Såhär' i det gråtrista vintervädret när man vare sig kan ta sig runt på skidor eller skridskor kan det vara kul att sätta sig i länstolen och titta i lite olika böcker. Jag drar på måfå' ut två böcker om just Sarek ifrån min bokhylla och kollar hur dom fungerar, i dag år 2010 egentligen. Den ena är’ Sareks Fyra Årstider’ Norstedts förlag, 1982. och Den andra är: ‘ Vildmarksvandring i Sarek’ Vildmarksförlaget 2007. Det skiljer dock 27 år mellan böckerna. I princip en hel generation. Har Sarekvandrarens attityd förändrats? Boken ‘ Vildmarksvandring i Sarek’ av Annika Berggren, kan man gott säga är den helt nyaste och mer samtida av dessa två. Den gör stora anspråk på att locka hennes läsare till någon form av nyfikenhet och vandring. Hon kallar det själv på baksidanpå boken för en ‘inspirationsbok‘. Som ska ‘locka till fler upplevelser och ge handfasta tips‘. Boken är på hela 156 sidor. Den känns betydligt textmässigt mer innehållsrik än den andra boken.
(Omslagsbild © Vildmarksförlaget)
Redan på omslaget av denna bok ser man riktigt hur vandrarna traskar på och plaskar omkring i Teva-sandaler i någon riktigt iskall jokk med dessa jätteryggsäckarna på. Man undrar, innan man öppnat boken om detta flåshurtiga anslag kommer fortsätta ?
Jorå’ man blir inte besviken på anslaget. Det utlovas både fler toppturer och ännu mer besvärliga vad på varenda sida. Själv blir jag rentav andfådd och hemskt trött av att läsa några stycken i boken. Den här flickan med sina vänner och en slags ’Naturfotograf’ :Håkan Hjort, som plåtar hejvilt och utan urskiljning, verkar ha hur bråttom som helst.
En uppskruvad ambitionsnivå således!
Boken lider nog brist på basala naturfakta. Inte får man veta nått om vare sig fåglar, växter, geologi eller vad för slags mossa som ideligen avfotograferas med daggdroppar. Vandringsbeskrivningen sker i en rasande fart, dag för dag i ett klämkäckt tempo. Där det konstateras att ‘hade vi haft lite mer tid’ hade vi kunnat gå upp på Pårte, ..hade vi haft mer tid... hade vi kunnat bestiga,... hade vi haft mer tid... hade vi kunnat ligga kvar och vila... osv.
När man läst igenom boken, känns det mer tyvärr, som en alldaglig tidningsartikel ifrån Utemagasinet som blåsts upp i bokformat. Lite småtrevliga berättelser om hur hennes kompisar ‘Bengan och Cathis‘, alltid kämpar på, upp och ner. och in och ut, genom dalgångar för att bli väldigt trötta, men alltid jäättenöjda, komma fram till målet, till slut och haft det ‘jäättefint‘.
Boken är i total avsaknad av naturkänsla eller någon form av initierad kunskap om det dom ser eller skriver om. Det mesta blir vanligt ‘konventionellt Sarek-pladder‘ som fyller bokens sidor. Annika själv medger att hon borde tagit en ‘naturkurs’ innan hon börjat vandra. För ‘det finns ju så mycket att skriva om’
Mat Tinas ande, alltid närvarande...
Axels ande verkar bortblåst..
(Bild © Vildmarksförlaget)..jäättemycke' mat utlovas..
I stället verkar då 'Mat-Tina' mer än Axel Hamberg, ha inspirerat det hela. Det är mungoböner i blöt över natten, fetaostsallad och cous-cousrätter,om vart annat: Pasta del Cournoto (vad nu det är?) och Risotto med torkade broccolibuketter hit och dit. Jag börjar undra vad som döljer sig i deras jätteryggsäckar egentligen?. Bokens behållning blir således en massa fina och läckra recept som man kan låta sig inspireras utav och det är ju inget fel med det. Men tyvärr.... Det verkar som om det där Vildmarksförlaget släpper igen vad som helst, som skriver om fjällen och som har en penna tillfälligtvis i handen.
Nyckelord:
Extremities
Jetboil
Basecamp
Spänning
Hunnit med att fotografera.
Gore Tex.
Compeed
Platser:
Sarvesvagge
Pårte
Olika glaciärer
Tips:
många
Möjlig musik i Ipod:
Scooter på hög volym.
