Området kring Kutjaure och den där fliken av norra Padjelanta som ligger uppåt mot Tysfjorden är onekligen ett av de mer spännande och är även ett av de mer lättvandrade området som finns. Det finns många dimensioner att se området utifrån. Något annat som är lockande är närheten till just Norge som kan nås på en del olika vis.

Vandringsmöjligheterna här är verkligen outtömliga. Det är som en liten och avskild egen värld. För att kunna uppleva området och inte bara se det som ett slags bihang till det mer besökta Padjelanta söröver‘, bör man kanske granska geografin noga och helst faktiskt dess geologi ett tag. En vandring blir mer spännande så, mer berikande. Området är inte vidare känt, vilket beror på att det kommit i skymundan av det mera ‘lättillgängligare Padjelanta’ eller det mer ‘dramatiska Sarek’.

Det är en märklig känsla det här, när man nästan fixerar sig vid ett speciellt område och låter området komma nära inpå en själv. Man märker då hur landskapet själv nästan börjar leva sitt egna liv, inte minst i ens undermedvetna.

Man brukar då tala om begrepp som ‘favoritområden‘. Folk har tydligen många favoritområden i fjällen. Man kan fråga sig varför, om och hur, områden blir just till favoritområden. Det är tydligen väldigt komplicerat sånt här. Ett favoritområde har nog mycket att göra med hur man även efteråt kan frammana landskapet ur ens undermedvetna.

När jag nyligen satt på den fullpackade jumbojeten, på flygplanet hem till Sverige ifrån Java i Indonesien och halvsov i min flygstol nu i Nyår, var allt väldigt obekvämt och trångt. Dels beroende på att jag ramlat på en trottoar i Yogjakarta och brutit benet fått det gipsat och dels att jag var väldigt trött och ville hem. När jag slöt ögonen, domnade bort, och på nått vis fick en paus i smärtan i det gipsade benet, framträdde ett slags grönt böljande fjällandskap, lite kyligt och tyst, med vind och gräs, en hög blå himmel vindstilla tyst och framför allt tomt och grönt landskap. Jag upptäckte att jag nog hamnat i ‘Mellanvärlden’ ett berömt tillstånd beskrivet av Swedenborg.

Mellanvärlden är enligt honom något vi kan gå in och ut i, och mestadels är det halvdrömmande vi gör det.

Mellanvärlden är någon slags förgård till paradiset.

Mellanvärlden spelar dessutom en stor roll i vår egen personlighet.

Det var nått slags fantasilandskap, en lugn och böljande vidd, med höga fjäll långt borta i horisonten, gröna kullar med svarta stenar. Stora blanka blå vattenytor med vida utblickar som ringlade sig mot fjällsidorna.

Det är märkligt hur vissa miljöer liksom etsar sig fast på näthinnan. Ofta är det nog så att man sätter ihop bilder till ett sammanhang, ungefär som kulisser på en teaterscen som man tror sig vandra runt i. Ofta händer sånt här ju när man drömmer, och det är här just mellanvärlden kommer in.

Fjällen är ju alltid väldigt konkreta när man går bland dom och en vandring som man minns är alltid kompakt. Upplevelsen är som en buljungtärning ungefär, men det tar faktiskt ett par år innan upplevelsen löser upp sig i vardagen och bilderna kring vandringen faller på plats, relaterar sig till vardagen.

Man kan då tro när man sitter passiv och drömmande fastlåst i en flygstol, på ett flygplan i ett tjugotalet timmar, att man vandrar eller befinner sig i ett landskap som inte finns. Men uppenbarligen har man gått i landskapet, då för hela sju år sedan. Hur klart det här landskapet är beror ofta på det ljus som minnet kan belysa det innefrån. Det ljuset finns i ens eget inre och det ljuset belyser alltså Mellanvärlden.. Nej! jag pratar inte om' Det okända på tv4'

Det undermedvetna har ofta en dragning till att visa landskap i ett klart, nästan sydländsk ljus, nästan aldrig i det här milda nordiska ljuset som vi har på sommaren uppe i Lappland.

