Var i helvete kommer all sten ifrån?..

Vem har lagt dit det där?

Och var fan tar den vägen efter ett tag?

..................................................................

Gå på blockhav gillar ingen, eller? 

Ändå finns dom ju där, stenarna alltså och dom märkliga blockhaven. Det verkar som om någon sjuk djävul bara lagt ut dom för att man ska snubbla runt..

Och vem är det då denne ansvarige för blockhaven?

I all fjällvandring finns det enorma besvär, men dessa ödsliga besvär ‘idylliseras och romantiseras’ och verkligheten som vi ju alla vet, ter sig ju som den är, när man ju står där och vinglar’ ramlar och svär.

Som ung ‘sork’ på Gotland kunde jag bara se sten som något naturligt och som något som världen bestod utav. Det var helt enkelt väldigt bara så.. Dom fanns där, stenarna. Och dom var grå. Dom var många.

(Fleringes Stenkust. Gotland.  Silur, Högklintlager. 420 miljoner år sedan)

Långt mycket senare förstod jag att det handlade om något som kallades ‘Kambro-Silur‘ en slags geologisk tidsålder. Så hette den skyldige som försett landskapet med dessa knalar i överflöd.

Förfäderna mina, slet i sitt anletes svett i ‘Bläses’ kalkbruk I Lärbro på Gotland under någon illasinnad brukspatron. Helst skulle dom stå med mössan i hand och buga.

På min frus sida, nere i Småland, kunde inte hennes förfäder ‘sitta still’ på sin fritid. Hade man någon sådan gick man ut och byggde en stenmur tvärs i någon åker. Ryggarna krummades. Fingrarna kröktes

Stenen i sydsverige var nått som man hade i överflöd.

Som modern fjällvandrare betvingar man numera dessa stenar som ligger framför ens fötter. Stenen som begrepp har försvunnit ifrån vårt medvetande i den moderna tiden.

Förvånansvärt få personer inser eller fattar att våra fjäll en gång var oändligt mycket högre större brantare och mäktigare än vad dom är i dag.. Det var en gång när dom stod på sin höjdpunkt i sin utveckling.

Vi fanns inte ens då..

Den här dimensionen har alltid trollbundit mig på nått vis, fått mig att fråga landskapet om något. Att nått har varit större mäktigare och helt obegripligare än vad någon ‘fjällguide’ eller bok förtäljt, eller idag ens bryr sig att förtälja. En gång var detta landskap oändligt mycket större, brantare och helt annorlunda.

Nämligen, Det var hit jag ville komma i min fundering. --En enstaka meters erosion sker under tiotusen år.-- Just därför älskar jag denna enormt slöa process.

Och... jag brukar studera geologiska kartor. Jag konsumerar dom som andra läser dagstidningar. Antagligen borde jag utbildat mig till geolog.

Så blev det nu inte.

Nånstans står det i vissa böcker att fjällen våra, var nedslipat till ett peneplan. Tänk: ‘Midji Skårki‘. ‘Tjeuralako’ och sånna’ där ‘platå-ställen. Toppar som är platta ovanpå. Man reflekterar inte över dom. Inte ens om man är uppe på dom.

(Avfasat och platt på toppen, typ:Sielmatjåkkos nordtopp 570 miljoner år sedan)

Ställen med ett oändligt antal ‘knal’ (södermalms-slang för sten) på, högt uppe... Tänk att detta var bara för tjugo, trettio miljoner år sedan...

Har ni sett dessa geologiska genomskärningar i böcker? Om hur mäktig fjällen en gång tedde sig. Fjällen var tre/fyra kilometrar högre än nu.. Vad i helvete är dessa stenrester, nu då? Det pratas om överförskjutna skollor hit & dit... Ja tänk.. Ni tar en smutsig och mjuk bordsduk och föser ihop den.. Den krusar ihop, rullar lite hit och dit.. Här har vi en bergskedjeveckning.. Här är den ‘Kaledoniska orogonesen’ på ens egna matbord! Försök och gör det och begrunda. Det är just denna bergskedja vi åtnjuter som vårt mål och vår mening i våra skildringar av fjällen. Hade det inte funnits någon kontinentaldrift hade vi inte haft nått att sätta våra fötter på.