Betyg:
**
----------------------------
(Omslag © Norstedts) Rapadalen med kabbelekor på sjuttiotalet.
Så... till den 'äldre' boken då , den om ‘Sareks Fyra Årstider‘. av Bo och Sune Karlsson, Norstedts Förlag. ifrån år 1982. Den är väldigt tunn den, den med. 117 sidor. Den andas inte alls någon direkt riktning eller har någon ‘vandringsguide-feeling’ utan man bläddrar lite förstrött i den och tycker, ja det här var ju väldigt vackert, och det är det ju förvisso, kanske.... Bilderna är fortfarande talande sådär med lite blek sjuttiotals-toning i. Färgerna börjar blekna. (däremot i Vildmarksbolagets böcker drar man på så högt i kulören på allt och alla numera). Även om tiden gått är det betydligt högre kvalitet i fotograferandet här och mer känsla i boken i form av lay-out och redigering.
Någon har dock tänkt till om ämnet och på förlaget och visat omsorg om författarna. Men här pratar vi ändå om Norstedts förlag, på den tiden det begav sig.
Vilka Bosse och Sune Karlsson är, förtäljer inte tyvärr boken, men nånstans börjar man förstå att dom ändå är naturfotografer och har blivit väldigt inspirerade av Sareks dragningskraft, som även på slutet av sjuttiotalet var stor. Säkert var dom lärare eller nått, för det var ofta dessa som i sin generation kom att ‘upptäcka Sarek’ ungefär som: aktiemäklare, reklamare, livsstilscoacher och allmänna pryldrifters gör i dag.
Nu är ju jag lite svag för sjuttiotalet, för det var ju då jag själv var i tjugoårsåldern så.
Nåväl, Bosse och Sune verkar ta det hela om vandring med ro. Sarek skildras här, inte som en snitslad löparbana, utan mera, som en ‘natur-tapet’ som olika årstider lämnar avtryck i. Det är lite småfilosoferande hit & dit, typ, om en slags begynnande ekologi (i det här fallet var det ju sura regn det då pratades om) eller om sångsvanar som häckar i Laitjuare. Man språkar lite under vandringen med, typ med Länta i Aktse, vem annars.. och någon annan vandrare som ser en stor älg.. Man fotar‘: just.. Älgar i Rapadalen, paddlar i en kanot och drömmer om björn och varg nedanför Skierfe, och på nått vis blir boken en slags avläggare till Edvin Nilssons ‘Vildmarksrike’ som ju åren innan hade varit en bestseller och riktigt fick Sarekturismen att ta raketfart.
Boken innehåller även faktiskt en ganska sällsynt grej: En fin vintertur på skidor i Sarek. Något som är ovanligt vid den här tiden, och fortfarande kanske är.
( Bild © Norstedts)
Boken ger kraft och stämning åt landskapet och är befriande fri ifrån stress och prestige. Man verkar ta det hela med ro och man masar sig upp på sluttningar och fotograferar och bilderna i den här boken verkar ha valts och växt fram ur just upplevelser, mer än att dom blivit pålagda illustrationer till någon flåshurtig snitslad tur. Det gör att boken blir något som mycket väl förtjänar sin plats i bokhyllan, inte bara som ett tidsdokument.
Nyckelord:
Orört
Nyponsoppa
Ramryggsäck
Fjärilar
Uppförsbacke
Björn
Vildmarksrike
Sitta still och titta
Platser:
Rapadalen
Aktse
Skårki
Olika fjällsidor
Tips:
inga
Möjlig musik i Ipod:
Contact
Betyg:
*****
I dessa Google-tider 2010, då allt ska nås och dessutom fås med ett klick, är ju den här boken en ren sällsynthet. Komplex växlande och innehållsrik, fast tiden har gått hårt åt detta vårt sjuttital. På nått vis verkar även fjällitteraturen i bokform försvinna bort i bokform, för att ersättas i dag av småputtriga artiklar på nätet av olika kvalitet och innehåll. Boken som något att ta med sig och återvända till försvinner allt mer. Begreppen: Bok och Kvalitet och Innehåll är på tillbakagång. Förlagens intresse likaså.
Själv är jag glad att jag är så pass gammal att jag sluppit och kunnat vandra utan dessa påtvingande guideböcker och att jag hunnit under årens lopp ta in fjällen ifrån olika synvinklar.
