Snön smälter i rasande fart. Ser man på den minskande snödrivan kan man uppleva den som antingen våren som kommer eller kanske med lite fantasi se en glaciär som smälter i ett växthus.

Tvärs över gatan där jag bor i Vasastan ligger ett galleri som nu visar en vacker och ödesmättad fotografiutställning av en engelsk fotograf som heter Dan Holdsworth. (född 1974) Det är väldigt stora bilder, två till tre meter stora, inramade bakom vackert glas. Bilderna skimrar riktigt. Bakgrunden är kolsvart. Upp mot denna kolmörka natt i bilderna, höjer sig taggiga konturer som om det var en främmande och jättelik bergkedja som avbildas, Okända jätteberg någonstans långt, långt borta. Samtidigt ser det ut som allt vore taget på en främmande planet, långt bort i rymden där då någon okänd kapsel flyger just över denna bergiga yta och fotograferar dess bergiga yta. Man får en känsla utav flykt när man ser på dessa jättelika fotografier. Det påminner lite om dagens bildtittande i cyberrymden på ‘Google-Earth’ samtidigt. Något okänt, något som upptäcks, just bland pixlar på en dataskärm, allt medan vi drar på en mus eller på en markör som ger oss ledtrådar till storlek och riktning. Vi färdas in i detta märkliga landskap.

Utställningen innehåller fem sex, av dessa jättelika landskapsbilder.. Först tror jag precis som kanske vem som helst, att detta är någonstans ifrån ett bergslandskap.. Island kanske?, något nytt och spännande landskap jag aldrig någonsin sett. Sedan rätt vad det är, ser jag att det är is, det svartvita är inverterat, omvänt som när ungefär ett negativ som blir positivt.. Men vad är vad, här och är det då berg? Eller kanske då is?.. En glaciär kanske som är svart? Is kan ju inte vara svart?.. Och varför är det natt? Rätt vad det är tänker jag på ett landskap i Himachal Pradesh i Indien, Ladakh i Kashmir eller nått åt det hållet. Väldigt alpint, väldigt spetsigt.. Jag ska titta i mina gamla diabilder tänker jag.. Kanske är det då just Ladakh? Man vill ju så gärna veta... Men precis, som när jag tror att jag ska komma på var någonstans nu mina gamla diabilder finns, så känner jag att dom nog inte ens är värda en titt, då dom säkert bleknat bort och förlorat sin lyster..“Bilderna bleknar men minnena består“.. Så brukar man ju så fint säga om fotografier...

När jag går närmre och allt närmre mot bilderna ser jag inte bara min egen reflektion i dom stora glasskivorna.. Rätt vad det är tror jag mig se rinnande svart bläck på en plastyta. Helt plötsligt ser jag bara en plan yta som är framför mig. Fotografiet upplöses framför mig i något obeständigt, jättelikt och drömskt. Bilderna framstår mer som efterklanger ifrån någon mardröm man fått efter ha tittat för mycket på berg.

År 1868 fotograferar Lotten von Düben i Aktse, i Rapadalen. Hon brukar betecknas som vår förste fjällfotograf. Med en förbluffande teknisk precision tar hon bilder främst av samer men även några få panoramor med sin kamera. Hon framkallar plåtarna på plats i nått slags mörkrum i en grop på marken. Rentav under sin egen krinolin som många påstått. I den långa sträcka med fjällfotografi som komma skall under flera decennier är hon faktiskt först med en bild av Nammatj.

von Dübens fjällvärld är i mångt och mycket ett stort och exotisk steg ut i det vilda och okända. Den nya kameratekniken ska nu främst, med kontinentala förebilder och inspiration komma att anpassas till våra fjäll.

