Vad gör man om man säger att man ska vandra i Kebnekaisefjällen till ens vänner, som är så kallade finsmakare?.. och dom då säger, ‘Men herregud ska du gå där nu igen, för femtioelfte gången, tröttnar du aldrig på det stället?’

‘Du gillar ju inte det där ju, varför ska du dit nu igen, typ: Du sa’ ju att du gillade Sarek bättre ju..

Folk börjar nog tro att man blivit jättelat när man blir 54 år och egentligen borde sitta på verandan i Saltoloukta och ha helpension.

Men så icke här..

Med ett nytt i år införskaffat ‘Akto-tält’ ,vad annars? kom jag ju på att Tjeuralako kunde bli platsen för första natten för det mest inköpta av alla ‘solotält‘.

Ja just det.. Sova plant och med vida horisonter, så vad kunde vara bättre..

Jag får nog skylla det här året på ,Fjällklubbens årsbok i år, och det reportaget i den, om familjen ‘Sarris’ ambitioner att förvandla Nikkaloukta till Europas vandrarcentrum ‘numero’ uno’! Det var nog det som drog.

Så, att börja där var ju nån slags idé om, att dels kolla upp hur det stod till där nu, och dels kanske samtidigt försöka vara lite mer social och pratig med andra, som jag förhoppningsvis kunde stöta på uppe i dom olika dalarna..

 En fjällvandring är som sagt, inte bara en skildring av den natur man möterutan även ac folk man träffar på.. Ingen fjällvandrare kan låta bli att möta andra, observera andra, eller ens möta andra. Någonstans skyfflas sånt här resonemang bort ifrån naturskildringar om fjällen. Fjällvandraren vill ofta framstå som: ensam, exklusiv och fokuserad på ‘sin naturupplevelse‘. Att andra gör detsamma är en annan sak.

Alla vet säkert att idag har det skrivits kilometerlånga artiklar om att vandra på Kungsleden. Artiklarna är säkert lika långa som sträckan är.

Vad som en gång var något ovanligt, är idag vardagsmat. Grejen var bara den, att när jag satt på bussen så hade nog som sagt ‘resten av Europa’ tänkt samma sak.. Kebnekaise drar och inte bra några få. Det är mängder.

I från tågstationen i kära Kiruna avgick denna dag fyra fullpackade bussar till Nikka’.

Nu somnade jag på bussen och vips, sedan var jag framme..

Vad jag inte direkt fattat, är att folk på en sådan här fjällbuss pratar vitt och brett om, hur rika dom är och hur mycket dom har råd med och framförallt hur dyr utrustning som köpt..

Jag är som sagt till min natur lite ‘snål & grinig ‘å rentav lite sur, men jag älskar alltid som sagt att tjuvlyssna på detta penga-skryt.

Men det var en snubbe där på bussen i sätet framför som ‘höll låda om hur mycket han tjänade’ och att han idag hyrt helikopter som väntade för att komma upp på Keb-toppen.. å’ detta eviga mobilringände hit och dit som folk ägnar sig åt...

Hörde jag rätt när han sade tjugotusen för en solotur?

Tiden har gått sin gilla gång, insåg jag.. Det var länge sedan man kom över Laitaure och gav bröderna Länta en flaska renat för besväret. Nu värderas fjällupplevelser i tiotusentals kronor och jag märker att nått både obehagligt och samtidigt fjantigt skryt kommit insmygande i bilden med fjällvandring. Tyvärr måste jag säga.

Men fjällen har ju rum för alla åsikter, och dessutom olika personer, och det finns så mycket olika folk numera som traskar runt.

å’ det är väl det skönaste man bara kan säga till sig själv.. Så jävla skönt att slippa ha ‘den‘.. Eller ‘den‘.. eller den med på sin egen vandring.. å’ kolla på den dä, hur han ser ut.. Å’ kolla där tanten då.. Hur ska dom klara sig.

Likväl som man själv frågar sig en del saker, så slutar man inte häpna och förundras över andra som drar till fjälls.

Allt detta kollande på andra bjuder bussen till Nikkaloukta på.. Rena cirkusutflykten. På sitt sätt ett gratisnöje. Bäst att somna bort ifrån detta.

Går man själv behöver man bara stå ut med sig själv!

