Att vandra själv har sina sidor. ...upptäcker jag när jag på den överfulla Nikkalouktabussen stiger av i hällregn vid Årosjokk mitt ute på asfaltvägen för att vandra uppåt och över mot Leavasjokk och platån dit.. En proppfull busslast med Kebnekaisevandrare som helst nog av allt kommer kura resten av dagen, inne på matstället i Nikka’ innan dom sedan drar vidare. Dom glor förvånat på mig som stiger av innan slutmålet och i hällregn.

Jag skiter rakt i ,hur folk ser på det hela och sliter ur min ryggsäck ur bussutrymmet. Bara det att bli dyngsur såhär och med hjälp av busschauffören leta rätt på ryggsäcken är något som tar sin gilla tid.

Jo då, jag drar mig emot det där lilla cementbyggnaden där vid vägen, drar fram regnstället och äter mina medhavda matrester, allt medan vattnet bara fortsätter besinningslöst vräka ner.. För visst.. Att gå i hällregn är väl skitkul..?

Det kan ju inte regna i evigheter och trots allt det kommer väl sluta någon dag med.

Jag börjar med att gå hel fel. Jag följer Vinterleden efter dom där röda dubbelkryssen.. Totalfel redan i början.. Den leder mig in i en slaskig ravin full med snårigt vide och bräddfyll jokk.. Efter någon halvtimmes klafsande når jag en något torrare sluttning och själva backen uppåt.. Nu har det i alla fall slutat vräka ner gråa ridåer av regn..

Jag förundras över dessa ‘kämpebackar’ som man ideligen ska ta sig an när man börjar gå. Dom verkar inte heller ha nått slut. Den här är dock i mer modest lutning än vad kartan vill visa mig. Efter ett antal raster verkar jag kommit upp på nått utplanande höjdparti.. Bakom mig ser jag bara moln och sjön Paitasjärvi som ett grått streck.

Det börjar blåsa kallt. Jag fryser. I princip är det mesta grått. Landskapet alltså. Enahanda och lättgånget visar det sig. Men vad jag alltid såhär förundras över är den enorma frihetskänsla man upplever inombords när man själv trots värk i hela kroppen börjar gå. Jag njuter av min självvalda ensamhet av att jag kommit upp och gått i en timme i alla fall.

Jag ser ett stort Hillebergstält i en fuktig, regnig myrliknande tältplats. Jag kan inte annat än förundras över folks tältplatser. Tältet innehåller en magsjuk dansk familj som ‘velat gå längre’ men nu tvingats till reträtt och håglöst satt upp sitt tält mitt i detta plaskvåta. Efter ett par artighetsfraser om vårt lands natur och om dessa danskars hälsa fortsätter jag. Jag ser nu på eftermiddagen att molnen börjar lätta något och att det börjar bli lite ljusare dit jag är på väg. I fonden ser jag någon bergsrygg och jag ser i alla fall att det är rösen på den här stigen. Gedigna sådana.

Jag brukar gå tills jag blir trött och hungrig. När jag är det känner jag att jag dessutom kommit fram till mitt mål. en förfallen kåta vid en sjö. Och som alltid då leta tältplats och var i dessa videsnår?... Nåväl en vacker äng nedanför kåtan väljer jag..

Mitt i allt det här stöket med matlagning, vattenhämtning och tältuppsättning.. Jag gör lite av varje hela tiden hör jag röster på skånska..’Jaä, det va’ vid den här sjön vi täältade för trätton år sedan och det var sääkert över trättio grader varmt, vi bädade häla tiden..’

Själv uppfattar jag temperaturen till fem plusgrader i snålblåsten just nu.. Och det börjar regna igen..

Fram kommer två gubbar i min egen ålder en liten tjock och en stor och lång..Båda är sådär härligt fjällbeskäftiga som folk i min egen ålder är.. Slitna kläder och lite småsociala som man ju ska vara.. Nånstans här har dom med slagit upp sitt tält.

Jag går och lägger mig tidigt.

Dag 2.

Eftersom jag går upp våldsamt tidigt känner jag att jag i princip har hela landskapet för mig själv när jag vaknar.. Det har regnat av sig under natten... Men när jag står och tvättar mig i den där sjön ser jag ‘Skånegubbarna’ göra detsamma..Okej, tänker jag lite sällskap kan väl inte skada..

När jag väl börjar gå, märker jag att dom till min stora förvåning ligger ungefär en timme framför mig. Jag ser dom i kikare långt fram på leden..