Märkligt nog drömmer jag nästan aldrig om mina strapatser. De bilder som mitt undermedvetna framkallar i mig består nästan aldrig av några dimmor eller klippor ifrån Unna Räitavagge eller ifrån Favoritkammen i Äpar eller något vilt eller uppsprucket landskap.

Jag tror jag oftast befinner mig på en väldigt grön gräsfläck oftast vid en liten vattensamling.

För att uppnå sånna här märkliga sinnestämningar föredrar jag att vandra ensam. Det är endast ensamheten som påverkar en djupt inför landskapet. Dom här känslorna är faktiskt en bonus och unika för den mänskliga individen, och i mitt tycke något helt nödvändigt.

Nåväl, tillbaks till Kutjaure då.

När jag var här senast, det var år 2004 tänkte jag mig gå till Hellemobottn’ i Norge. Den högsta ambitionen var att se den ytterst sällsynta grusnarven( Arenária humifusa), den lilla marmorbron vid Slappejaure och grottorna vid Stibok och sedan ta mig ner till det idylliska Hellmobotten.

Ifrån Kutjaure till Hellmobotten är det en kort och lätt vandring. Man kan göra den på tre till fyra dagar. (Här inlagda kartor är lagom dagsetappper) Eftersom jag hade fint väder i drygt två veckor blev min tid där längre.

Så här ser bergrunden ut runt Stibok. Det här är ju också en bild av fjällen. Kunskapsbilder är ju mer komplicerade att ta in än kanske bara en topografisk karta. För att fatta en geologisk kartbild måste man på nått vis relatera den till det landskap man sedan vandrar i. Bara det en märklig upplevelse. Olika geologiska kartor ger olika bilder. Olika tidstolkningar ger även sin vetenskapliga bild av landskapet.

En knycklig liten papperslapp kan ge en hel del. Örjan Nilssons fjällflora ger mer. Tillslut känner man sig som själva: Sten Selander där man ligger på alla fyra på marken och rafsar och snokar.

Själv är jag storkonsument av olika slags kartor när jag genomlever och återupplever mina vandringar.

Etapp 1 (Kutjaurestugan till Apmelvaratj)

(Utsikt mot Sallohaure)

(Ett rävgryt)

Om man börjar gå ifrån Kutjaurestugan bör man liksom gå mot det vackra vattenfallet som Siperjåkka faller ner i. Jag själv valde att gå på södra sidan och liksom snett upp mot sluttningen av Kåtotjåkkås sluttning som kallas Nådjeboulta på kartan. Det är en ganska beskedlig stor fjällklump med en otroligt stor siktvidd. Man går där på en hylla som är otroligt lättvandrad. Man rundar den här kullen och går samtidigt liksom upp över den. Man får genast en vid och fantastiskt fin utsikt mot Sallohaure nedanför och mot hela Padjelanta söderöver. När man kommer upp en bit kommer man upp på en platå och det är bara att njuta av hur lättvandrat det är här. Norröver ser man då mot Norge, ja man ser i princip allt man vill se, och kan se härifrån. Fast man inte är vidare högt upp är vidden helt enormt vid faktiskt. Sarek, Sulitelma och så.. Rakt framför en nu norrpå sticker då den där märkliga kullen upp ’Apmelvaratj’. Den ser ut som en låg ås, liksom liggande i en liten skål. Marken här är ganska flack på nått vis och det växer inte mycket på det rena kala berget. Det hela är som ett rensopat stengolv. Det märkliga är all kvarts som ligger i stora klumpar överallt och lyser bländvit. Ibland som breda band i marken ibland som bollar eller små block ovanför den väldigt svarta marken. Det är några tussar med gräs lite här och där. Rätt vad det är så övergår detta i en fantastisk frodig ängsmark -Det är då man märker att man går över ett nytt bergartslager-. Man gör det ideligen här, det är därför vandringen här blir så varierad. Dom här bergkullarna här Padjelanta dom som är kända som ‘Peridotitbergknölar‘, dom lär man sig känna igen efter ett tag. Dels så har dom en annan färg än det övriga gråberget runtom. Dom här är liksom ockrafärgade, lite grisskära eller lite med dragning åt det violetta. Dom är ofta lite extra söndersplittrade, väldigt täta, tunga på nått vis, ibland är dom väldigt slipade och ser mjuka ut. Drar man med handen på hällarna här så märker man hur tät stenen är. Det ligger fyra stycken sådana här knölar liksom på en linje rakt ut och in i Norge. Apmelvaratj är kanske den mest kända- då härifrån, mest lättillgängligaste av dom.Årjep Slappetjåkka en bit längre bort, är en annan känd växtlokal, men den är svårare att nå.