I dag knäpps det ‘hejvilt’ som alla vet, under en Sarekvandring. Men då, år 1868, var ett fotografi nästan som ett påstående som i olja på duk, och i den mödosamma tekniken att avbilda topografin i fjällen som måleri, gjordes det heller aldrig några vidare försök med ifrån svensk sida i alla fall. Fjällen var och förblev bildmässigt oavbildade tills då kameran dök upp. Det var med kameran fjällen trädde fram

Den nationalromantiska känslan kring något som få sett och som få avbildat, var ju alltså något att samlas kring och förundras över. Ingen hade ju sett det dramatiska norska Stetind på nära håll, så varför inte överdriva lite då? Peder Balke målar här Norges Nationalfjäll år 1864. I jämförelse med von Dübens fotografi känns den bilden verkligen annorlunda. Men så var stilen och så accepterades det hela utav publik och samtid. En bild var inte något exakt och kan ej heller så bli, och det vet ju alla som fotograferar. Men den ger ju sken utav att vara något exakt och det är ju det vi ofta sätter vår tilltro till.

Fjället här är förkrossande gigantiskt gentemot båten och de små människorna vid dess fot. Fjället är den norska själen. Stor och mäktig var nationalromantiken i både måleri och poesi.

Ibland lustigt nog, har den fotografiska bilden mer kommit att handla om något annat än just topografi. När den på nått vis frigör sig ifrån det, blir den konst på sitt alldeles speciella och egenartade vis.

Mödosamt tar sig fotograferandet fram genom vår bildvärld, i bland för sig själv, och ibland hand i hand med då litteraturen främst, men även som en kommentar till bildkonsten, samhället och vetenskapen.

Fotografiet ställer slutligen upp på allt, blir allomfattande och slutgiltigt väldigt demokratiskt.

Det som idag plötsligt känns så enkelt och bekvämt var en gång det inte alls. Det fanns heller ingen enkel väg att gå till en fotografisk bild. I dag kanske man kan tycka.. “Men kunde dom inte ha väntat då tills utvecklingen kommit en bit på väg och börjat fotografera först när det uppfunnits mer modernare och enklare tekniker?”..” Lättare kameror kanske och lättare..ja allting.”. Och publiken då?, fanns intresset?

Varför försvann inte fotograferandet lika snabbt som det dykt upp en gång.?

Svaret på den frågan är faktiskt svår och inte alls enkel. På det sena 1800 talet uppfanns det en hel del märkligheter, många som vi kan dra nytta av idag.. Likväl var fotograferandet något som gjorde att’ berätta med bilder’ verkligen kom igång..

Likaså blev fotograferandet ett slags demokratiskt seende i ett samhälle som var stadd under stor förvandling.

På nått vis som när man upptäcker ‘det inre av Afrika’ upptäcker man en hel del andra saker på denna tid.. Och det gör man just med hjälp utav fotograferandet.

Det märkliga är att de flesta av våra stora upptäcktsresande utvecklades till just skickliga fotografer och dom kan faktiskt tacka fotograferandet lite för, att dom själva just kunde upptäcka ‘det okända‘.

Det finns en hel radda av dessa upptäckare efter år 1868. Svenskarna var faktiskt då i gemen duktiga pionjärer inom just den etnografiska dokumentationen och många utvecklades under denna tid som kompetenta fotografer.

Louis Palander, Nils Strindberg för att nämna några.. Men raddan är lång: John Andersson, August Ericson, Gustaf Nordenskiöld och inte minst Sven Hedin, som ju själv till skillnad mot många andra, både bar han själv och fotograferade själv. Dessutom var han en skicklig kompositör av bildyta och förmåga att få med djup och ljus kunde Hedin..

Vid Aralsjön 1894

Just förmågan att kombinera bild med berättande på ett naturligt sätt. Hedin tecknade själv dessutom en hel del, och fick både text, bild att bli levande. Samtidigt är han en av de första som inte på nått vis stelt och schematiskt inte bara raddar upp folk framför kameran, utan låter den på nått vis smyga sig på och själv bli en osedd betraktare av händelserna.

Popularitet har ju även med att göra med förmågan att nå ut med böcker till en nyfiken allmänhet. I “En färd genom Asien” 1898 finns kanske Hedins allra vackraste bilder. Som bekant tog ju fotoutrustningen sedan slut. Så hur den där dödsmarschen genom Takla-Makanöknen tedde sig får vi ju aldrig se.

Hedin blev ju världsberömd som få ändå som sagt.