Nu rår inte vare sig mitt sämre griniga jag, eller halva Europas vandrare på det här.. och visst, ska jag kunna knalla på ‘Karlsbron i Prag’ eller åka upp i ‘Eiffeltornet i Paris’ så ska dom här personerna ju kunna fritt få kunna gå här. Enklare än så är det ju inte.

Bland klientelet i Nikkaloukta slås jag av mängden eller vad kallar man detta idag? ‘Mångfalden av fjällvandrare‘?

Floran är lika appart artrik som i talusbranten under Darfaloalgi:

-en sönderpiercad tjej i svarta gothkläder.

-en våldsamt tatuerad man med tribal-tatueringar i ansiktet.

-ett sällskap med nynazister med svenska flaggor.

-en permmobil med invalid och assistenter.

- en grupp japaner i lågskor av tyg.

- en grupp rara gråhåriga tanter med plastkassar med frukt i.

-en anorektisk fjällbestigare i lumpiga kläder som bestiger Kebnekaise för 24.e gången.

-små barn i shorts med godispåsar i händerna och föräldrar med dyra digitalkameror som plåtar dessa.

- en tjock sweizisk kvinna med alla svenska fjällkartor i en Ica-kasse.

Naturligtvis måste jag prata med alla dessa!

Den första tanke i detta ‘Gröna Lund’ för allehanda fjällvandrare‘, som slår mig när jag börjar gå är. ‘Tänk om någon ser mig nu som jag känner’ Jag borde nog valt Sarek ändå, här e’ ju skitmycket' folk ju.. Tänk om någon kommer fram och säger: ‘Men Anders vad gör du här’? ‘Du går ju alltid i Sarek ju. På så sätt.. ’Du har sjunkigt så djupt och blivit så lat att du måste gå här nu alltså, på dessa utlagda träspångar.. Tänk det trodde vi inte.’. typ det...

Det blev lite av att ‘smyga i buskarna’ och vänta tills värsta rusningen lagt sig..

När jag kommit till hängbron där, tar jag av uppåt mot Tjeuralako. Tack och lov.. Peace! mitt i björkskogens fågelkvitter.

Å’ den där backen, i solgasset.. Och det va’ knott, så’ inni’ helvete på ett ställe.. dom där stora svarta flugorna, alltså.. Men ett jättetrevligt äldre par (tack och lov för dessa kultiverade pensionärer) som vandrar här. Dessa med Nilssons'klassiska Fjällflora i handen, gjorde dock vandringen riktigt kul på nått vis.

Jag måste ändå säga det med risk för att bli tjatig. Tjeuralako är dock väldigt vackert, trots att det är bekant. Jag blev så glad och på så gott humör när jag stod där med svetten rinnande nedför ryggen med mitt jättelika tattarlass. Det har en sådan befriande rymd. Platsen ser så märkligt osvensk ut. Det känns dessutom som man gått fel, fast man ändå är på rätt ställe. Man vet ju att Keb’ finns därborta, men man ägnar det inget intresse..

Dessutom får man vara själv.. och är det nått jag vill vara på mina fjällvandringar så är det just det.

Jag har en flaska Rioja nedpackad.. Därtill en melon och parmaskinka.. Det skulle vara invigningsfesten...

Men, uj vad det lutade uppåt och vad svårt det var att hitta tältplats.. Sedan kom nått som jag bara hört talas om på sommaren men aldrig sådär riktigt upplevt .:Dimma.

Nu satte jag upp tältet ändå. Knalla runt i dimma är ju inget kul. Man känner sig ju bara ‘lite dum’ när solen sen skiner och man ser vart man hamnat och spänt upp tältet..

Bäst nu när det började kurra i magen' var dessa härliga korvar jag inhandlat i Hötorgshallen!

Jag gick här senast tvärsöver, fast ifrån andra hållet 1989 med en kompis. Vi två, hade en sådan där ‘friskustjej’ med oss då. Hon var helt sjövild.... officersdotter ifrån Boden. Uppfödd tydligen på fjället. Gjorde allt, knallade upp på Tarfalaryggen mitt i natten. Byggde rösen under matrasterna, Pratade hela dagen, fick aldrig ont, klagade aldrig på nått. Älskade regnet mer än annat. Åt upp all vår mat, sjöng folkvisor när vi vandrade, plockade blommor som hon band i kransar och lade sedan poetiska collage av olikfärgade stenar vid varenda tältplats vi kom till. På natten, då.. Ja jag vill inte nämna det..