Just den här konstiga anspänningen med hög puls när man äntligen kommer fram till en plats som ska hysa något är märklig. Man viskar nästan även i tanken även om man är själv. Just det här när man är ensam och faktiskt kan helt själv få känna spänningen av att själv få leta fram en växt. Känslan påminner om att få napp när man fiskar, att få korn på en älg när man jagar. Man vet att det är helt unikt det man nu gör.

Apmelvaratj är inte direkt en jobbigt ställe att ta sig till.

Det är inte Jeknaffo och det är heller inte Unna Tuki.

Dessa två platser är mer inte bara ansträngande. Jeknaffo förutsätter att man kämpar sig upp och det är faktiskt högt och jobbigt att ta sig upp på den toppen, och kullen Unna Tuki att man på nått vis numera i alla fall, måste ha en båt för att komma dit, om man inte ska tappa intresset och helt ge upp. Leta växter i dimma eller hällregn är inte direkt min grej kan jag gott säga., så jag föredrar att göra det i strålande solsken som det nu var här då det begav sig.

Grusnarven tillhör tillsammans med Raggfingerörten och Fjällkrasslingen till Padjelantas storheter. Att inte känna till dessa tre rariteter är ungefär som att bege sig till Serengeti i Afrika utan att ens försöka se ett lejon, eller att ens känna till dom.

Nu har Grusnarven inte direkt gjort någon direkt större reklam för sig. Den är inte direkt jättefläskig som någon gräll orkidé eller så. Ej heller låter den meddela sig om att den just växer där den nu ska göra. Precis som sina andra kända rariteter så finns det en mängd liknande växter som ser likadan ut. Man måste veta exakt hur den här växten ser ut annars så blir alltihopa fel. Många som klättrat upp på Jeknaffo tror sig ha sett Raggfingerört och varit övertygad om det, men dom har i själva verket sett, ja just det: Vårfingerört..Inget kul.. Det skiljer med dom röda prickarna på undersidan. Och ...‘hur kul är det på en skala ifrån ett till tio’... att ha klättrat upp på Jeknaffo bara för att tro att man sett något som man i princip kan se på varje fjälltopp?

Sånna här växter ropar inte till en när man kommer. Man måste utveckla en speciell syn för att överhuvudtaget kunna själv komma underfund med hur man ska leta, var man ska leta och hur man ska kunna kamma av en terräng.

Det är som att plocka typ, Röd Trumpetsvamp. Först ser man inget, sedan efter ett tag ser man massor. Eller så ser man växten när man ställer sig och pissar.

Det hör även tycker jag till god ton att inte riva ner himmel och jord om man nu inte ser nått. Det går inte att tappa fattningen och skylla på andra eller skylla på väderlek. Visa dåligt humör, slå sönder inredning i fjällstugor eller trakassera medvandrare och skylla ifrån sig.

Leta sällsynta växter är faktiskt en konst, precis som ‘allt annat som är svårt‘. Vissa klarar inte ens att steka ett ägg, än mindre byta ett hjul på en bil, utan tappa fattningen, börja storgråta och smälla i dörrar, eller ta ut skilsmässa.

Uppe på Apmelvaratj som vid den här tiden i mitten av Augusti var helt sönderbränd och uttorkad förstod jag ganska snabbt att det nästan var i princip omöjligt att hitta växten om jag inte spenderade ett par dagar här och letade.