Till en av de mer berömda bilder utav berg som fotograferats har en svensk som upphovsman. Eric A Hägg. En enkel Bollnäspojke som flyttade till Amerika och blev fotograf. Och kanske är denna bild fortfarande ouppnåelig och i sin berättelse utav vad ett berg är kanske just dit fotograferandet alltid vill ta oss? Mot det omöjliga och fantastiska berättandet. Det med människan i centrum som kämpar?. Alla som sett Charlie Chaplins’ Guldfeber (1925 och 1942) vet ju att bilderna som Hägg tog är bakgrund i filmen utav guldgrävare som klättrar upp i Chilkootpasset.

Klondike blev ett begrepp mycket tack vare Häggs fotograferande. Och ingen annan bild av ett berg kommer kunna mäta sig med denna skildring.

På nått märkligt vis återser jag där något i hans bildseende, i den bild jag då nästan sett på galleriet härav Holdsworth.. En bild av en okänd glaciär tagen år 1898, mer än hundra är sedan.

Den ser förvånansvärt modern ut i sin bild. Is är ju ett evigt och symbolt ämne och is smälter ju alltid till slut, men betraktas ändå som evig av oss. Glaciären och snön betraktar vi ju som just eviga element, men människans öden är annorlunda.

Inspirationen för fjällens egen värld och de fotografer som skulle forma den framöver vilar mångt och mycket just på just de ovanligheter och de bilder som bryter sig loss ur konvention och bildspråkliga grepp.

Samtidigt som fascinationen för individ, skapelse och humanism omger sekelskiftesmänniskan, omges den även av: Fattigdom, Förtryck och Ofrihet. Men fotografiet registrerar allt. Det blir till det andra ögat. Svårigheten gäller även hur vi ska förhålla oss till detta seende, praktiskt och funktionellt.

Det är dock en lång tid ifrån 1860-tal fram till 1925 då den lättare modernare Leica-kameran tar steget in i fotografens händer. Men dit är det långt.

Bildspråket inom fotografins tidiga historia här med glasplåtar bryter nästan ned sig själv i perfektion och renhet inför vad den skildrar. Experimentlustan runt sekelskiftet är ändå väldigt stor. Aptiten på fotografi ifrån en törstande allmänhet är ännu större.

Massbild konkurrerar med konstnärliga avbildningar, men direkt folklig blir inte fotograferandet förrän tekniken anpassats till det stora flertalets ekonomi. Innan dess kunde exotiska landskap nästan trollbinda som om dom vore målningar.

Redan år 1912 har STF -Svenska Turistföreningen, samlat på sig över 2500 bilder utav bemärkta bilder i från fjällen som man tycker att allmänheten skulle få ta del utav. Fotograferandet blir till en del av att statsfästa märkvärdigheter. Så även bilder ifrån våra nya Nationalparker.

På det tidiga 1900 talet är antalet fjällvandrare någonstans mellan 1500 till 1700 per år. Naturligtvis släpar inte alla med sig en stor lådkamera och glasplåtar. Men en del, främst överklassen som har både tid och råd gör det. Här finns det både intresse tid och pengar, för att utföra expeditioner även i vintertid. Som här när: Herr J. W. Sandström år 1915 skidar runt i Kvikkjokksfjällen i ett litet egen tillverkat sidentält och tänker lättpackat för en tvåveckors tur i Sarek. (Vikten bestod då av 12 kg bröd, 5 kg smör, 8 kg fläsk, 5kg skinka, 5 kg vetemjöl, 2kg kaffe, 1 kilo kakao, osv.. Allt som allt runt 200 kilo packat på en pulka) Lådkamera därtill och glasplåtar. Vad vägde inte detta?.. Viljan att upptäcka var som sagt stor! Och redan här finns i dag den moderna upplevelseberättelsen fri ifrån vetenskap etnografi och bara med fokus på dom egna strapatserna.

Vilka som än nu slet i fjällen om det så var vandrare i vadmal, eller rallare i trasor, så fanns det ändå tid över för att posera framför en ny kamera. Det som Eric Hägg hade åstadkommit i Amerika 1898 upprepade Borg Mesch fotografiskt och dokumentärt i vårt eget Klondike i Kiruna, två decennier senare.