Jag tänker ibland på henne.. Minns inte hennes namn ens.. Vi tappade kontakten.. Jag tror inte min sambo då, gillade dom där telefonsamtalen ifrån Boden hösten efter.. Hon gav sig inte..

Men själv kände jag inte direkt samma sak.. Tack och lov la hon av att ‘stalka’ mig.

Nåväl.. Ju längre fram man kommer in på Tjeuralako desto finare blir det.. Fast vid den där sjön ,mitt på där, Tjierajarure är det så stenigt för att tälta.. men som alltid vid sånna’ där sk. ‘etappmål‘.. Folk röjer tältplatser mitt i dessa stenhav.. Hur dom nu orkar det?.. Jag har alltid fått för mig att det oftast är tyskar som bygger sånna’ där stenmurar och rensar och stökar har sig.. Jag gillar inte sånna här röjda tältplatser, med murar och stengrupper.

Dom sabbar landskapet på ett trist vis.

Jag följer dock den där jokken uppåt och mot glaciären där i backen Tarfalaglaciären, som ser ut som ett snöfält nedanför i gruset finns fina ängar.. trot eller ej..som gjort för ett Aktotält.

Så...Mitt mål med den här vandringen är att bestiga Koupertjåkko och riktigt njuta av den platsen till 100 % för att komma dit, vilket tar tre dagar i min snigelfart , så jag måste ner i Kaskasavagge och hitta någon form av sk.‘basläger’ där och det tar ju sin gilla tid..

(Ett Basläger för mig innebär: Laxsnittar på färskt formbröd, pocketböcker. Laphraig -whiskey och torkad serranoskinka)

Men hur som helst, det går det med. Bara man släpar med sig det hela.

Vädret är i år strålande. Bestigningen av Koupertjåkko tar jag inte med här. Men upp kom jag!

Vad som inte är så jättekul är ju att vingla runt med tung packning på dom där stenarna. Nu är ju Kaskasavagge jättejobbigt att gå i som ni vet, och jag har totalt glömt bort hur vinglig och jobbig dalen är att gå i. Allt tar enormt lång tid. Varje dag går jag , tills jag ‘känner blodsmak’ i munnen och ändå känner jag att jag inte ens kommit dit jag velat.

Det är tur att jag går själv Jag vill inte utsätta folk för mitt sura humör...

Nu tänker jag inte direkt rabbla upp allt här. Men om man tar det lugnt och stillsamt så funkar det även att gå här. Vad jag upptäckte här vilket jag inte ägnat en tanke förut var flera kallkällor i dalen.. Ett annorlunda smakande vatten än detta urlakade snövatten som annars man dricker. Detta som sipprar upp ifrån en svart grusbotten i små vattensamlingar i bubblor En ren upplevelse bara det..

Och så dessa vackra polygonmönstrade ytor på torr lermark.. Vita renskallar och horn och benbitar utspridda på stora ytor.

Den där glaciärgrytan, med stora glaciären i dalens mitt, verkar heller inte må vidare bra den heller.. Och hur ta sig över denna bräddfyllda jokk, om man inte korsar vid det vadstället man bör göra.?. Gå på den där jätte-moränryggen är ju inget kul, för den är ju hur instabil som helst.. Jo, när jag gick fanns det: en smal isrand vid kanten.. Hur läskigt som helst att gå på, men över kom jag..

Samtidigt ser jag en grupp vandrare på andra sidan som inte kommer över jokken. Hur dom än försöker.

Fast ‘det var hur fint väder som helst‘, regnade det och blåste det, kors och tvärs ideligen. Solen kommer och går. moln kommer och går löses upp och blir fler.

Å’ den där sjön, under Nipals brant, där man måste gå på kanten vid och balansera på blocken.. Ja allt var som jag mindes det. Fast jag blivit tröttare, äldre och tog det försiktigare..

Men det är kul att gå på ställen man tidigare gått på. Det känns tryggt att veta att man kan upprepa sig utan att bli trött på Kenbe-fjällen. Tänk det är väl en vettig och vis lärdom man kan dra.. Att livet ändå är så pass långt att man kan komma till den här dalen flera gånger under en livstid och ändå inte känna sig mätt på den.

