(Vid Lomihyttan i Norge)

Alla pratar om Sulitelma i år! Har ni tänkt på det?. Det låter som denna sextiotalsschlager som Brita Borg en gång sjöng med text av Povel Ramel :’Alla pratar om La strada dell’amore’. --(dvs. alla drömmer om att gå här men få vet vad den ligger...)

Vad är då Sulitelma för nått, förutom att det är ett stort fjäll vid norska gränsen? Området är ju lite ‘bortom’ och liggandes vid horisonten. Det är lite kulissartat och liggandes i fjärran, va?. Ser likadant ut ifrån vilket håll man nu kommer så väl i från nord som syd.. 

Det berör inte lika mycket för just skildringarna därifrån känns så väldigt ålderdomliga eller i alla fall inte sådär jätte aktuella anpassade idag för vandrare. Det har mer blivit upp till var och en att söka och få ihop något som passar en samtida vandrare i dag.

Dom som är ambitiösa här, får söka på nätet och tråckla ihop något själva. Det senaste i tryckform typ, i en bok som fanns, och som var någorlunda substantiellt var ju klassikern i kapitlet med ‘Okända Fjäll’ av Tore Abrahamsson. Men det var på den tiden det begav sig. T.A. förlorade tyvärr sig själv vid denna tid i historiska notiser.

 Idag har mycket av den geografin förändrats så. Den mytiska stora isgrottan finns ju inte längre som bekant. Sjön, 878 är betydligt större idag ju, än på åttiotalet, nya grävda jokkfåror finns, stora slammarker har byggts upp just vid Lairojokko. Glaciärerna krymper i rasande fart. Landskapet förändras och berättar sin egen historia, utan hänsyn till det förgånga.

När Dag hammarsköld så esoteriskt och sprött diktade för oss i en Sårsåjaure-stuga på femtiotalet, om vår gemensamma fjällängtan, var dessutom känslan för orördhet och vidder något som ‘mycket mer’ gjorde området än’ mer exklusivt och främmande.Detta var år 1950. 

Clas Grundsten berör ju inte området vidare mycket ens i ’Vandra Kungsleden 2’ (1991) då han kör ihop det med Padjelanta och låter Suli’ bli nått litet och vid sidan av. Det blir någon skrumpen och avlägsen knöl där borta vid horisonten, en kuliss till Padjelantya , typ ‘på sidan 122’ som någon om möjligt är möjlig att ta sig till. Men grejen blir ändå att de flesta upplever fjället som något krångligt och avsides beläget. Något som tydligen fortfarande hänger med, då ju många knallar där som eller i kombination med just i avslutning till: "Ut-In /Sarek-eller-'In-Ut/Padjelanta". å’ då blir ju man ruggigt trött, inte bara av avstånd utan även av att då i regn även ta med Suli’ i det hela.

Efter nu i sommar ha läst två styckna’ väldigt fina Sulitelma-skildringar här på ‘Utsidan‘ här, nämligen dessa två:

 'swabr' och 'majjen' här:

http://www.utsidan.se/blogs/topptur/12900.htm

http://www.utsidan.se/blogs/majjens/16181.htm

Och dom vill jag verkligen pusha för. Båda två är väldigt bra. Nya och anpassade till samtid och individ. Dom innehåller bilder och färger.... 

....Så kom idag en sådan där 'lite konventionell och lågmäld' och på det hela taget litet 'beige' vandringsberättelse igen då, i Fjällklubbens  alltmer tunnare medlemstidning, ’fjället’ nr:3/09.. Den damp ned i brevlådan och avlästes just nu.. just idag, tänka sig, just då 'Håkan' frågar sig självt  här:

'Om en Sulitelmavandring i 'Bokform' skulle kunna attrahera nya läsare?'...

http://www.utsidan.se/blogs/majjens/16455.htm

I den här något virriga berättelsen i tidningen 'fjället' märkte jag att ruggigt mycket faktiskt just förändrats under de senaste åren och är under förändring, då det just gäller Sulitelma-beskrivningarna. Fjällskildringarna idag är under väldigt stor förändring dom själva och jag undrar om folk egentligen är så värst mycket intresserade av något som inte är 'personligt' & internet-tatt'& inlevt och inte kombinerat med fakta, kartor och digitalfoton. Så hur ska det gå då....