Det här landskapet är stort i horisonten rymligt och tomt... Först kan man kanske tro att det ser ut som vilken höjdplatå som helst men det gör inte det alls.. Alla höjdplatåer i fjällen är olika, ljuset är olikt, färgen mättad och djup. Flera knasiga småjokkar som är ganska bräddfulla av vatten passeras.. Jag är ju ganska luttrad av att vada och hoppa på stenar så jag kör ändå här med ‘rakt över och lite chanstagningar’ och visst något plurr får jag väl ta..

Det går nu lite nedåt och ner i videsnår som i sin slutända döljer en väldigt bred och vid det här tillfället relativt djup jokk.Vallasjokka. Där sitter Skånegubbarna och rastar. Jag måste själv säga att det ser ut som Umeälven i vårflod..Bräddfylld med brunt vatten.. Översvämmade videsnår på sidorna.. Säkert är vattenhöjden nästan en meter över det normala..Värst är att vattnet är så brunt och fullt av skräp.. På botten ser jag videbuskar med blad, mossa och stenar med gräs..

Efter ha pratat lite med ‘gubbsen’ som verkar uppgivna och lite småsura, går jag längs med stranden för att se om det möjligen finns någon sten att sitta på.. Jag märker ju att när jag står här på någon videruska att vattnet stiger..eller kanske rättare sagt, att jag sjunker ner i sumpmarken.. Efter en timmes fäktande och brottande med daskande grenar och allmänt svärande, går jag tillbaka. Landskapet ser mer ut som ett träsk överallt... När jag då kollar ut över strömmen i jokken ser jag den lille tjocke gubben mitt ute i strömfåran med ryggsäcken på, typ huvudet sticker upp och jag hör svordomar och skrik..På brinken eller i buskarna ser jag den större av dom stå och med sin vandrarstav dirigera den andre. Han är avklädd och med ryggsäcken på.. Den lille kravlar sig upp på den motsatta stranden ungefär som en dränkt belgisk sumpbäver under tiden klär jag av mig själv och kollar det hela.. Den större killen ger up ett skrik och ramlar i vattnet.. Eftersom han inte säkrat nått av sin utrustning flyter en hel del bort i strömmen, jag ser en gul vattenflaska, en vit plastskärbräda, regnöverdrag och en grön gummistövel flyta förbi som plastleksaker mitt i strömmen..

Själv beger jag mig rakt ner i det här bruna vattnet och det är djupt, väldigt djupt. Jag är ju två meter, så om jag säger att ‘det går över midjan’ så var det väl drygt ‘meterdjupt‘.

När jag själv kommit upp märker jag att jag blöder på vänster fots ankel och det en hel del. Ett stort gapande sår med pulserande blod har skurits upp av någon gren eller kanske sten..men som sagt, man märker inte sånt förrän efter ett tag. Kylan i vattnet gör ju en lite känslolös.. (En gång ramlade jag i en Sarekjokk, ja.. Det är en annan historia)

Det blir tryckförband och värktabletter märker jag.. Vad jag inte heller märkt under en och en halv dag är att myggen nu kommit fram efter hällregnet.. Men jag är inte vidare myggkänslig så jag skiter i dom totalt.

Skåningarna käkar lunch och jag drar vidare i det faktiskt ganska hyggliga väder som nu kommit. Det verkar högtryck och varmt. Lovar gott!

Framme vid nästa renvaktarstuga och nästa kåta, käkar jag lunch. Klockan är säkert ett och jag går inte längre på dagarna. Så jag har nu kommit fram till Leavasjokken och ska gå in till väster för vidare färd mot Mårmafjällen..

Så jag sätter i gång med att leta tältplats.. Eftersom jag är oerhört kräsen med tältplatser tar detta tid.. Säkert en två timmar... Jag ska ha stenar att sitta på, dricksvatten jokk utanför tältet, utsikt och lä, eftermiddags sol, mjukt underlag och en sjuhelvetes andra massa krav uppfyllda innan jag kan sätta upp tältet.. Men visst det går här med.. I en vacker liten sluttning med blåbärsris och utsikt över jokken nedanför..