Det gällde att ha is i magen och tålamod.

Det finns heller ingen skylt som visar vägen. Edwin Nilsson hade jag heller inte med mig, utan jag var helt solo. Så det var bara att bita ihop och leta bland soltorkad mossa, sortera bort liknande och falska växter. Det gäller att kunna skilja på växter. Släktet ‘Cerástium‘, dvs. ‘Arv‘, typ: Fjällarv, Lapparv, verkade helt tagit över hela den platta toppen och var man än ställde in ögonen på små vita krypande klockblomster och böjde sig ner så var det just dessa som växte. Någon ‘Aneraria-art’ av något slag och minst av allt en ‘humifosa’ kunde jag inte finna på eftermiddagen ,hur jag än medodiskt betade av den platåarmade toppens yta, kors och tvärs, som ungefär var 250 meter x 300 meter.

‘Aneraria’ betyder ju att den har nått med sand att göra, eller grus om man nu vill det då. Apmelvaratj är inte direkt någon prunkande blomsteräng full av vajande örter. Det ser mest ut som en platt och alldaglig fjällplatå. Växten måste växa någon annanstans tänkte jag på kvällen då jag halvdrömde i hettan i tältet på natten. Varför jag letade på toppen fattar jag idag fortfarande inte, för den växte inte där, och jag hade väl fortsatt leta där ännu om jag inte kommit till insikt om att bara för att det finns en topp så behöver den ju inte växa just uppe på toppen. Växten växer, om nu någon är intresserad- på en liten hylla halvvägs nere på sydsidan i en brant med löst grus. Det tog mig tre dagars letande innan jag insåg detta.

(Plats för Grusnarv?..Nej..För torrt!)

Etapp 2. Apmelvaratj- Stipok

Den här etappen bjuder verkligen på väldigt vackra vyer, nästan lite utländskt. Dels så går man först över en otroligt saftig och vacker ängsmark vid sjön Apmeljaure. Där finns alla andra sånna där frodiga fjällväxter av allehanda slag. Man går sedan bredvid Slappejaures sydsida och tar till höger och går upp i ett lågt pass. Här längs jokken upp mot Stipok skulle denna kända ‘marmorbro’ finnas. Men den var sedan åratal kollapsad och låg mitt i jokken och såg ut som en förstelnad snöbrygga mer. (uppgiften att den finns, finns tyvärr fortfarande med i Grundstens beskrivning av området)

Platsen där den legat i i jokken är väldigt vacker. Den påminner lite om den mer kända Facett eller Marmorklyftan vid Gapsjukke vid Ältsvattnet, fast den här är väldigt liten. Det är hur som helst väldigt vacker sten den här krämiga mjölkvita marmorn som vattnet faller ned i. Vattnet har varit formgivare och gröpt ur stenen i vackra gropar.

Vad som är marmor och inte marmor här i berget är ju som sagt lite svårt att avgränsa. Nu är det här Dolomit faktiskt, men ändå så kan man ju kalla det för ‘Marmor’. Stenen är väldigt vacker. Jag har en liten bit som jag låtit slipa upp och den är som tjock gulvit grädde faktiskt. Väldigt fet på ytan och säkert skulle den kunna göras till en vacker och brytvärd konststen om den nu inte vore så sprickig. ‘Vanlig’ vit marmor’ den, som vi är van att se är ju mer kristallin och spröd och genomskinlig. .Tyvärr har vi inte sån marmor i landet.

Just i det här passet just söder om Stipok är det mycket marmor som sedan övergår i mer söndervittrad kalk upp in i Stibokfjället. Det flyter vatten in i marken ,och samtidigt kommer det ut vatten ur berget på en rad andra ställen. Jag valde sätta upp mitt lilla tält just där en jokk kommer ut ur marken. Vad som är märkligt med det här Stipokområdet är ju att det ligger så högt upp (1000 meter) Vattnet i berget kommer ju ifrån smält snö ovanifrån. Grottorna i själva klinten ovanför där jag tältade måste ju ha gjorts för ruskigt länge sedan. Det ligger en liten hård amfibolithätta av grönsten på toppen och skyddar det hela. Skulle inte den funnits skulle väl allt ha eroderats bort för länge sedan.