Böcker lever ju inte isolerade och meningen med dess uttryck, är ofta att dom ibland har någon förebild som dom bottnar i. Jag nämnde tidigare här ‘Edvin Nilssons ande‘, som ju en stark bidragande inspirationskälla för Sarekvandraren på sjuttiotalet.
Så.. Sarek förblir och är en plats som till skillnad mot Kebnekaise som kanske står för sig själv inom litteraturen. Och det är här just Sarekskildringen kommer in. Platsen var mytisk och avlägsen och kunde så förbli just genom att få personer skrev om platsen även inpå sjuttiotalet. Betänk dock att på 1890-talet, innan nationalparksidéen kom, så hade STF’ tankar på en vandringsled i Sarek, flera stugor planerades för inslussning av vandrare. Två i Routesvagge och en vid Pielaslätten hann man rita in. Men.. Man släppte idén efter ett tag, och kom att lägga arbetet på en led vid Kebnekaise i stället. 1945 vill STF ännu en gång rösa Sarek och då i Routesvagge.
Det kunde ju alltså blivit tvärtom så att Sarek blivit ‘Kungsleden’ och Kebnekaise blivit den park den ursprungligen var menad att vara, men ju aldrig blivit. Då hade alla vildmarksentusiaster fått ändra sina åsikter. För vem vill skriva nått om platser som vimlar av folk? ‘Sarek-estetiken’ hade då sett annorlunda ut änn’ i dag!
Sjuttiotalets fjällskildring i mångt och mycket ett ihopkok av olika röster och egensinniga vandringsturer, och är i princip helt och hållet en storstadsprodukt och har så kommit att förbli. Vi har sett platsen utifrån Stockholm, det intellektuella Uppsala eller Umeås horisont, eller boende i Sydsverige.
--Gröna Vågare, alternativmänniskor, vegetarianer och ‘Argaladei’ bidrog till att hålla drömmen vid liv om något mytiskt och storslaget Vildmarksrike som måste räddas däruppe’ långt uppe i norr. En livsstil såväl så god som någon annans.
Idag har dessa ersatts av andra som gör anspråk på Sarekskildringens väsen och innehåll.
Sarek är ett otroligt naturkapital, som om och om igen, kan beskrivas, upplevas och som vi kan och får alla drömma om.
Lyckligtvis måste inte Sarek bedömas utifrån de eventualiteter som dikteras av författare till guideböcker. Sarek är helt enkelt för storslaget för det.
Dess närvaro finns i nuet.
Sjunkna vrak. Båtskrov av gamla kalkskutor i badviken, Kappelshamn, Lärbro. 2023
Tempot var ett annat förr, inte bara i böcker, utan i livet i stort. Tror jag.
Böckerna två här är ju kul de båda två och ställer man dom mot varande så ger dom ju en frågor om vad man själv vill med sina vandringar.
Man vill ju fördjupa sin erfarenhet på nått vis. Men man vill ju samtidigt ha en genuin och framför allt äkta upplevelse och det är väl där det svåra kommer in i skrivandet.
Ska man skriva om typ, en kamvandring i Sarek så måste man ju samtidigt som man fyller den skildringen med väsentligheter ,välja bort annat. En bok rymmer ju inte allt.. Och har du dessutom att göra med ett snålt förlag så får du väl rätta mage efter massäck kan jag tro.
mvh. Anders.
Jag har själv inte läst någon av dessa två bocker. Den äldre för att jag inte kände till den och den nyare för att jag inte ville påverkas av den när jag själv skrev (vad den nu än innehåller).
Min gode vän Anders och jag diskuterade ofta det här med infallsvinklar. Han är huvudfotograf i min bok, och som sådan är han inte proffs (han är i själva verket forskare inom ämnet aerosoler). Vi jämförde våra bilder med de som är gängse i modern guidelitteratur och friluftstidskrifter. Vi upptäckte att vi inte fotograferar på samma sätt, men vad var då skillnaden? Vi försökte beskriva det så att vi med våra foton försökte avbilda "Naturen", medan tidskriftsfotona avbildade "Människan i naturen". Detsamma kan i någon mån sägas om den infallsvinkel man kan välja att ha i en text. Nu kan säkert båda sakerna göras bra, eller mindre bra. Men det var intressant att analysera det.
