You only live twice...

Fjällmassiven har olika personligheter, olika typer av karaktärer, ungefär som om dom har något av obekanta sällsamma egenskaper vi vill locka ur dom.  Vissa tilltalar oss, andra inte. Vissa känns trygga, andra definitivt inte. En del skrämmer. Vissa har namn som: ’Sjuodji’, ett väsen som både ser och hör allt, särskilt när någon skryter eller talar illa om någon. ’Äpar’ ungefär vid samma plats, som kanske många vet, är namn på en myling, ett dött barn som skriker. Längre in i Sarek vid Sarvesvagge finns fjället ’Kalme’, en plats där nån legat obegravd. Vissa namn är fortfarande besjälade med mystik och undanhåller det outsagda.

Allt efter ens eget humör som man måste lära sig umgås med under en vandring, växlar intresset om dessa fjäll. Det är en oerhörd frihet att  ibland bara att se dom på en karta, drömma om dom med kartan och lägga till en ny dal att upptäcka, en ny utsikt att skåda. Den här känslan av att själv mata sig med motivation och upplevelser är nog unik för oss människor.

När jag släcker teve-apparaten inför kvällen kan jag bara känna en stor tacksamhet fylla mig inför den stumma svarta skärmen. Denna tacksamhet kommer över mina fjällvandringar. Dessa upplevelser av olika tältplatser, och de tankar som skiftat vid varje ny plats, bär jag med mig innan jag sluter ögonen och somnar in.

I fjällen möter man både det stora och det lilla. Fjällen blir på något sätt, mer än någon annan natur: en plats där det allmänmänskliga sammanförs med både fantasi och myt, ibland till en sagovärld att träda in i, ibland gränsande till det banala. Men på något sätt som ändå ger tröst.

Kisuris, Sydryggen ser ut som en jättedrake som reser sig ur marken ur H.P Lovecafts sagovärld.

Vårt behov av tröst, som ju är som sagt oändligt.

Jag blir ibland väldigt förvånad när folk berättar att dom inte har någon gudstro, eller till och med påstår att dom egentligen inte tror på nått. Att leva i en tomhet. Är det möjligt?

Tanken om just tiden svindlar när man ser diabasgångarna på Pårtefjället, eller på Favoritryggen i Sarek. Detta stelnade Iapethushav, vars botten lyfts upp slitits itu och nötts ned. När jag ser på trilobiten från Gotland i fönsterkarmen, och håller den i handen kan jag inte annat än förundras över den korta tid vi som människor lever. Vi föds och vi dör. Mellan dessa två poler lever vi.

När en älskad person som stått en nära dör, måste man ändå kunna blicka ut och känna djup tacksamhet över livet.

Att vandra kan då lindra sorg efter en älskad. Fjällen är dessutom en utmärkt fond att ställa sina tankar om döden mot. Så var mina tankar i somras.

Att inte ha tid med att reflektera över sådana detaljer, eftersom man har för mycket att sysselsätta sig med: ”Jag hann aldrig med döden, jag var alltid upptagen och engagerad då jag hade för mycket att tänka på.”

Eller, att komma fram till en acceptans av döden som bara ett banalt faktum, som det inte är värt att ta alltför allvarligt på. Det är bara att tänka genom och leva sig in i, vilket obetydligt faktum det egna försvinnandet är.

Och nu då, mitt i allt det här otroligt fasansfulla som utspelar sig nu hösten 2023: Ukraina, Palestina och gängskjutningar. Ja då är vårt behov av tröst verkligen oändligt. Mitt i detta elände dessutom, ja då dog min favoritpoet: Louise Glück häromdagen.

På nått vis minns jag hur jag satt i somras i min tältabsid och tittade på en blomma, en liten fjällklocka, som bredvid mina kängor försöker få en glimt av den sällsynta sol som inte riktigt vill visa sig. Den kämpade riktigt på. Först nu kan jag riktigt fatta vad saknaden av årets fjällvandring betyder.

Riktig känna saknaden av ljudet av dragkedjan i tältet. Den svala vaniljdoften av fjällskära. Sommarljuset, tystnaden som gör att det nästan piper i öronen. När jag såg på blomman började den tala. Precis som i hennes dikt!

Vet du vad jag var, hur jag levde

Du som varit förtvivlad,

du förstår vad vintern innebär. 

Jag trodde inte att jag skulle överleva, 

utan kvävas av jord. Jag förväntade mig inte 

att vakna igen, att märka att min kropp’

i den fuktiga jorden 

åter reagerade och efter så lång tid 

ännu mindes hur man öppnar sig 

i den tidigaste vårens kalla ljus

rädd, ja, men bland er igen 

gråtande ja riskera glädje 

i den nya världens råa vind.

Dikt av Louise Glück. Snödroppar.

Så oerhört vackert och så trösterikt att tänka på mitt i allt elände. På nått vis påminner det om en människa som tar sig ur en djup depression,  just likt som en växt som tvingar sig mot ljuset.

Eller som Sean Connery säger i filmen: ”You only live twice. -- Once when you're born, and once when you look death in the face.”