Grottorna om man nu kan kalla dom där ‘små håligheterna’ för grottor är fyra ,fem till antalet och väldigt svåra att ta sig upp till. Det ligger en rasbrant före ingångarna formade av olika kalklager som ser faktiskt ut som blygdläppar där dom ligger uppe på den branta fjällsidan. En något annorlunda form på en grottöppning alltså.!

Lite märkligt att då liksom gå in i en stor vulva.. Men det är väl kanske ‘Moder Jord’ man får tänka på då i sådana fall...

Jag vet inte direkt om dom blivit undersökta eller hur stora dom nu är. Fjället Stibok är ju inte speciellt stort och jag vet inte heller om grottorna går nedåt eller om dom slutar tvärt ett par meter inne i väggen. Meningen var att jag skulle undersöka detta. Men, när jag väl slagit mig till ro rest mitt tält och skulle till och skära i ett segt stycke torkat renkött slinter jag med min kniv och skär djupt upp min handflata. Jag fick därför lägga tryckförband och hålla mig i stillhet i tre dagar med handen liggandes på ryggsäcken i tältet. Så fort jag reste på mig började blodet rinna genom förbandet. Jag blev alltså stilla här i tre dagar.Men det var faktiskt väldigt vilsamt. Utsikten var inget att klaga på heller. Solen sken oavbrutet var dag. På natten var himmelen fantastiskt ljusblå och det var svalt och skönt.

Etapp 3. Stipok -Rautåive.

Eftersom det var så otroligt lite vatten kunde jag korsa Siperjåkka utan problem rakt nedanför själva branten av Stipok och kom då direkt upp på heden på kullen Kålåkklielas, vilket är en så kallad drumlin, en slags stor limpformad ås. Den består av en massa kullersten i olika storlekar och grus och har mager växlighet. I princip växer det bara gräset klynnetåg på den. Det hade bränts till brunt torrt knaster i den heta sommarsolen och det hela såg mer ut som någon plats vid Medelhavet. När jag gick här en gång på sent åttiotal var det snöfält överallt som jag pulsade i. Jag har sällan sett ett fjällandskap så öde och så tomt på snö som det var nu. Det var dessutom helt vindstilla.

Jag tog mig fram till dom små egendomliga sjöarna vid Rautåives sydbrant: Nourtab Kalbek. Landskapet här är helt kalt. Klipporna är helt renspolade på allt annat än just grått berg. Hela miljön är väldigt egendomlig med dessa små djupa tjärnar med svart klart vatten. Vissa omringas av tjugo, trettio meter höga branta klippor, allt är väldigt runt, platt mjukt och öde. Berget ser ut som svart tyg med bubblor på. Ett högst egendomligt landskap inte likt något. Mycket i fjällen är lite likt vartannat kan man säga, men landskapet här på Kalbek liknar ingenting i fjällen. Här kan man verkligen säga att ‘Mellanvärlden’ framstod som verklig.

Genomsvettig av gassande sol får jag för mig nu att bada. Två glada Simsnäppor glider förbi i pölen.. Det kan ju betyda att dom är på jakt efter nått att äta. Och mycket riktigt när jag går ut i den klara vattnet på den grå grusbotten ser jag en Bladfoting simma förbi. Sjöarna här är fisktomma alltså

(Tältplats vid Nourtab Galbek)

(Bladfoting)

(Aliens kan man aldrig få för många utav...)

Bladfoting, eller rättare sagt Gälbladfoting är oftast en indikator på att ett vatten är fisktomt, Vissa fåglar lever endast på detta kräftdjur och planteras det in fisk i sånna här tomma sjöar försvinner gälbladfotingen och fåglar som Alfågel, Simsnäppa försvinner..Det här har man först nu börjat fatta.

Gälbladfoting är en ruggigt ful krabat. Mest liknande något ur en siencefiction film. 3-4 cm lång påminner den om sin avlägsna släkting Dolksvansen eller till och med nåttsom blev över ur filmen Alien av Ridley Scott.