Vad som blir dokumentärt och inte, kommer nu under denna tid bli ett problem. Och även hur en bild ska tolkas. Klassiskt brukar det visas med: Alexander Rodchenkos lägerbilder ifrån Sovjetunionen ifrån denna tid. Först kan man ju tro att ‘dessa gubbar’ är glatt arbetande grävare framför någon annan gubbe, och att bilden är ett arbetsdokument. Men nej. Bilden här är ett collage, ett urklipp utav krigsfångar och ditklistrade, sedan avfotograferade igen.. Ett slags väldigt tidigt photo-shop-arbete.

Under årens lopp har tolkningen utav vad vi vill se i den här bilden växlat. Först, när den publicerades såg man ‘arbetare’ organiserade för ett mål, under Stalintiden förbjöds bilden eftersom det var ‘soldater’ (ryska) som skildrades, och senare, efter Stalin kom den att betraktas som ett dokument över Gulags ‘fångar’ i utrotningsläger.

En bild kan alltså bära på en historia över en lång tid, trots att den aldrig gett sken av att vara dokumentär. Vi ser alltså i en bild det vi tror oss vilja se, även i det vi ‘tror oss’ anse som: ‘äkta‘. Så var fotografiets natur på 1910-talet.. Jag ska återkomma till det senare..

Men här Rodchenkos tallar.

Men. I Paris under åren kring 1910 går en äldre man omkring och fotograferar hejvilt med sin lådkamera och stativ. Det är fotografen Eugène Atget. Han kom att få ett enormt inflytande på det kommande moderna fotograferandet. Han fotograferar stadsbilder på ett högst egenartat sätt. Varje bild ser först ut som vilket fotografi som helst. Men, tittar man lite närmare framgår det ett helt annat innehåll. Ofta drömskt och tvetydigt. Bildens innehåll överskrider nästan sig själv. Han vet inte att hans fotografiska gärning flera decennier senare kommer uppmärksammas och att han kommer få epitetet ’Fotografernas Fotograf’. Beundrad, omskriven och älskad av alla fotografer.

Atget vill återge ett förlorat Paris som han vet nu snart kommer att försvinna. Precis som upptäckarna drog till det mörka Afrika för att dokumentera infödingar innan dom kom att moderniseras.

Här är tre utav Atgets klassiker.

Gatubilden! Okej.. Gatubilden? Vad är det med den då. Jo det är egentligen ett modernt ditsatt avloppsrör på huset man ser tvärs över torget. Ser ingen det? Okej. Vänd på bilden upp och ned, och helt plötsligt ser ni det. När ni i fortsättningen kommer se den där bilden i fotoböcker eller avbildad kommer ni se ett avloppsrör. Jag lovar. Men innan alltså ..innan man vet det ser man inget avloppsrör, fast det finns på bilden.

Det är främst i den urbana miljön i storstaden som fotografiet närs och utvecklas på 1910 talet. Den stora lådkameran släpas runt, men bildvinkel och brännvidd är ofta densamma. Ofta just för att stativet begränsar.

Den utveckling av bildseendet som fotografiet hjälper oss till under den här tiden, är främst inom vetenskapen och det är just där fotografiet kan användas till något funktionellt och för samhällets nyttigheter.

I mitt eget arbetsområde, i kriminalitetens egen värld, får fotografiet nu en väldigt stor roll i just avbildningen på brottsplatser. Den rollen har fotograferandet sedan dess aldrig lämnat. En upphissad kamera utan stativ, bjuder på nya exakta och sällsynt befriande bildvinklar för en brottsplats. Man säger att perspektivet ‘vänder’ och att verkligheten blir verkligare. Det är så en kriminaltekniker arbetar. Inte utifrån vad konventionen kan återge utan tvärsom. Precis som i Rodchenkos tallar, ser vi nu och upplever verkligheten annorlunda. Fast det är en verklighet lika mycket som verkligheten själv. Vi får en ny dramatisk rörelse på ytan. För fotografiet är en platt yta. Vi kallar detta ett förändrad seende, eller kanske rättare sagt ett nytt seende för uttrycket.