Blygrå åskmoln ska nu göra entré på himmelen och fullständigt vräka ur sig lite mer vatten för att sätta punkt för den här dagen.. Nu anländer skåningarna och ett av mina fjällnöjen är ,eftersom jag inte bär med mig någon teve är att sitta i tältöppningen och kolla ‘vadartekniker på fjällvandrare‘.. Nu är Leavasjokken just på det här vadstället uppsplittrat på en hel del grenade fåror, vilket jag ser uppifrån min höjd men inte dom.. Det påminner lite om Thielmavadet i Sarek .. När man tror man kommit över den ena väntar ännu en jokkfåra, mycket djupare och mycket värre än den förra..‘It ain’t over yet’

Nåväl, nu har dessa pigga gubbar tagit fram ett rep och gett sig ut i forsarna här.. Själv tycker jag att det är otroligt mycket vatten för att ge sig ut överhuvudtaget i den där jokken.. Det är ett starkt brus även upp hit till mitt tält.

Regnridåerna gör att det ser ut som en slags konstig svartvit film.. En gubbe har lyckats kravla sig upp på en stor sten mitt i en otroligt brusande jokkfåra.. Den andre sitter uppgivet på en grusbank tvåhundra meter därifrån..och det har typ tagit en timma redan.. Jag börjar bli orolig över att se dom.. Vips är dom på gång igen och nu tillbaks på stranden där dom började..

Jag försöker koppla av och käkar lite mat och läsa lite.. Som jag förstått så har dom tappat lusten och det är ju som sagt lätt gjort i sånt här väder.. Vid sjutiden på kvällen har det lugnat ner sig lite.. Och helt plötsligt ser jag tältet deras uppspänt på andra sidan.. Fyra timmar tog det.

Skrockande lägger jag mig i tältet och äter en chokladkaka..

Dag 3

Leavasvagge är en stor och vacker dal.

 Den är väldigt lite påverkad av vandrare som går här. Man känner sig ensam här och det är ju något oerhört skönt att känna den upplevelsen som just ensamvandrare. Man ser inget skräp, ser inga tältplatser eller något som påminner om andra fjällvandrare. Framför en har man bara Vistasfjällens låga rygg till vänster och det något högre Rassepautasjåkka till höger. I början märker man också utav den ganska spetsiga och toppiga spiran av Bilzachorru som sticker upp framför en. Dalen är väldigt lättgången men när man kommer in en bit börjar det bli en del blockhav men dom stör inte, inte direkt..

Nu sträckgår’ jag inte direkt mina dagsetapper, utan lägger ner mera tid på att vila och titta lite på olika saker som jag ser och vill undersöka närmare. Titta på fåglar vill jag ta mig tid att göra.. Inte bra se att dom flyger förbi men även se vart om bor och vad för slags fågel det nu är. Det är möjligt att jag säkert upplevs som ‘såsig och långsam’ av andra. Men jag har mer och mer kommit underfund med att jag vill uppleva saker i min egen takt och just stanna och tälta där jag vill. Eftersom det här nu utvecklade sig till en riktigt solig och varm dag, ville jag dels bada, läsa lite och även sola så jag märkte redan nästan kort efter det jag startat på morgonen att jag bara ville slappa och inte göra nått alls. Och har man den inställningen så måste man nog få gå själv. Jag vill inte gå till klockan elva på natten för att bara därefter om igen gå upp nästa morgon. Jag vill helst låta landskapet sjunka in på näthinnan. Stanna kvar och njuta.

Så..När man kommit in i kröken i dalen börjar man se mer av Mårmafjällens kammar och just där kändes det skönt att slå upp tältet och få sitta och titta sig mått på dom. Då känner man en otrolig fin dalkänsla av något som lockar och finns.. Dels bakom sig har man en jättestor öppning utåt mot nått slags blånande stäpplandskap och inåt har man en otroligt spännande dal som gäckar inåt som ur en saga.. För vilket annat fjällområde är så spännande som Mårmafjällen..Det är alltså väldigt fin sagostämning just här.. Platsen påminner lite om Sarvesvagges mynning ut mot Padjelanta.. Den har onekligen en attraktion..just för att man inte kommit in i hjärtat av massivet.

Här hittade jag någon fantastisk fjädrande tältplats bestående av tjockt gräs och torkad gammal mossa. Mossa är ju annars nått man ska undvika som tältplats.. Sånna platser är oftast skumma.. Det kan lätt bli lite ‘Wettexduks-feeling’ över en sådan plats om man inte passar sig och ser upp. Men det här var knastertorrt. Det var dom den skönaste Duxsäng att sova på.