Man kan skrämma barn med den, men den är faktiskt populär som akvariedjur och ungar köper den och fascineras djurets livscykel. Ibland tänker jag att den kanske finns en planet någonstans i universum där dessa bladfotingar har högt utvecklad intelligens och lever i någon slags högkultur..

 (Grönsten,Mjölkkvarts, Rökkvarts och Bergkristall i långa linser)

Rautåive

Rautåive är väldigt lätt att komma upp på härifrån, den södra sidan man går i princip bara rakt upp, i bland liksom på en bred designad trappa, ibland längs rabatter av Kambräken och grus i en behaglig sluttning. Man kommer då upp till toppen om man går längsmed kammen som är väldigt bred och promenadvänlig.

 (Norska Tinder ifrån toppen..)

Längt ut i väster finns en mer spetsig topp (1578)som är lite obehaglig att komma ut på, ungefär som pelaren på Nallo. Man måste ha is i magen och inte ha svindel. Kommer man ut på den ser man väldigt långt. Framför allt breder Atlanten ut sig framför en Det är så nära här. Man ser ner i Hellmobotten och ser hur fjorden liksom ormar sig ut i havet.

(Claes Grundsten skriver i ‘På Fjälltur’ om Sulitelma att ‘Stortoppen på Svenska Sulitelma är den enda punkt i Sverige som ger en bred synkontakt med Atlanten. Men det är ju totalt helt fel! Utsikten ifrån Rautåive är inte bara större och vidare. Den ger mycket, mycket mer av Atlanten, dess horisont och vattenyta. Utsikten härifrån går inte att jämföra med den ifrån Sulitelma)

Man ser oerhört långt. Man ser bort till Bodö faktiskt Man ser stora fraktfartyg på havet och med kikare kan man se hängbron vid Lödding utanför Bodö. Bakom Bodö stad, ser man en jättelik ismassa, det är Svartisen. Åt andra hållet ser man precis hela Lofotens taggiga övärld. Inåt Sverige var det svårare att se eftersom solen gassade så mycket att nästan allt skymdes av solrök

Man kan säga att det här fjället är det sista amfibolitfjället på den här delen av fjällkedjan. Hit men inte längre kom Sevi-Köliskollan, fast den kom upp och nedvänd hit och då 'bakförskjuten'.

Höga amfibolitfjäll som detta återser vi bara sedan i Kebnekaise fjällen.

Det är även här de gamla Kaledoniderna nådde sitt forntida höjdmaximun. Ingen annanstans i fjällen verkar trycket och den teutoniska kraften verkat så hårt som just här. Det verkar gått vilt till här tänker jag när jag står på toppen här och blickar ner runtom. Trots att jag befinner mig uppe i luften så befinner jag mig faktiskt ändå bara på rötterna av den gamla bergskedjan. Man får tänka sig en 6-8 kilometrar till ovanför ens huvud för att riktigt fatta hur höga dom här bergen en gång var. Tillslut blev dom så höga högre än vad Himalaya är idag, att dom kollapsade och just här hände det. Tysfjordområdet har liksom glidit ner en tre fyra kilometrar ner i jordskorpan. Dessutom försvinner här, den Mellersta Köliskollan rakt ner i djupet och norska äldre graniter trycktes upp.

Ifrån Rautåives topp kan man se liksom ‘en rulltårta’ på Skaitevares sydsluttning av ihopknölat berg. Det fjället har en ovanlig skifferbildning då det innehåller den ganska här sällsynta Undre Köliskollan.

På det hela taget är Sjöfallsdalen här märklig och kanske det viktigaste tvärsnittet genom fjällen (alltså det som återstår av Kaledoniderna). Ingenstans finns det så många geologiska förskjutningar som här. Det finns typ gamla havsbottnar, med böljeslagsmärken vid Lulep Kierkau, platser som legat 50 mil ut i havet, Alunskiffer vid Vietas som härrör från tomma syrefattiga bottnar långt ute i det gamla Japetushavet Intorkade korallatoller inbäddade i Sarek..

