Oftast är man för trött för att ta in mer information om ett landskap än det visuellt erbjuder. Men redan Goethe lär ju ha sagt: ‘Att ju mer man vet, desto mer ser man’. Tyngdpunkten på ett tittande, en upplevelse är oftast bara ‘oj vad vackert’ eller ‘oj vad det regnar’ eller ‘vad brant det var här’ eller ‘hur långt är det till nästa ställe där vi kan pausa.’

Klampa runt i Sarek kors och tvärs innebär ju för de flesta fjällvandrare knappast något mer än att förflytta sig ifrån punkt ‘a till punkt b‘.

Väderleken spelar nog en stor roll här med. Ösregnar det är det ju inte vidare kul att gå ut och gå på utflykt i omgivningarna. De flesta stannar ju heller inte vidare länge på sina tältplatser, utan vill ju se allt och dra vidare.

Där Kuopervagge mynnar ut mot Padjelanta, i väster rinner Låddejåkka i vida snirkliga bågar, en slätt bildas och den är relativt stor till och med. Området är format kring några sjöar och upp emot Sierkavagge vid Kisuris och mot Skuolavalta där i norr och Påravaratj i söder. Fyra, fem kilometrar kors över är den böljande sänkan.

Jag vet inte om många går här på sina Sarekvandringar. Själv har jag gått här vid tre tillfällen, då jag velat variera mina Sarekvandringar lite mer, än dom vanliga stråken och komma fram vid något annat, något nytt och något okänt. Att komma ut till Padjelanta efter man gått i trånga dalar känns alltid befriande, det med!

Vid var gång jag tältat här.:1993.1997 och 2005 har jag dumt nog inbillat mig att jag tältat vid samma ställe, samma jokk och på ungefär samma plats. Så har det tyvärr inte varit.

Som ni ju vet, så är det i princip omöjligt att hitta tillbaks till gamla tältplatser. För det man minns behöver ju ofta inte visa en rätt. Man brukar säga att ‘minnet sviker’.

Det är mycket vanligt sådant. Vi som människor har en större tendens att minnas fel, än att minnas rätt.

Vid varje tältplats har jag ändå varit nöjd. Jag har hittat allt det jag velat. Jokkarna som rinner ner ifrån Låutak har varit fina raviner för att tälta i, det har gett vindskydd, stenar har funnits och plan mark med utsikt.

Nu är det ju inte bara jag som antagligen tyckt att det här har varit bra tältplatser. Sarekvandringarna har ju historiskt en kort tid bara funnits. Och kommer man hit till den här delen så vet ju varje skolad fjällvandrare att den här slätten här är en så kallad ‘kulturbyggd’ Månne’ kanske att ta i, men inte är det ödemark om än vi nu bara ser det så nu idag alltså. Friluftsnissarna har ju länge haft monopol på att marknadsföra Sarek som ett slags historiskt ödebygd, som bara legat okänt innan Axel Hamberg kom dit och sedan en hel drös fjällförståsig -på-are’ dokumenterat landskapet som något alpint, utmanande och okänt..

Platsen är berömd för sina sk. ‘Stalotomter‘, antagligen de bästa i den här delen av landskapet.. Men jag tror ändå få har sett dessa. Själv tog det mig en hel dag innan jag kom på var dom nu var, eftersom det var dimma och regn när jag skulle ‘upptäcka’ dessa.

Nu tillbaks till mina tältplatser.. Vid varje skreva där jag rest tältet har jag på något slags omedvetet sätt kommit att hamna på platser som andra före mig antagligen tyckt varit väldigt bra ställen att i alla fall rasta. Under klippöverhäng har jag hittat: vedtravar av björkved, näver och stora knippen av ihopbundat vide. En hel del köksatteraljer, trefotar i smitt järn, ett hästbetsel och slanor av murket trä. Yxor och skinnpåsar har legat instoppade under stenar. Vissa stenar har varit ställda och staplade för att kunna bära trästockar med överhäng av tyg. Med mitt okunniga historiska sinne har jag tolkat det hela som något vid seklets början eller de första decennierna av århundradet.

Området här innehåller flera rengärden tillhörandes Sirkas sameby. Jåkkåkaska sameby ligger ju precis här nedanför. Och på nått vis måste området knytas ihop med dessa stora rengärden och mynningen av Kuopervagge. Det måste ha varit en helt annan miljö och otroligt mer bebyggt här tidigare. Både Låddejåkkå och Miellätno liksom klämmer ihop den plana ytan och leder på ett naturligt sätt ner en’ till Arasluokta eller Vastenjaures samevisten.

Stalotomterna då? Mig veterligt har det inte gjorts några som helst utgrävningar i det här området trots att det är väldigt stort och antagligen otroligt gammalt. Går man ner till sjön där: Låutakjauratj ligger dom på stranden vid sydändan av sjön. Följer man sedan sjön uppåt mot rengärdet finns ännu fler. Det finns en mängd olika typer av dessa kåtagrunder, stora såväl som små, med härdar och olika typer av lämningar..

Vad som också slog mig en annan gång när jag var här det var att det var avhuggna videbälten överallt. Mycket av detta vide är nu på väg att växa upp igen, men krafsar man nere vid marken ser man dessa rötter hur avhuggna och stubbiga dom har varit genom generationers avverkning.

En märklig plats således.

(utsikt ner över Låutajåkkå. t vr. Alatjåkkå. t hr. Mattåive)

(slätten. Kvällsljus över Mattåive)

(Lanjektjåkkå i bakgrunden.. i förgrunden mitt tält, ej Kuopertoppen alltså)