Dag 4

Solen gassar. När jag efter en ganska kort vandrig i solgasset kommer fram till sjön.1066, uppstår ett lite konstigt optiskt fenomen som jag ibland stött på tidigare. Sjön bågnar uppåt och ser konvex ut. En jokk som rinner ner ifrån en svart bergssida förstärker det uttrycket och det ser ut som en blå kulle. Jag förundras ideligen och om och om igen, hur pass mycket mer känslig man blir för saker och ting, när man går själv. Hur mycket mer man ser och hur mycket mer man kan fundera över och reda ut. Hade jag gått med någon hade jag antagligen pratat om något annat och inte lagt märke till det hela. Vips är ju den där hägringen med sjön som en kulle borta och sjön framstår bara som en sjö. Hägringar varar ju inte för evigt inte ens dom..

Vad som, efter knixen runt sjön inte är hägringar utan hårt sanning är en massa moränryggar som övertväras som en guppig tvättbräda uj, uj.. Man kommer då in på nått golvliknande område som kallas Leavaspoulta..Det är själva sluttningen upp mot Vierrotjåkka. Här är det stenar. stora, runda och många..Ni som svurit över nedfarten ifrån Ramaschorrå’ ner mot Vistasdalen, borde ta en titt här.. Samma stenar, lika bökigt.. Inte blockhav direkt men, ett evigt hoppande och ganska stora mellanrum mellan varje block.. Kommer man fel eller ur rytm, kommer man i otakt Man får då stiga upp, stiga ned och stiga upp.... Irritation och ihopvirrande gör att man får gå med myrsteg.

...åsså’ är det upp, upp och upp...trehundra meter. Ja, Jizus..

Tillslut kommer man till själva pasströskeln, precis brevid kan man fortsätta upp över det där sk. Mårmapasset.. Nått pass, är det ju inte, utan en rygg, anser jag.. Folk pratar om att det är ett pass, men jag tycker inte det. Däremot är det här jag nu står i ett verkligt pass. Sådär U-format och vackert.. Med två landskap att välja emellan.. Bakåt: lågfjället och framåt: högfjället. När jag sår där och fotograferar och njuter, så vilar jag tyngden lite på ena foten.. ...Vips ligger jag på marken, och vad ont jag har i knäet. Det gör verkligen skitont. Men ramla hör ju till. Grejen är ju att inte hamna i panik utan vänta och vila lite..Klockan är ju inte mycket och jag kan ju sitta här i ett par timmar ändå.. Sämre plats finns ju. Klarblått väder varmt och skönt.och så härligt svalt i luften. Sämre plats för en olycka är ju det inte. Jag har ju nått att titta på under tiden. Ett visst mått av överansträngning är det nog med.. Det är nått visst med sånna här’ blockhav ändå. Dom väntar liksom på att man ska drutta på rumpan förr eller senare..

När jag sedan upptäcker att jag ändå kan linka så märker jag att såret på foten gått upp igen och att jag i fallet tryckt sönder det då foten fastnade mellan en skreva.. Nu blir det Mårmastugan tänker jag.. Å den ligger väl här har jag ju för mig.. Då jag gått tidigare här genom åren har den ju varit så nära.. Men nu är jag inte 25 år längre utan mycket, mycket mer gnällig och trött.

Så var är stugan? Jo den är en timmes ‘osannolik smärtsam nedförvandring’ och man ser den ju inte alls heller, vilket får mig att bli på ännu värre humör..Det är snöfält och blaskiga stenar att småhalka på.. Dessutom ser jag dessa märkliga tältplatser som folk röjt i gruset lite här och var.. Jag fattar inte vilka låga krav folk har på tältplatser..

När jag kommer fram till stugan. Sover jag lite.. Lagar mat och gör just ingenting.. Vips börjar vandrare dyka upp.. Det är märkligt att folk tror att man kommer från ‘deras håll’ eller ska gå ‘åt deras håll’ Mycket i fjällvandrarens frågeställningar kretsar kring sitt egna gående. Men visst jag fattar.. Komma till Mårma utan att ha gått den traditionella vägen måste väl vara märkligt..Det är nu ‘Pappa och Pappas Son’ kommer.. Två snubbar

som är något uppstressade och pratar hejvilt om tidsåtgång och kilometrar. Jag måste framstå som något tvär och grinig märker jag.