Jag vill inte ta i med några överord. Men jag tycker att maken till dal som är så varierad i sin längd finns det ju inte vad jag sett i fjällkejdan. Unna.Räita är ju vacker på sitt sätt. Pastavagge i Sarek lite sluten.. osv.. Den här är majestätisk på nått vis.. Vad som verkligen imponerade på mig den här gången var nog Kaskatjåkkos nordvägg, stupet där, som vetter mot dalen. Det är så enormt högt svart och blänkande, Jag hade aldrig tänkt på det förut. Nu såg jag det.

Det är därför man om och om igen kan återvända till platser och se dom på nytt. Antagligen regnade det, dom gångerna förut när jag gått här. Men ibland är ju en fjällvandring en 'slags film man själv befinner sig mitt i:’ Den som spelas upp för en själv och där man själv regisserar dess innehåll. Man minns vandringar tidigare på samma plats. Helt plötsligt kommer stegen man en gång glömt fram. En glömd passage över ett snöfält blir levande. Det finns i hjärnbarken lagrat och man känner sig som med en tidsmaskin förflyttad tillbaks till tidigare vandringar.

Nått som jag tydligen missbedömt eller kanske bara drömt om, var att kunna tälta vid utgången av dalen, med utsikt emot Sälka. Tyvärr.. Det fanns inget vatten där, på den höjden om man ska ha totalutsikt. Det var en stor besvikelse.. Jag vill ha min utsikt. Får jag inte det. Ja, på nått vis upplever jag hela dagen som förstörd. Dessutom orkade jag inte då sträck-gå’ hela dalen ifrån vattendelaren ner till Sälka bara för att klättra upp in i den ‘där gömda dalen’ mittemot vid sjön:1050 inne i Sälkamassivet. Någon måtta får det vara på kraven..

Och det är här det kommer. Jag har pressat folk under årens lopp till vansinne märker jag och nu pressar jag mig själv med dessa evinnerliga krav på den perfekta tältplatsen. Andra pressar sig emot toppar och drömmer om dessa.. Själv känner jag mig som en ‘fastighetsspekulant‘ på bra lägesobjekt i fjällsluttningar. Jag drömmer om mina framtida och kommande tältplatser. Jag dras till slutet av vandringen under dagen. Slutet blir målet. När slutet har kommit, har jag nått mitt mål:Tältplatsen Därför blir mina dagsetapper allt kortare och kortare. Det är själva tältplatsen som är målet. Således går jag numera bara i fjällen för att testa var dessa optimala tältplatser finns. Det blir till ett planlöst irrande bland bortglömda dalar som ingen besöker eller i avkrokar som ligger nära alltför upptrampade spår.

Och jag märker så här på kvällen i mitt maniska letande, att jag kan inte springa runt såhär’ för det kommer ju sluta med en infarkt på studs här, om jag ska leta efter denna tältplats i hela Tjäktjadalen.

Så jag ger upp. Det får välan’ bli Kaskajokken ( på jättehög grusbrink..å’ jag hör fd, fjällkompisars röster, där säga till mig.. ‘Jamen vad är det för fel på det här då‘?

Efter två timmars ångest och djup oro där, jag blir överkritiskt mot allt.: Ingen kvällssol, ingen utsikt... river jag tältet, missbelåten över mintrista belägenhet och misslyckade tältplats.. Jag knallar vidare. Jag vadar stora Tjäktjajokken cirka två kilometrar nedanför Sälkastugorna.. för på Kungsleden vill jag ju inte gå. Nu är det lågvatten, men jag kan gott säga att vadet var svårt ändå. En hel drös med vandrare tittar på.

Så tittar man inte på andra, blir man själv betittad,

På andra sidan, finns allt jag vill ha. Kräset granskar jag mitt mål. Mitt i jokken ligger Sälkas stora slagskugga och skänker hela Kungsleden i mörker. Jag har själv här ett litet hål med midnattssol och den där lustiga vågiga kammen i Sielmatjåkkos sydvägg att titta på upp långt inne i Stuor Räitavagge.

Jag är så nöjd man nu kan vara. Andra hade ansett det här varit påfluget och onödigt. Men det är därför jag går själv. Jag vill inte kompromissa om mina valda tältplatser.

