Var kommer vi ifrån och var hör vi hemma ? Vad är egentligen liv och vad är egentligen död?
Berg föds framför våra fötter när vi vandrar, fast vi inte märker hur dom egentligen gör det.. Berg smulas likaså sönder när vi går på dom, fast det märker vi ju inte heller...
Ofta tror vi att berg är något som alltid funnits. Men att just för att vårt eget förstånd, att greppa och förstå tidscykler är antagligen oerhört svåra att begripa för oss som människor.
Hur uppfattade människor förr bergen? Sådana här frågor har jag alltmer frågat mig själv när jag vandrar i fjällen.
Jag tror vi som människor, som vandrare har oerhört svårt att förstå hur de svenska fjällen en gång bildades. Vilka krafter som format dom och att dom egentligen inte ens idag är färdiga, om än att de framstår som något nederoderade.
Vulkaner är optimistiska berg, ofta resultat av nutida krafter. En vulkan som är aktiv idag, är ett berg som inför våra ögon lever på ett annat sätt just genom att det är förbundet med värme, eld ibland och med förstörelse.
Vulkaner framstår, kanske lite barnsligt, som väldigt spännande. Alla behöver ju bara tänka på Vesuvius, Etna eller nått sånt eldsprutande berg för att inse att dessa berg på nått vis är nått annat, typ: än Mount Everest, Mont Blanc eller vårat eget Kebnekaise. Dessa är isbeklädda svala tinder, mäktiga och farliga på sitt sätt med sin is sina glaciärer och tystnad.
Naturligtvis har ju dessa berg liv, glaciärer kryper på dom, snön faller och vinden tjuter.
Likaså är det väl alltid att den lilla människan står nedanför foten till dessa bjässar och på nått sätt vill besegra och betvinga sig på berget eller ofta komma upp på toppen.
(Jag själv i vid Baturvulkanen på Bali 1982)
Batur, Bali på morgonen.
Själv har jag vistats och rest väldigt mycket i Indonesien under många år och kan landet ungefär som jag känner till Sverige. Jag har alltid fallit pladask inför den natur som landet erbjudit inte mest då det gällt variationen på olika bergslandskap, miljöer och framför allt dess folk.
När jag varit i Sverige och sedan på somrarna gått i exempelvis i Padjelanta eller nått sånt här nordiskt öppet svalt fjällandskap har jag ibland tänkt tillbaka på fukten hettan och miljöerna där borta. Likaså tvärtom när jag stått på toppen av någon indonesisk vulkan har jag tänkt mig tillbaka till någon kall fjällsjö, någon ensam fågel som pipit i sommarnatten ute på kalfjället.
(Bromo på Java 1991)
Jag har då alltid förundrats över hur enormt gamla berg är jämfört med en människovarelses lilla ålder.
Folk frågar mig ofta om man kan verkligen kan vandra i Indonesien om man kan klättra upp på dessa jättevulkaner, kanske åka till andra trakters berg runt om i landet typ till. Iryan Jaya, alltså Nya Guinea eller nått sånt. Jovisst svarar jag. Visst kan man det. Jag är för sådant.
Indonesien är ‘Vulkanenas Land.’ Gillar man sådana bergslandskap får man verkligen valuta för sitt intresse.
Där kan man frossa i dessa bergstyper. Dom finns lite här och var och vart man än vänder blicken finns faktiskt alltid ‘nått nytt som är på gång‘, ställer till oreda, katastrofer och ödelägger vardagen för befolkningen.
Och visst med namn som Krakatao, Tambora, Merapi och för att inte glömma bort den ganska nya ‘Porong‘,i Sidoarjo (Lerutsläppet på östra Java) så kan man inget annat än häpna över vad detta land har fått stå ut med under årtusendenas lopp.
Man kan tycka vad man vill om vulkaner, men oberörd lämnar dom en inte.
Eftersom det nu är vinterkyla här i Stockholm hela stan ligger inbäddad i ett vackert lager snölager som jag hoppas ligger kvar ett tag för ovanlighetens skull, går faktiskt mina tankar till Indonesien. Till värmen där främst givetvis till människor jag känner därnere och till dess bergslandskap.
Indonesien är inget Thailand, något slags ‘go-there and flip on a beach’-ställe...
Jag ska försöka vilket är min ambition här försöka beskriva lite mer ovanliga platser med natur runt om i landet.
Så jag önskar er ‘Sampai Jumpa‘. och just Välkomna!
Kremering
Blå sjön på väg att bli änn' blåare. 1994....
...för att nå sin högsta kulör 2003
En av de mer märkliga platserna i världen då det gäller bergslandskap och osannolika utsikter bjuder Keli Muti på, på ön Flores. Det kanske finns läsare här som varit där?. Platsen är inte okänd direkt. Jag har alltid gillat Flores just på grund av den ostörda atmosfären, lugnet och de svala högländerna som ger en otrolig klimatförändring. På vissa platser påminner landskapet starkt om Madeira faktiskt, (om nu jämförelser är nödvändiga) Det finns bevattningsstigar ungefär som dessa levador man kan knalla runt på och ta sig runt till olika byar. Kan man lite indonesiska så blir man emottagen både med nyfikenhet och omtanke.
Just ‘Keli Muti’ är otroligt roligt att utgå ifrån då man vill vandra. Sjöarna ligger uppe på någon slags igenrasad vulkantopp och innehåller nått slags syrablandat svavelvatten som regerar med omgivande avlagringar. Därför växlar färgen i dom genom årens lopp.
På gamla 1000- rupie-sedeln avbildades sjöarna med rött, blått och grönt. Det var på åttiotalet. Jag har varit här fyra gånger under en trettioårsperiod och sett nya färger varje gång. Nu är dom, ljusblå, ljusgrön och violettsvart.
Blå sjön vardandes violettsvart 1994...
och blir änn' mörkare...
Alltid ser det onaturligt och lika konstgjort ut, ungefär som någon just hällt ut färg i någon sjö. Lokalbefolkningen anser att osaliga själar ifrån döda går till en sjö, gamla andar går till en annan, lyckliga själar till den tredje.. Hur dessa själar samsas i de olika sjöarna begriper ingen då sjöarna under årens lopp byter färg...
Det märkliga med den här platsen är att den känns onaturlig och konstgjord. Ingen som sett platsen med egna ögon tror riktigt att det är verkligt med dessa färgsjöar mitt uppe på ett berg.
Sjunkna vrak. Båtskrov av gamla kalkskutor i badviken, Kappelshamn, Lärbro. 2023
Att berg är gamla förstår jag och att dom är olika gamla gör det ju än mer spännande. Såg ett program på TV igår om de berg i sydamerika som inspirerade till "The lost world". De bergen var så gamla att det inte ens fanns fossiler där, alltså måste dom ha uppstått innan liv uppstod på jorden.
Ja berg är ju väldigt olika..det var ju det jag menade när jag skrev ihop detta. Det är ju krafter överallt i naturen som påverkar bergslandskapet... Här i Sverige har vi ju haft våra istider som format det vi ser, men bortom det.. Vad vet vi om den bergrund vi går på? och detta perpektiv.. Det vi kallar: 'Tiden', hur uppfattar vi den?
Vad jag menar är att geologi är ju oerhört spännande trots allt..