Och visst. När jag en dag satt här vid datorn och surfade kom jag till min förvåning fram till att dom beskrivit mig som ’Sur och grinig fjällräv som hade fyrtio kilo på ryggen och ramlat’

Men så är det idag. Man ska faktiskt akta sig för. 1/, Att bli avfotograferad av okända, för du kan hamna i deras fjällblogg och

2/, då skriver dom en massa förutfattade grejer om dig som ju vem som helst kommer att läsa. Det är så idag. Med dessa Bloggar ingen går säker längre inte ens fjällvandrare.

Folk dimper ner vid stugan ideligen. Säkert ett tiotal under hela eftermiddagen. Att gå över Mårmapasset är tydligen väldigt poppis vad jag börjar förstå. nu. En sådan där ‘oerhört fit &vältränad ung gosse’ dyker upp halv elva på (natten) och ska gå till Vistas..

Jag frågar mig hur orkar folk?. Själv känner jag mig bara så otroligt trött.

Det är väldigt mycket stress märker jag när man pratar med folk..

Är det långt till Vistasstugan? Hur lång tid tar det?

Vad svarar man på sådana där frågor undrar jag själv över?.

Jag märker att jag alltmer blir trött på folks oerhörda frågande om just tidsåtgång och sträckor. Antagligen är det väl därför sånna där ‘race’ som Fjällräven Classic’ blir populära av.. Av att det är: tid och sträcka som är det viktigaste idag i fjällen. Inte upplevelsen eller frågan om vad jag själv sett, gjort och upplevt under dagen. För det är just det som är upplevelsen. ‘Tiden och Sträckan‘. Det är som om folk tar med sig sin stress eller just stressar för ‘att stressa’ är den nya upplevelsen. Och tycker man då att dom stressar ..ja då är man ju jättetråkig och dum och har inte alls fattat galoppen.. Grejen är ju att just gå till Vistas på tre timmar ifrån Mårma och helst sedan även till Keb’ på ytterligare tre timmar..

En barnfamilj dyker upp. Jag berättar spökhistorier för de små flickorna innan vi alla somnar.

Dag 5

I och med att mitt knä är så svullet har jag bestämt mig för att det här ska bli en vilodag här i Mårma. Jag kan ju förvisso stå på benen och gå lite kortare sträcka, hämta vatten och så. Och så min favoritsysselsättning, prata med andra fjällvandrare.

När folk kommer hit till Mårma är dom väldigt trötta, vare sig dom kommit från det ena eller andra hållet. Själv känner jag att jag börjat utveckla mig till ‘någon slags stugvärd’ här under förmiddagen. Pappan med barnen ska på dagsutflykt i omgivningarna. Småflickorna är helt stormförtjusta. Det måste vara helt fantastiskt att ha en sådan här pappa som tar dit dessa ungar mitt i de vilda fjällen och sedan bakar han dessutom pizza på den där gamla spisen. Dessutom, finns en gubbe (dvs. jag som berättar spökhistorier på natten) Kan det bli bättre?

Såhär på morgonkvisten är allt dock väldigt lugnt här. När familjen gett sig av, städar jag i stugan och tycker då att den faktiskt ser ganska hyfsad ut mot vad jag trott. Visst fönstret saknas numera men det har kommit och gått under årens lopp.

Jag minns en gång på tidigt sjuttiotal när jag kom hit åkandes skidor. Det var ett stort sällskap. Vi fick gräva fram stugan bara taknocken stack upp.

Jag har otroligt med minnen härifrån och bara sitta här och höra hur vinden viner runt knuten är helt otroligt. Vad som är fint när man blir lite äldre det är faktiskt att man kan låta just minnena komma fram och ta den plats dom kanske inte oftast haft.

Vandrare kommer inte hit förrän på eftermiddagen så jag lägger mig i lä på en häll utanför och läser lite och somnar. När jag sedan vaknar är det full rulle igen här med vandrare som svär över backar, stenblock och tidsåtgång.

Folk brukar fråga mig om det är brant det där Mårmapasset. Det är det ju inte. Jag brukar tänka på det i tre etapper. Första delen är den delen man går liksom svagt uppåt, sedan går man lite till höger, det är då det är brant, men inte speciellt. Sista delen är ju själva böjen uppåt mot platån med alla rösen på, den är ju lite seg, då man ju vill komma upp... Så brukar jag säga.. Dessutom det ser brantare ut härifrån än vad det i själva verket är.