Vad säger man efter då ha läst detta? Jo..

‘Utidan’ versus ‘Fjällklubben‘.. 10-0!

Utsidan här avgår helt klart som i de flesta fall som stor segrare, här som i så mycket annat!. SFK hemsida har ju dessutom gått sotdöden till mötes. Det blir så i dessa internet-tider, där Darwins lag tydligen gäller.

Fotografin lockar och pockar och ställer krav alltmer.. inte sant?

Rörlighet, dialog och profilering. så stavas framtiden i mediabranschen.

Jo så är det.

I dag då varande fjällvandrare vill briljera med panoramabilder som är så stora så det behövs en helikopter för att överblicka dessa ‘über-romantiska utsikter’ ifrån norr till söder, och ifrån öst till väst, så är uppgiften menar jag väldigt svår och knepig att föra Svensk Fjällbeskrivning framåt, nu och idag, utan att hamna i ett upprepande och ett i mitt tycke meningslöst estetiserande och maniskt fotograferande väldigt svårt eller hur?

Efter ha tuggat mig igenom (återigen) en Clas Grundsten coffetablebok om området Sulitelma så har jag trott mer och mer att skildring av ett nytt och lite okänt område kunde innehålla mer funktion än estetik. Men vackra bilder är hjärtknipande och säljer.

Sulitelma blir tyvärr lätt nått Svalbard i nån dröm, och det kan tyvärr aldrig bli något nytt 'Sarek', vilket det ju inte ens är.. långt ifrån. Bara någon kilometer bort ifrån ens egen ‘ödsliga tältplats’ finns ju parabolantenner, bilar och asfalt.. Ungefär som grejen med Nasafjäll.. Norge är som sagt bara ett stenkast ifrån den svenska ödsligheten.. Men vi svenskar älskar ju att överdriva vår egen fjällvärlds kvaliteer i jämförelse med vårt grannlands, men hur mycket vi försöker så funkar det tyvärr inte .

Sulitelma är och kvarstår som en stor och förbryllande gåta på nått vis i Svensk fjällskildring. En gång själva utgångspunkten för så mycket som vi idag tar för givet och själva grunden för den romantiska bilden om snö, is och djärva toppar.

Det hamnade olyckligtvis på lite märkliga avvägar och hur mycket våra stora fjällskildare än velat lyfta fram området så har folk ändå inte nappat på det hela.

Väldigt mycket är: ‘Varför ska man gå där för då’... eller ’Det är ju lite krångligt att gå där.. ’och’ Regnar det inte där bara??’ eller varför inte detta evinnerliga spörsmål:

‘Hur tar man sig dit?

Utan den personliga rösten som svarar till en ny Sulitelmaskildring i en kommande skildring tror jag komiken och ironin kan ligga bakom knuten här. Det kan lätt bli lite som en röst av nicket ‘weranda’ här som ju i och för sig hade sina poänger med sina stilistiska ironier här över vandringsskildringar.

Så går det, och är det möjligt, att skapa något modernt och nytt kring detta område?

Ja det tror jag! Jag hävdar att området är så pass mångbottnat och varierat att det även idag kan väcka folks nyfikenhet utifrån en egen särart och utifrån ett vardagligt och enkelt vandringsperspektiv.

De flesta som varit i området vet ju att dessa lite larviga klyschor om Sårsåjaure som ‘Sveriges vackraste plats ‘ nog inte stämmer.

Kan man befria sig ifrån dessa ‘Carpe-Diem’-floskler (om nu någon kan det?) och detta trista tjat om att se Atlanten ifrån en topp.. (Jag har aldrig riktigt fattat vitsen med att klättra upp på en topp för att se Atlanten) så tror jag mycket är vunnet.

Personligen då?

Ja jag vet inte. Jag har oerhört svårt för när någon uttrycker utsikter som ‘vidunderligt vackra‘ här, fastän dom tittar ut på ett regleringsmagasin med vatten och i samma andetag kritiserar ‘en körväg för att just vara en väg‘.

I en ‘ny fjällskildring’ för en ny generation måste mycket estetisk romantisk  och unken ballast kastas bort tror jag, om den ska kunna överleva i dagens ganska krassa naturskildringar som ju produceras ‘en masse‘.

Sulitelma är inte bara en jobbig grej att bestiga!