Jag går sedan på andra sidan, för en sådan här grinig fjällvandrare som jag nu blivit, vill ju vara själv. Det är själva måttot!

Den sidan är precis lika lättgången som den med spänger på fast den inte har det.. Jag går fram till Tjäktjapasset och viker sedan in emot Kärkevagge-passet och upp över det, ner till Muorahisvagge.. (det betyder tydligen :

(Den trädlösa dalen) och mycket trädlöst var det. Antagligen att den är så ‘påtagligt trädlös’ att den fått det namnet..

Uppe där på ryggen har man en enorm fri utsikt mot Riukojekna.. en okänd gränsglaciär ‘liksom flytande i fjärran som ett vitt moln.. En platåglaciär dessutom, som ligger på norska gränsen..

Anledningen till den här konstiga utflykten är att jag införskaffat en geologisk karta och följer en glimerskiffergång i bergrunden och håller mig till den. Jag tycker den ger mig någon slags trygghet.. Den är en slags markering, om än lika god som mänskliga spår och rösen.. Vart jag går längs denna stengång, ligger tunna mjuka skiffrar rakt upp som, buntade tidningspapper ungefär.. Det finns här pyrit och magnetkis som färgat stenarna rostbruna och violettglänsande Troligen har vissa okunniga tagit detta för ‘järnmalm’ och staplat sen i stora rostiga bruna högar och drivit in hål i marken. Den här bergartslagringen ligger just på andra sidan om Sälkastugan om ni nu ‘någon gång’ skulle vilja följa den. Resten av berggrunden (Köliskollans olika lager)ligger typ ovanpå den... Sälkafjällen alltså.. Som jag fattat det innehåller den glimmerklorit av nått slag. Den är ganska fattig på vegetation, då stenarna står rakt upp i bergartsgången Men bredvid ligger en tvåmeters dolomitgång och den har ju vittrat och där följer man under en lång stund liksom en hel rabatt med lapsk alpros..

Den här, den andra dvs. västra sidan av Tjäktjavagge är ju den del av Kebnekaisefjällen med den största blomprakten. Tänk på det nästa gång ni går där, att går ni Kungsleden kommer ni missa den här enastående blomprakten på andra sidan.

Hur som helst.. Väl nere i den där sk. ‘Trädlösa Dalen’ är det lite det där, den härliga avskalade riksgränsfjälls-naturen som jag gillar finns. Det är här såna här hällekar finns med temperat vatten att bada i.. Små gulliga vattenfall, sammetslena slipade grå bergshällar att sola på och det är plant överlag..

Men, men.. Säg de soliga dagar som varar för evigt.. När jag väl fått på mig ‘badbyxor, och smörjt in mig med solkräm och tagit fram solstolar‘, då kommer det en ‘elak kallfront‘.. Den härliga sommaren verkar totalt bortblåst.. Nu är det i stället långkalsonger, termobyxor och vantar och luva på. I från härliga 25 plusgrader till ynka 3+ på två timmar.. Så det blir till att krypa ner i sovsäcken och invänta regnet. Som ju kom efter ett par timmar.

Märkligt nog nästa dag, är det ännu mer nedför igen, tills man kommer ner i Alesvagges södra, något oklara mynning.. Om det nu var mycket blommor förut är det inget mot den här platsen.. Mängden med gullbräcka uppe på nordsidan av Muorashisvakkepattatjåkkå (ja det fjället heter faktiskt så) är anslående och borde vara varje botanists önskedröm om man nu gillar gullbräcka förstås..

Sedan börjar en något trist, guppig och jobbig sträcka fram till ‘gamla vadstället’ över Alesätno. Tre kilometrar på tre timmar ungefär.. Spetsiga stenar och geggiga kärr. Men sedan tar även det slitet slut.

( Bilden är tagen vid sjön nedanför toppen 1226 i Muorahisvagge, Just det: Tjåmuhas i bakgrunden)

Mmmm...Ja just det.. Hur många minns gamla Kungsledens gamla sträckning härifrån fram till Alesjaure‘? Svara på det tack!!

