I dag med morgontidningen i brevlådan, kom en sådan där ruggig årlig reklambilaga om sommarön Gotland igen. Fullt med flinande och konstlat lyckliga ansikten i någon slags ‘Feel-Good-Anda’ där uti  försöker nu ‘Destination Gotland’ måla upp ön som återigen en varm och solig Medelhavsö. Jag trodde att den stilen var väldigt gammeldags och lögnaktig. Men så är det inte. 

Allt går tydligen, för att sälja in ‘öijn’ till semestersugna Stockholmare nu igen. Tydligen lyckas detta på sikt. eller, man kanske tror, att knepig världsekonomi och grå vulkanaska ska hindra folk ifrån att flyga bort ifrån Sverige.

 Trenden i år tydligen för att semestra i Sverige, är att man ska tydligen ‘hoppa‘. Glada skutt drar tydligen. I år är det mycket folk som hoppar på sina kommande Sverigesemester..

 Men dom har inte börjat än.. Men i tidningarna gör dom det!

 STF försöker som alltid lansera Vindelfjällen varenda säsong utan att få till det.. På deras bilder i tidningen TURIST hoppas det på bilderna även där med. Man vet liksom inte vad dom här låtsasvandrarna har för sig egentligen, men uppenbarligen är dom tydligen jättelyckliga över att nu äntligen vara fria så att dom hoppar av glädje. På sida upp och sida ner, är det någon som liksom bara njuter av någon obeskrivlig lyckokänsla och då måste dom hoppa. Jag har för mig det där hoppandet är amerikanskt och inte svenskt.

Det var någon fotograf på femtiotalet som lät filmstjärnor och kändisar hoppa på foton. Nu ska tydligen reklamvandrarna ändå hoppa på alla sina möjliga fjällvandringar. Fotografin styr vårt beteende vad det verkar.

 Inget är så lockande som en klassisk högfjällstavla att skåda på bild. Snålvattnet i munnen börjar genast rinna på oss. Men var i helvete kommer nu detta hoppande ifrån?.

 Är det på fotoskolorna reklameleverna lär sig detta? Jag undrar varifrån dessa visuella säljknep kommer ifrån? På Axel Hambergs tid i Sarek, eller Willy Wöhlers tid på Gotland stod det fina Herrskapet stilla i sina vadmalskläder i ösregn och led och liksom bara skådade ut över nejderna. Dom var på nått vis nöjda över detta. Populasen knegade i smutsiga fabriker och hade ju ingen semester för övrigt, så deras konsumtionsbild fanns ju inte att ta ställning till.

Fanns Paradiset så fanns det efter döden. Således har paradiset och bilden av det paradisiska i fjällbilden vandrat ifrån en exklusiv konstbild över till en trendig reklambild. Det är i denna trendiga reklambildsvärld vi alltså identifierar vår egen fjällbild emot, vare sig med eller mot.

Och Paradiset finns således inte längre i himmelen utan i fjällen enligt reklamen.

 Ett annat begrepp tydligen i den senaste trenden är ordet: ’hitta’.. Ska man göra nått på sin vandring så ska man hitta. Helst något fint. Det går inte med någon vanlig backe längre. Det är det utvalda man ska hitta. Det benämns ‘Paradis‘, ‘vildmark’ eller nått allmänt vackert, helst öde därtill ska det vara..

 Men om vi köper den där jackan, ryggsäcken eller den där produkten, ja då hittar vi det där stället bättre. Vi hittar paradiset alltså!

Produkten hjälper oss att hitta rätt.

Evokativt uppmanar reklamspråket oss, att hitta ditt eget Paradis. .(Inte vårt Paradis--det kollektiva i sammanhanget är borta) Paradiset är något väldigt eget! Hittar du ditt Paradis så är det just ditt! Var så säker på det.

 Vi har ju dessutom vår unika allemansrätt som gör oss så överlyckliga. Det har ju inte ‘blattarna‘. Dom hoppar kanske på någon dammig jordhög i Afrika, men här i fjällhöga nord är dom tysta och marginaliserade.. Härom något är det bara vi som brister ut i någon slags indiandans på Ultesvis Tuottar. STF har ju en artikel med i tidningen: ‘Hitta Ditt Fjäll’

 i Gotlandsbroshyren manar oss också att ‘Hitta Ett Paradis‘. Det finns där, där du blir lycklig och där det liknar Medelhavet.

Det är att ‘hitta nått’ tydligen man ska göra i år! Hitta det ena ...och hitta det andra.

 När man hittat det här, ska man tydligen brista ut i ett tjut och hoppa. Kanske även mot en solnedgång. Paradiset är ju ditt eget som sagt.

Väldigt sällan ser man någon som gråter av lycka över att ha hittat detta sitt eget Paradis. Dom kanske gör det men man ser det inte på bild. Jag hamnade en gång- som alltid- i detta Skarja i Sarek. Jag tror det var den enormt jobbiga och regniga sommaren 1985 då hela Sarek verkade regna bort. Skredet på Skanatjåhkkå gick, och i Glaciärsjön i Ruopsokjekna tömdes i ett jättelikt slaskskred.

.

(Skarja i Sarek 1985,Nånstans här i Paradiset är mitt tält)

Jag

(Skarjatjåkkå i högsommarskrud)

Detta var jordens undergång tyckte jag.. Inget Paradis alltså, utan mer ett helvete vet inte vad man ska kalla den platsen för. .. Rätt vad det var slutade det att ösregna i stället började det snöa och detta i början av Augusti. Jag tror inte man lyckas sälja in någon Sarekvandring med sånna här bilder.

Jag vare hoppade eller grät av lycka.

Jag gör sällan det för övrigt. Borta vid själva Mikkastugan satt håglöst en familj med små barn.

Det var långt ifrån den där bilden av den lyckliga dansande familjen man gärna vill se sig som. En av de små flickorna frös så hon skakade och grät.

Jag pratade med mamman, hon själv hade ramlat och brutit benet. Jo då, dom hade ringt i nödtelefonen och skulle hem. Detta var nog helvetet!

Bara fjällbilder som ser ut som fjällbilder är fjällbilder! Kom ihåg det!