När jag går närmre och allt närmre mot bilderna ser jag inte bara min egen reflektion i dom stora glasskivorna.. Rätt vad det är tror jag mig se rinnande svart bläck på en plastyta. Helt plötsligt ser jag bara en plan yta som är framför mig. Fotografiet upplöses framför mig i något obeständigt, jättelikt och drömskt. Bilderna framstår mer som efterklanger ifrån någon mardröm man fått efter ha tittat för mycket på berg.

Ambitionen bortblåst.

Denna årgång av Svenska Fjällklubbens årsbok ‘Till Fjälls’ 2010-2011 har tydligen Jämtland som huvudtema fast väldigt lite handlar egentligen om Jämtland i boken.

Såhär står det i förordet:

‘Det var ju faktiskt här som den svenska fjällturismen började”.

Och det stämmer nog. När fjällturismen en gång började var just ett besök i fjällen i Jämtland just en verklig upptäcktsresa och kraven på både vandrare som skidåkare var då höga, inte minst kunskapsmässiga. Kunskap har förut genom tradition varit en ledstjärna för SFK.

I dag verkar dessa krav om kunskap eller kanske snarare ordet ’vetenskap‘ borta, Här menar jag: kulturhistoria, topografi, botanik och etnologi. Årsboken verkar dessutom hållningslös och ger uttryck för varumärkesplacering på ett både trist och ogenerat vis. Det är väldigt tråkigt tycker jag att den här årsboken blev så väldigt dålig, spretig och osammanhängande.

I vanliga fall så höjer man ju inte nämnvärt ögonen över det som på tidigare år stått i årsboken. Ordet ‘konventionellt’ har ju varit ett högt betyg tidigare så att säga..

Men i år blev jag tyvärr inte ett dugg inspirerad eller intresserad av det jag läser i SFK årsbok .

Jan Lundhag.-Kängfabrikören. som var redaktör för boken frågar sig i förordet ’Hur gör man då en bok när man är amatör på området? Kanske det innehållslösa i boken tar sin början i detta konstaterande, och sedan blir det ju just inte bättre, vare sig språkligt eller bildmässigt , förrän boken håller på ta slut. Men då har man släpat sig igenom allehanda banala texter som inte ens någon skrivglad gymnasist som varit i fjällen för första gången, ens skulle ha skrivit.. Just då, när man undrar över hur det riktigt gick till, när boken skulle sättas ihop...då finns faktiskt en väldigt fin och vettig liten, hör och häpna ‘enkel’ betraktelse av en ung kille som heter Jörgen Vikström, först där i den berättelsen verkar det hela lite mer otvunget och relaxat.

Där i hans text, helt plötsligt, hittar nu äntligen en berättelse sig själv och blir ovanligt läsvärd, reflekterande och framförallt ny, och vill söka sig bort ifrån genomtröskade Himalaya- och Sarek-berättelser.

Varför är det så låg kvalitet då på det övriga i boken?

Ja, det kan man ju fråga sig! Det måste ju finnas en förklaring till det?

Det är ett stort problem när en anrik klubb som Svenska Fjällklubben inte längre kan attrahera kunniga skribenter av rang. Av tradition har det urval, den kontinuitet inom traditionen och den kompetens inom klättring, geologi eller Sameliv som tidigare präglat klubbens årsböcker helt försvunnit nu.

Jag bläddrar snabbt igenom årsboken ett antal gånger om och om igen, läser och läser och hittar egentligen ingenting som fängslar, griper tag eller förklarar något mer än att dom berättar om personernas egna upplevelser. Frågan är om man överhuvudtaget kan attrahera en ny och ung läsepublik till detta ämne: Jämtlands Fjällvärld i en bok (eller i klubb) som inte ens har ens ambitionen att hålla ett starkt fokus på innehållsmässig kvalitet.

Det bådar inte gott detta.