Förresten är det första gången någon nämner "Argaladei" här på Utsidan så att jag ser det. Jag var med där under ett antal år på 1970-talet och satt även i styrelsen en kort tid. Jag förvarar fortfarande en pärm med urklipp som ingen verkar vilja ha något med att göra.
Det är väl lite det jag är rädd för nu när den klubben ska nivelleras och ‘alla som gillar fjällen’ ska få vara med. Kvalitén kommer ju försvinna och det kommer bli allt svårare att då typ få initierade och kompetenta skribenter som medverkar i årsböcker och kan ge specialanalyser som höjer inte bra sitt språk utan även fakta utanför det vardagliga. Klart en olycklig utveckling.
Vet du Hans.. Jag väntar med nyfikenhet om när historien om ‘Argaladei’ ska berättas. Det kanske du, nu då kan göra?. Kanske ett filmmanus åt själve Lukas Moodysson? Man behöver ju inte direkt skriva en faktabok, det kan ju bli fiktion. En roman kanske till och med är den bättre formen.
Saknar den känsla som jag vill ha av att umgås med naturen. Var finns kontrasten till vardagen, sänk tempot, stanna upp, tänk efter. Boken är ett exempel på där man tar vardagen med sig ut i naturen och inte vill, kan eller vågar släppa sina egna värderingar och möta naturen på dess egna villkor.
Jo jag instämmer. 'Sareks Fyra Årstider' är en klassiker. Hittade den med på antikvariat.
En fråga som väcktes då jag läste din text är hur länge "vildmarksvandrarna" håller ut. Snart pockar väl något annat på deras uppmärksamhet. Kanske hittar vi dem i något downhillspår för mountainbikes nästa sommar eller i något basläger vid något högt berg i någon annan världsdel. Min poäng är att den rastlöshet som präglar boken och de personer som har liknande attityder inte fullständigt tillfredsställs av ett svenskt fjällområde i Sareks klass. Snart har de vandrat i alla dalar, bestigit alla toppar av betydelse och fotograferat alla turistfällor. Och då detta är gjort är det dags att dra vidare. Det är en tröst.
En annan tröst är att än fast de sliter på varumärket "Sarek" så sliter de inte märkbart på naturområdet som sådan. Sarek står, som du noterar, på egna ben och vi som inte skriver under på det flåshurtiga paradigmet kan fortsätta att projicera våra egna föreställningar, hur märkliga de än må vara, på den lilla nationalparken.
Vem äger bilden Skierfe kan man ju fråga? Och hur mycket kan man tjäna på dessa vyer till slut?.
Det är väl kanske mer en sådan medvetenhet som kanske borde in i texter idag om dom ska kunna jämkas med i samhällets utveckling. Den romantiska och sentimentala bilden är väl borta tror jag. Den är genomtröskad och i dag även på nått vis tröttande. ...så, den har försvunnit ur böckernas värld allt mer. Den har i stället hamnat just som kåserier i facktidskrifter.
Fjällskildring idag lyfts ihop med sponsring, prylar och stora omfattande idéer om livsstil och diverse drömbilder och livsstilsideal. Jag tror till stor del stressen består i att man mer och mer ser fjällen som en produkt som ska konsumeras. Ungefär som man springer runt med en plastmugg med ‘Latte’ här på gatan, i stället för att sätta sig ner och njuta på ett fint gammalt konditori.
Min gamla morbror samlar på kokböcker. Han säger: Finns där ett enda recept som jag kan använda är boken värd sitt pris. Jag tänker lite på samma sätt när det gäller fjällböcker. Jag har ett par hyllmeter nu...
Som "fjällförfattare" håller jag ändå Tore Abrahamsson högst. Han ger alltid en blandning av personliga funderingar, konkreta förslag och tydligt självupplevda naturbeskrivningar, dessutom ofta från olika årstider.
Det är få förunnat att ha språket i ‘sin hand’ och betvinga det samtidigt som en rumslig och påtaglig klarhet ska kunna uppfattas av en läsare. Det ska ju kännas lockande.. Inte ‘tröttande’ eller utstuderat.. Vad vi i allmänt tal kallar tillgjort eller rentav pretentiöst. En text är ju precis som en vandring och ska väl kunna löpa som den, knixigt och samtidigt intresseväckande. Det hänger på språket tror jag. Man följer en linje och håller den.