Just i den här längdsträckningen verkar det ha skjutits och dragits något oerhört. Skollorna har slitits av och andra underliggande har pressats upp genom dom till synes äldre som ligger här uppochned.. Ja, alltså.. Tänk lite sylt och sådan där filodeg och gör lager på lager, sedan rullar ni det och sätter in i ugnen..

Etapp 4. Rautåive-Hellemobottn

Hela den här vandringen ifrån Kutjaure som för mig tog drygt tio dagar kan man göra om man nu vill på tre-fyra dagar. Man kan sträckgå som sagt det mesta i fjällen. Det är inget fel att sträckgå, likalite’ som det är fel att söla. Vad man dock inte kan göra här,.. det är att missa båten ifrån Hellemobotten.

Ska man gå hit måste man typ, räkna bakåt i dagar och utgå ifrån just den dag man beställt båt.

Var och hur man idag beställer båt vet jag inte, och det har ändrats genom årens lopp efter jag varit här.Vissa år efter 2004 har båtlinjen helt enkelt varit nedlagd.

Ifrån Rautåives sydsluttning är det enklast att gå ner till den markerade leden som går ner till Hellemobotten Det är väldigt lättgånget, även om det frestar på i knäna att gå ned. Man märker när man kommit fram och ser ner mot fjorden hur högt egentligen Svenska Fjällen är och hur otroligt jobbigt det skulle vara att börja i Norge och gå uppför, in i Sverige...

Jag beundrar verkligen folk som börjar i Norge och med full packning vandrar upp den här sträckan..

Jag hade varit här en gång förut så jag visste på nått vis hur det skulle se ut nere på själva fjordbottnen. Dom som bor där på sommaren är Laestadianer, av den östliga, väldigt stränga riktningen.. Inga gardiner, ingen teve, ingen telefon.. Inte prata med andra ,osv.. Mycket svarta hucklen och blyghet. Dom går i princip klädda som på trettiotalet. Man gör bäst att låta dessa vara ifred och inte tränga sig på och börja konversera, eller få låna telefon eller se på deras teve..

Framför allt ,ska man inte tälta på deras gräsplan, utan i stället tälta i tallskogen på andra sidan älven bakom en gammal jaktstuga som finns där. Där kan man vara ostörd. Man kan sedan bada i fjorden.

Jag tror att vandringar till och från Norge kommer bli mer populära framöver. Det här är ett helt fantastiskt område att röra sig i. Det är inte alls så att det är knepigt eller svårt. Framförallt innehåller en sådan här vandring en ovanligt enkel avskildhet och det i ett märkligt landskap som är väldigt ovanligt i fjällen. Dessutom är man verkligen ensam här.

Märkligt nog kom jag tillbaka hit i somras när jag svängde av upp på Nordkalottleden, men då började jag i Vaisaluokta och gick ända upp till Sitasjaure. 

Jag hade ingen aning om att jag skulle komma tillbaka hit 2010 lika lite som jag visste att jag återse Hellmobottn 2004 när jag varit där 1986.. År läggs till år på nått märkligt sätt i fjällen. Det är väldigt svårt att säga vad ett ‘nu’ är i fjällen..Just när man röjt sin tältplats och drar vidare förvandlas detta ‘nu‘, ifrån ett nu till ett ‘då’

Lika mycket förvandlas minnet av ett ‘då’ och kan på nytt bli ett nytt ‘nu’.

Och det är väl här lite av magin med fjällvandringen finns kanske. Dels i den fantastiska historien om vår jords utveckling, men även vår egen vandring i vårt eget minne. För hur mycket man nu än går så kommer man ju inte fram. Ett då blir alltså till ett nu i minnet. 

Det som har hänt igår behöver ju inte hända igen.

En fjällvandring blir därför lite som en paradox av Zenon.

(Klyftan i Hellemobotn. Norge 2004)

(Jag själv vilar ut på den lilla och avlägsna ögruppen Karimunjawa, norr om Java. Indonesien. i December 2010)