Rösena finns kvar, broarna och spängerna ligger nedpackade vid sidan av varje jokk. Det finns fullt av roliga och ovanliga tältplatser. Gröna saftiga sådana med grönt kort gräs. Fullt med nutida vandrarsopor under stenar på vissa ställen.. Exempelvis ‘Blå Band’s torrmat ifrån 1974, typ.. Försvarets Leverpastejburkar.. Vilka minns dom? Skidpjäxor i läder ifrån sextiotalet? En bit av en smärtingränsel.. Fullt av vandrarnostalgi..

Men mest kul av alla, hade nog dessa fjällvråkar för under Aziks’ branta stup där jag en kväll tältar är det full rulle på flygövningar av flygfärdiga vråkungar.. Försommaren har tydligen varit givmild mot dessa fåglar i år.

En dag blir det sol på nytt. Eftersom jag alltid lider av ‘badnoja’ och nått måste ju man ju sysselsätta sig med detta, så utser jag en märklig högt belägen sjö: Gunjarjaure till objektet för dagens badnöje.. Det är faktiskt två märkliga sjöar som ligger om vartannat, Den ena övanför den andra.. Båda har stupbranta sidor, otroligt klart vatten och är säkert idag totalt okända.. När Kungsleden en gång gick här, måste ändå dessa ha besökts att döma av den gamla stigen med rösen upp hit. Den övre sjön kan bara nås om man klättrar upp på höjden invid den undre. Med sina stupbranta sidor ser båda två ut som ‘sånna där vulkansjöar man ser utomlands‘, på Azorerna eller i Söderhavet..cirkelrunda och märkligt färgade.. och jag måste ju givetvis doppa mig i dessa.. Inte bara i den ena men även den andra högre upp... Anledningen till att jag kan göra det är vädret. Hade det inte varit soligt så hade jag ju frusit ihjäl. Det får ju inte blåsa heller..

Den här gamla sträckningen fortsätter sedan till gamla stugplatsen.. Där bor det numera en fjällabb på den gamla kåtan. Vill man ägna sig åt turistarkeologi finns här sintrat STF porslin i mängder..

När jag kommer fram till Alesjaure börjar det regna igen, precis som förra året. Fjällräven Classic är det i år igen.. lika märkligt är att jag glömt bort det. I år är det fler än förra året. Och lika mycket regn med.

Jag åker med den där nya båten efter ett par dagar med ‘Enoksson d y‘.. Jag var ensam i båten.... Jag tycker det är trist att inte fler gör det. Support ‘local business‘.vill jag säga.Åk den där båten. Den är kul resa.

Jag tar mig vidare över och ner till Hoiganvagge, jättelångt dit faktiskt. upp å’ ner..

När jag kommit till samevistet där nere vid, Råvvetievvas sameviste och sätter mig på en trappa på en stuga för att vila, vad ser jag, inte om inte en halvprotes, alltså löständer av nått slag.. Jag tänker väl inte vidare mycket på det där men jag undrar ju lite.. Hela stället verkar ju övergivet och ingen finns i stugan här heller..

Jag fortsätter vandra och går ikapp (hur kan jag göra det?, jag som går söligast av alla) någon slags konstig blå figur som visar sig vara en ännu mer långsamgående fjällvandrare än vad jag själv är.)

Vid bron där över jokken kommer jag i fatt honom.. Uppenbarligen är det han som glömt löständerna sina därborta ett par två kilometrar bort.. Gubben verkar hur gammal som helst invirad i en blå ‘presseningliknande regn-poncho’..(ja det här med folk evinnerliga utrustningar..) Han stödjer sig på en gammal trästav, lika knotig som han själv, Inget verkar han heller höra.. Han mumlar nått om ‘Ossi i Unna Alakas’ och att han glömt sin hörapparat där. Han frågar mig om jag kan gå och hämta den åt honom.. Folk begär lite mycket i fjällen av en oftast va..

.Jag får skrika in i örat på gubben och försöka överrösta forsbrus och annat.. Jag hör nått om Abisko nu och han frågar mig om jag är pensionär. Själv är han drygt åttio berättar han..

En norsk scoutgrupp kommer förbi i rasande fart med hundar. Gubben nästan ramlar omkull av vinddraget..

Nu börjar regnet igen... Jag slår läger vid jokken där uppe efter käxandet med gubben.