Samtidigt ska det hela vara nedkokt till en buljong som ska kunna ge smak åt läsandet. Det ska vara njutbart helt enkelt att läsa.
Det är få som på nått vis klarar en sådan sak. Jo visst, jag håller med dig Håkan, Tore Abrahamsson är en av de få som lyckats med språket och med bilden av fjällen vare sig den är i ord eller fotograferad., och lyckats få ihop det till något mer, just för oss vandrare. Man tröttnar aldrig på ‘Detta är..’-böckerna. Skulle man göra det, skulle man ju tappa allt. Jag håller dessa som ‘norm’ helt enkelt.
Författaren till förstnämnda bok bor i Norrbotten,på ett ännu mindre ställe än jag själv,har idrottarbakgrund;kanske det förklarar tonen i boken,och även vad många boende söderöver i städer vänder sej emot.
kanske man inte har samma behov att koppla bort vardagen och "lukta på blommor".
Man kan visst njuta av storslagen natur utan att undersöka allt på minsta nivå.
Jag reagerar inte alls på att det "går fort" eller att man har vardagen med sej på tur,för det har jag gärna själv.
Är det ett kvitto på att jag är stressad och superytlig och saknar kontakt med djupa känslor,eller visar det att min vardag är helt OK?
Edvin Nilssons böcker tycker jag ger en väldigt sansad bild av att
vistas i fjällen;min far har en del i dessa böckers tillkomst;och är bla omnämnd som en mycket tålig färdkamrat.
Därav är jag uppväxt med skog och fjäll som en uppskattad,naturlig del av livet.
Har aldrig hört någon av dem tala om hur "vardagen rinner av" och hur de kommit i kontakt med sina känslor etc etc trots mycket tid ute.
Det är bara nåt som hör till.
Dock finns det en fjällförfattar-typ som även till vardags lever nära fjällen och som hyllar det liv som många lokalt boende för. Hit kan man kanske räkna Hans Andersson, vilkens fascination för till exempel samiskt leverne och seder tar sig starka uttryck i hans böcker.
Annars är väl behovet av en romantisk och intellektuell dimension till det som för lokalbefolkningen är ett naturligt inslag i tillvaron litet, därav kanske bristen på Sarekskildringar skrivna av lokala förmågor (Edwin Nilsson undantagen, förstås). Men samtidigt är inte heller inslaget av vandrare från fjällbyarna stort. Jag stöter i alla fall sällan på någon. Kanske kan bristen på böcker och texter från lokalbefolkningen spåras till just detta: att intresset för fjällvandring är litet.
Min bild, möjligen fel, är att för de lokalt boende är fjällen viktigare som jakt- och fiskemarker, än som vandringsstråk. Jag har också intrycket av att motorfordonets räckvidd inte sällan sätter en restriktion för vilka områden som fjällkommuninnevånaren besöker.
Min syster å andra sidan har bott på en bondgård det mesta av sitt liv. Hon älskar uteliv, men för henne är det förknippat med arbete i trädgården, på åkrarna och med djuren. Vill hon ut - eller måste ut för att sköta något - går hon bara ut genom köksdörren. Sovsäck och tält finns inte i hennes värld.
Det är klart att hon och jag läser böcker om t ex fjällvärlden med helt olika ögon och fäster oss vid helt olika saker. Vem av oss som har den mest engagerade och djupgående upplevelsen av naturen är omöjligt att säga. Och egentligen spelar det ingen roll. Vi trivs båda två med det vi gör och skulle ha svårt att leva utan det.
Förresten, det där att skriva om Argaladei går jag inte i land med, det finns andra som är oändligt mer insatta. Fjällklubbens och mina vägar har aldrig korsats, men det där med bibliotek gillar jag skarpt. Böcker om Sarek har jag naturligtivs läst de jag har kommit över, men i det där biblioteket finns det säkert många fler. Fast det är lite väl långt dit...;-)
Så sant att motorfordonsgränsen är lika med utfärdsgränsen för många i kommunen,kolla bara gästböckerna i fjällstugorna vårvinter resp övrig tid.
Vår friluftsscen;skog och fjäll är för många enbart intressant för jakt och fiske.
Känner åtminstone en person som älskar att gå ute med bössan men tycker en ryggsäcksvandring i nationalpark är slöseri med en god jaktdag.
Ha det
Sune