/Brottsbild New York 1914

Maffiamorden på Gudfadrarna Goblis i Miami/.

En bild behöver således inte ha en horisont. Eller, kommer man här fram till om en bild har det är den kanske underförstådd rentav. Med fotografiet lösgör sig bildseendet framåt, speglar sin egen tid, och börjar även ge en röst åt individen som även tar bilden. Personligheten bakom kameran föds.

Och..vissa fotografer försvinner spårlöst med tidens gång ut ur svensk fotografisk historia. Det är populärt att tala om bortglömda fjäll, men bortglömda fjällfotografer finns det lika gott om. Ludwig Wästfelt. (1883-1957) är en sådan fotograf. Han är en helt och hållet i dag en väldigt bortglömd fotograf. Hans bilder var på sin tid lika populära som Borg Meschs’ bilder som han tyvärr kommit i skuggan utav. Wästfelt var mångt och mycket en likadan yvig och expansiv fjällkarl. Besteg Akka och toppar i Sarek, guidade turister och tog allehanda porträtt. Porträtt utav den gängse tidens samer och nybyggare i landet runt Aktse och runtom i skogslandet kring Jokkmokk och Porjus. Och Wästfelt är i mångt och mycket en skapare han med, utav vårt gemensamma fotografiska arv om fjällen. Utan det arvet skulle våra egna fotografiska möjligheter och visioner om fotograferandet vara betydligt torftigare.

1910-talet fjällvärld var på nått vis egenartat fri från choser om man tittar på hans bilder i dag. Hans mer än tusen fotografier ligger förborgade i arkiv i Ajtte och på Nordiska Museet, där dom nog får ligga tills tiden eller någon upptäcker honom på nytt.

På den här tiden fanns det ingen ‘Kungsled’ eller utmarkerade leder, man gick på gamla samestigar i kringelkrokar hit och dit. Tydligen var man nöjd med det. Det fanns heller ingen direkt fixering utav punkter som det senare kom att bli. Bodde man, så bodde man i någon kåta eller under bar himmel. Mycket utav tiden som berättats är en myt kring ‘punchverandor’ på fjällstationer Abisko eller Saltoloukta. I mångt och mycket är det efterkonstruktioner som vi får leva med idag.

1910 talets fjällvandring var istället väldigt äventyrslysten, nyfiken och bildspråkligt fri.Faktiskt mycket mer fri än bilder som tas idag. Den äger heller inga överord om landskapet som nittiotalets pionjärer gjorde. Det dröjer ett tag innan kriget kommer och det dröjer än längre dock innan fotograferandet blir var mans egendom. Det dröjer alltså innan åsikter om sådant som: elitism och fysiokrati som senare tränger sig in i fjällskildringarna och påverkar bilden och dess sammanhang Denna förändring sker först under tjugotalet i vårt land, och då efter 1:a världskriget..

I mångt och mycket krattar dock Wästfelt rent i arenan fotografiskt och motivmässigt för det som fyrtio år senare ska bli svensk fjällskildrings guldålder.

Jag skulle kunna avsluta det här, kanske med en panoramabild utav Sarek tagen kanske då helst av Axel Hamberg. Men i stället väljer jag Richard Berghs porträtt av Gustaf Fröding. Även det porträttet beroende av fotografiet. Fröding kunde ju tydligen inte sitta still och för att Bergh skulle kunna måla honom fick han först fotografera honom ett antal gånger. Mån om sin person poserar Fröding statuariskt.

Nationalskalden här, i sitt livs slut framstår som en ‘monumental klippa’ uthuggen ur sten där han tronar i sin sjukhussäng, blickande utåt mot intet, in i den svenska folksjälen.

1910-talets människa var lika fascinerad över individen som utav det storslagna och folktomma landskapet i fjällen. I Sarek, mötte vetenskapsmannen Axel Hamberg den oerhörda naturen och blickade ut mot den. Den store Poeten däremot blev stum och blickade ut ifrån en sjukhussäng.

I en utav Claes Grundstens många fotografiska planschböcker skriver han om just kameran och dess nutida fotografer och våran egen samtida blick mot landskapet: