Ambitionen bortblåst. Denna årgång av Svenska Fjällklubbens årsbok ‘Till Fjälls’ 2010-2011 har tydligen Jämtland som huvudtema fast väldigt lite handlar egentligen om Jämtland i boken. Såhär står det i förordet: ‘Det var ju faktiskt här som den svenska fjällturismen började”. Och det stämmer nog. När fjällturismen en gång började var just ett besök i fjällen i Jämtland just en verklig upptäcktsresa och kraven på både vandrare som skidåkare var då höga, inte minst kunskapsmässiga. Kunskap har förut genom tradition varit en ledstjärna för SFK. I dag verkar dessa krav om kunskap eller kanske snarare ordet ’vetenskap‘ borta, Här menar jag: kulturhistoria, topografi, botanik och etnologi. Årsboken verkar dessutom hållningslös och ger uttryck för varumärkesplacering på ett både trist och ogenerat vis. Det är väldigt tråkigt tycker jag att den här årsboken blev så väldigt dålig, spretig och osammanhängande. I vanliga fall så höjer man ju inte nämnvärt ögonen över det som på tidigare år stått i årsboken. Ordet ‘konventionellt’ har ju varit ett högt betyg tidigare så att säga.. Men i år blev jag tyvärr inte ett dugg inspirerad eller intresserad av det jag läser i SFK årsbok . Jan Lundhag.-Kängfabrikören. som var redaktör för boken frågar sig i förordet ’Hur gör man då en bok när man är amatör på området? Kanske det innehållslösa i boken tar sin början i detta konstaterande, och sedan blir det ju just inte bättre, vare sig språkligt eller bildmässigt , förrän boken håller på ta slut. Men då har man släpat sig igenom allehanda banala texter som inte ens någon skrivglad gymnasist som varit i fjällen för första gången, ens skulle ha skrivit.. Just då, när man undrar över hur det riktigt gick till, när boken skulle sättas ihop...då finns faktiskt en väldigt fin och vettig liten, hör och häpna ‘enkel’ betraktelse av en ung kille som heter Jörgen Vikström, först där i den berättelsen verkar det hela lite mer otvunget och relaxat. Där i hans text, helt plötsligt, hittar nu äntligen en berättelse sig själv och blir ovanligt läsvärd, reflekterande och framförallt ny, och vill söka sig bort ifrån genomtröskade Himalaya- och Sarek-berättelser. Varför är det så låg kvalitet då på det övriga i boken? Ja, det kan man ju fråga sig! Det måste ju finnas en förklaring till det? Det är ett stort problem när en anrik klubb som Svenska Fjällklubben inte längre kan attrahera kunniga skribenter av rang. Av tradition har det urval, den kontinuitet inom traditionen och den kompetens inom klättring, geologi eller Sameliv som tidigare präglat klubbens årsböcker helt försvunnit nu. Jag bläddrar snabbt igenom årsboken ett antal gånger om och om igen, läser och läser och hittar egentligen ingenting som fängslar, griper tag eller förklarar något mer än att dom berättar om personernas egna upplevelser. Frågan är om man överhuvudtaget kan attrahera en ny och ung läsepublik till detta ämne: Jämtlands Fjällvärld i en bok (eller i klubb) som inte ens har ens ambitionen att hålla ett starkt fokus på innehållsmässig kvalitet. Det bådar inte gott detta.
Sjunkna vrak. Båtskrov av gamla kalkskutor i badviken, Kappelshamn, Lärbro. 2023
Men då behöver jag inte sörja att i det vadderade kuvert som var adresserat till mig från SFK var tomt. Någon hade glömt att klistra igen kuvertet och min årsbok blev kanske liggande i Tomteboda.
Jag har annars alltid fascinerats över ambitionen med årsböckerna. Gamla årgångar kan ibland dessutom vara riktiga klassiker. Om man bara betänker det faktum att Claes Grundsten varit en flitig skribent genom åren, så förstår man vilka kvaliteter som ibland uppnåtts.
Antagligen var det den sista boken med ett starkt och rikt innehåll.
Väldigt mycket beror på att ämneshanteringen inte längre är riktad mot djup eller språk utan mer glider runt i privata och individuella och rentav nu banala upplevelser, kring princip ingenting mer än att bara gå i fjällen, och tyvärr, blir resultatet nu då bara, att det mesta bara just handlar om egna ‘upplevelser’ kring något mest sådär, och mest då tyvärr ‘om en själv‘.
Att berätta och beskriva ett ämne på ett djup tror jag handlar nog väldigt mycket om att försöka frigöra sig ifrån ‘jaget‘. Idag finns ingen riktad gemenskap eller nått begrepp om folkbildning, naturvetenskap heller vad det verkar som kan nå ut.
Detta blir till ett problem som i längden inte räcker ens för att väcka nyfikenhet.
‘Jaget’ blir större än ‘gemenskapen’ och framför allt kunskapen alltså. Ett tidstypiskt fenomen alltså.
Alla vill ha sina individuella upplevelser redovisade om ‘ditt och datt‘. Det mesta handlar om ‘Du’ och dig själv och dina egna oftast extrema upplevelse av naturen. Ungefär som en blogg alltså. Lösryckt och utan större innehåll.
På så vis trängs vetenskap, kunskap och saklighet bort. Det är inte fjällen i sig som blir intressanta utan ‘du själv’ vad du gjort och när du själv gjorde det.
Det andra problemet är väl att Fjällklubben gett upp sina krav på medlemmars insikt och kunskap och trott att man ska bara medlemsmaximera och låta i princip alla få vara med. Den har präglats av en ängslan som gjort att man utplånat klubbens identitet, kompetens och verkningskraft..
Nog är Jämtland är väl värt mer än detta.
Fjällvandrarreseskildringens formulär 1A är dessutom rätt uttjatat. Dag 1: Vi lämnade Ritsem. Det blåste på Akkajure... Dag 2: Vi rundade Akka. Det var mycket mygg. Skoskav. Dag 3: Ruotesvagge. Naturen känns nära. Dag 4: Vi tänkte bestiga en topp men det regnar. Dag 5: (Egentligen var vi nu utleda på att vandra, men så här i efterhand åstadkommer vi en hurtfrisk efterhandskonstruktion) osv. osv.
Vad gäller det subjektiva och "jaget" kontra "gemenskapen" så kan jag dock tycka att det kan finnas en plats för introspektionen i ett fjällskildrarsammanhang. Men då övergår skrivandet från att vara en direkt skildring av fjällen till att vara något litterärt. Och då ställs andra krav. Då är språket, stilen och förmågan att förmedla känslolivets avigheter avgörande. Tyvärr lyckas väldigt få som fattar pennan efter en vandring även med det.
Var ‘egot’ och subjektet’ börjar och hur det representeras i vår tid. Hur det kommer in i vår berättelse och vad vi vill skildra i naturen, eller väljer att skildra. Skriver folk för sig själv eller skriver folk för andra, osv.
‘Gladskrivandet’ fyller ju en nästan bara en funktion i dag som textmassa i bloggosfären.
‘Gammelmedia’ tvärtom då som en årsbok här, utgör anser i alla fall jag, att den kanske bör landa, i någon substans utanför en själv med både artikulation och vokabulär av helst något slag och riktas mot ett slags djupare ‘innehåll’.
Men förflackningen är ju som sagt utbredd precis som du skriver.
Ett allmänt berättade bara hjälper ju inte eller fördjupar ju inte ämnet.
Det finns ju otroligt mycket om Jämtlands fjällvärld som ju man omedelbart tänker på. Tänk bara på Karolinermarschen. Branden på Blåhammaren 1923. Täljstensbrotten. Rik flora. Skäckerfjällen. Gösta Olander i Vålådalen. Torsten Boberg, Nils Thomasson(samefotografen). Ja man kan ju räkna upp hur mycket ämnen som helst.
Den jämtländska fjällvärlden rymmer ju så oerhört mycket och är på något vis tydligare än andra områden inte bara genom sin unika identitet och profil, att jag har svårt att förstå hur den här årsboken blev så innehållslös.