Så när jag står där och vinglar med mina teleskopstavar på blockhavet. Vad är det jag ser, vad har jag framför mig?.

Jag satt och läste i någon tidskrift om någon som beräknat skredet i Kärkevagge, det där jättelika hur mycket volym som det handlade om...

Själv frågade jag mig efter ha läst om det.. Hur mycket skred har det inte funnits i fjällen under årmiljonernas lopp.. hur mycket har sedan då försvunnit...

Var finns dom här överliggande försvunna skollorna? Dessa tre-fyra kilometrar tjocka bergartslager? Ett mysterium sannerligen. Hur kan en stor bergskedja på flera kilometrar bara försvinna och bli nått sånt där avrundat och mjukt, inbjudande och bulligt som fjällen uppvisar idag?

I London har jag en kompis som är just geolog. Otroligt bra att ha till hands. Han är expert på Kaledonisk bergsveckning. Som så många andra i sin yrkesutövning är han inte fast i just då detta. Han är numera anställd av ett engelskt oljebolag för att studera bergartslager i arabländerna. Det är där pengarna finns..

Jag bjöd hit David, som han heter.. till en enkel fjällvandring, för några år sedan. Han tillhör mina närmaste vänner. Han tillhör dessa ‘Seen-it-all-done-it-all’ personligheterna. Dom som sett det mesta i berg runt om i världen, dom som i princip vandrat överallt. Om man då är geolog blir allt genast mycket roligare att vandra, så mycket intressantare.. så tänkte jag. Kanske skulle hans kunskap skvätta över till mig.

Jag själv vandrar ju runt med bergartskartor i händerna som dum novis och följer bergartsskiftningar som en blodhund.. Så, nu tänkte jag! Äntligen. Vandra i Svenska Fjällen med en expert, en geolog! Hur skulle det då te sig?

Nåväl.

Utifrån hans oerhörda kunskaper och erfarenheter och mina geologiska o-kunskaper kan man säga att vandringen skulle kunna utmynnat i något som kunnats liknats vid något taffligt (typ, att ha sex med en oskuld) lite märkligt och ojämt Orättvist kanske. Det hela kunde ha blivit en ganska oproffsig historia, som ungefär ‘två apor som försöker byta däck på en bil‘.. eller ‘Två flygplanselever som tar en sväng i ett flygplan‘.. ‘En blind som ledde en blind..’

Men så var det nu inte alls.. Det påminde mer om att besöka Taj Mahal, inte med någon som aldrig sett det förut, eller någon som inte heller, hela tiden tjatade om hur man (jag då) exakt ska ‘stå där eller där‘, ‘var man nödvändigtvis måste sitta’ för att få den bästa utsikten, eller hur man undviker envisa tiggare vid entrén.. eller.. ‘Det är mycket finare på eftermiddagen i det milda ljuset‘..

Nej, nej..

Tvärtom.. Hela vandringen visade sig vara något annat. Han höll sig mest tyst och stod i stum beundran inför något han aldrig sett..

Jag tror det är bäst att vara så mot någon första gången. Inte prata för mycket. Lära sig vara tyst.

Så. Det är inte nödvändigtvis så att experter ger dom bästa svaren på fjällens gåtor. Men dom kan vara till god hjälp och bistå med fakta.

Men att gå på vingliga blockhav är bra mycket roligare om man får allt förklarat för sig utav experthjälp.

Apråpå då, geologi.

Här länk till Olaf Svenningsens hemsida. Antagligen den svenske geolog som vet mest om vår fjällkedjas identitet. Läs och begrunda om synklinaler och tektonik! Mycket vetenskapligt och kunnigt.

http://www.fex-svenningsen.se/sarek/geologi.html

Jag har alltid tyckt den geologiska dimensionen glömts bort i landskapet.

Berg är helt enkelt just geologi och inget annat.