Nästa dag beslutar jag mig för att gå över till Kårsavagge över bergsryggen och försöka testa den där här på Utsidan diskuterade nedåtstigningen till dalen, den mellan de två jokkarna och topparna:1223 och 1300. Det är ingen vidare rolig rutt kan jag nu säga. Men fina är den där kedjan av små sjöar som ligger i en liten öppen dal, sex styckna passeras.. Sedan kommer man fram till en brant. Det är en mycket, mycket brant backe och bjuder på en i mitt tycke svår nedåtvandring ned i Kårsavagge ändock i solsken på kvällskvisten. Jag går snett ner, kommer in på slippriga och hala gräshyllor där det finns små grottor med renskelett i.

Dalen kan inte vara så mycket mer vackrare än här uppifrån. Den är enormt U-formad i det här perspektivet och svängen som dalen visar upp är svindlande, den känns i huvudet. Väl nere slår jag upp tältet vid en vacker liten strand på södra sidan av den översta av Kårsavaggesjöarna. När jag blickar uppåt har jag lite svårt att riktigt fatta hur jag kom ned hit upprätt. Den här övergången hit är inget direkt man vill göra igen. Den känns onekligen i knäna.

Jag letar efter en omöjlig tältplats igen. Nu i ösregn.

Hittar en fin grushög på ett par meter som bara rymmer tältet. En egen liten sockertopp mitt i plaskvått vide.

Då som då får krönas av mig och tältet.

Det där kända vadstället över sedan ifrån södra sidan nedanför stugan är löjligt enkelt i år. Det var ju så lågt vatten som bekant.. Jag trippar på stenarna över och kommer upp till stugan.

Kårsavaggestugan är ju den stuga jag nog mest tycker om utav alla STF fjällstugor. Det märkliga med den är att det aldrig är någon stugvärd när jag varit där. Om det är säsong, är stugvärden alltid borta och är stugvärden borta, är det aldrig någon annan i stugan.

Jag räknar på fingrarna: nio gånger på sommaren, tre på vintern..

Dalen är så härligt lättgången. Överallt är det vackert. Jag vet heller ingen annan dal som har så mycket blåklockor som Kårsavagge.

I mynningen där Abiskoparkens tavla står, möter jag detta glimmerskiffer igen. Det kommer fram här igen. Dom här mjuka högarna, där alla tältar på väg in eller ut., är just denna formation. Just vid hängbron ,över där har i år någon slags ‘löddrigt lut’ bildats i det låga vattnet. Det är stora skumbildningar på stränderna ungefär som om någon hällt ut tvättmedel i lugnvattnet. Stora skumbollar ligger på stränderna, det påminner om kalktuff och man kan lätt plocka upp dessa elastiska bollar som påminner om nått slags sjöskum. Som tvättsvampar ifrån ett varmt hav.

I Abisko pågår Fjällräven Classic’s sista skälvande dag. Trängseln är enorm. Pumpande tekno-dunk hejar fram dom som blöta som dränkta katter anländer.

En jättelik storbystad kvinna i svarta thaigts, kollapsar med ett uppgivet skrik framme på grusplanen just framför entrén och får första hjälpen av tre tjugoåriga Fjällrävenfunktionärer. Jag vet inte det var av lycka eller av utmattning hon gjorde det.

Det var tydligen rekordmånga deltagare i år.

Jag tror fortfarande starkt på, att man kan uppleva Kungsleden på olika vis.

Tror inte ni det?

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den här vandringen i år innehöll följande etapper:

Dag 1. Nikkaloukta- Tjeuralako/backen.

Dag 2 Tjeuralako- Cierrajaure

Dag 3 Cierrajure- Stora mittstenen i Kaskasavagge

Dag 4 Kaskasavagge

Dag 5 Kaskasavagge

Dag 6 Kaskasavagge

Dag 7 Kaskasavagge- Mielkenrieppes sluttning

Dag 8 Mielkenrieppe- Kärkevagges mynning

Dag 9 Kärkevagge- sjön 1142, Mourahisvagge

Dag 10 Mourahisvagge- Gungarjokka

Dag 11 Gungarjokka

Dag 12 Gungarjokka- Alesjure

Dag 13 Alesjaure- Hoiganjaure

Dag 14 Hoiganjaure-Kårsavagge.(Bajimus Gorsajavri)

Dag 15 Kårsavaggesjön-Abisko

Gånget: 30 Juli- 15 Augusti 2008