Jag vet inte direkt vad en sådan här stuga skulle vinna på att repareras, det är ungefär likadant med Unna Räitastugan. Den funkar som den gör idag. Att något repareras, innebär dessvärre idag att det samtidigt förslits lika fort. Nu har väl Mårmastugan kommit till någon slags behaglig jämviktspunkt där det mesta ändå funkar. Men jag ställer mig lite skeptisk till att modernisera den här platsen och på så sätt dra hit ännu mer vandrare än dom som nu ändå går här. Fyra personer sover bra här. Sex personer kan få plats även på vintern. Som ni alla dessutom vet, sätts det lås på hus, lockar det ännu mer till inbrott och skadegörelse. Dass och vedbod är ju helt upprustat ändå.

Vad som ändå förvånar mig är att folk inte stannar här. Området är nog faktiskt det område jag gillar bäst i fjällen över huvudtaget. Det finns alltid något nytt att upptäcka här i ödsligheten. Man behöver inte vara någon alpinist för att göra fina vandringar uppåt på topparna här och det finns otroligt mycket att gå till och se. Det är faktiskt bara att på måfå gå upp på någon topp och så räcker det. Ambitiösa kan vandra i timtal längs kamlinjer och komma tillbaka till sin utgångspunkt, så är geografin utformad här i Mårma, den är speciell.

Dag 6

Jag går upp väldigt tidigt och äter min frukost i ännu en strålande högfjällsmorgon. Jag vadar jokken nedanför stugan och märkligt nog är det väldigt lite vatten i den så det går fint-fint.

En av småflickorna gör mig sällskap och ställer sig sedan och vinka till mig när jag väl kommit över Jag ser sedan hennes rosa täckjacka under lång tid när hon fortsätter vika åt mig.. Jag tar sikte uppåt mot de två sjöarna nedanför Mårmabaktiglaciären och går längs den södra sidan. Sjöarna har flutit ihop till bara en nu och överallt porlar vatten under klippblocken. Sånna här glaciärplatser är väldigt sköra och samtidigt hotfulla. Jag har alltid undrat över lukten, lukten av fuktig jord, lite som en källare nånstans, lukten av is, men sådan luktar ju inte. Ju närmre man kommer isfronten ju mer ligger det rörliga block som verkar kunna vippa till närsom’ helst. Just framför glaciären här har isen kasat ihop en massa rödbruna skarpa block som jag måste runda på nått vis, bara att klättra runt här är ju riskfyllt. Får man ett sånt här block över foten fastnar man nog.

Nu är jag ju ingen geolog men jag tycker det är så märkligt att varje glaciär man besöker visar upp en slags mångfald av stenar som just bara den har bearbetat under århundradena. Här är det granatskiffer, med otroliga kristaller i, stora som bruna golfbollar. Någon slags andesit i vit-svartprickig stil, ockra färgade skifferblock och svarta amfibolitblock ligger om vartannat.. Det är minst sagt häpnadsväckande vilken kraft fruset vatten kan förflytta dessa enorma stenmassor. Jag har lite svårt att greppa dessa avlagringar måste jag säga. Ju mer man tittar desto mer beundransvärd framstår glaciärens arbete. Det förefaller nästan levande. Det knäpper sorlar och knakar, Under mig ligger nått som jag uppfattar som en äldre moränrygg med runda stenar, som inte alls liknar de som jag går på. Stora utflöden av lera, sand och andra konstiga avlagringar ligger omvartannat och bearbetas just framför mina fötter. Var själva isen börjar och var berget tar vid är svårt att avgöra. Femtiometer in på isen ligger en slags isvattensörja. Avsmältningen nu i sommarhettan verkar tära väldigt på isen. Den verkar spjärna emot av ovilja tycker jag. Den verkar missnöjd, vresig och sur. Det känns verkligen som den behärskar allt runtomkring sig här.

Framför mig tornar Höktopparna upp sig. Man kan riktigt se här hur bergartslagren ställt sig på tvären rakt upp och hur isen tryckt ner sig själv under tidens gång. Isen ser väldigt platt ut i jämförelse med sin svarta bergvägg den har som granne..

Jag har heller inte riktigt fattat vidden av de här avsmältningarna. När jag pratade med Per holmlund, glaciologen en gång sade han(men det var drygt tio år sedan) att glaciärerna mår förhållandevis bra i fjällen. Jag undrar hur han skulle kommentera det här. Avsmältningen verkar gå på högvarv och det just idag.

Jag tar mig upp till det berömda jökelsläppet som nu är ungefär fem meter brett och säkert ett trettiotal meter djupt och långt. Här kan man då rakt inte knalla över inte ens försöka på någon rank snöbrygga. Så det blir att gå ner lite och klättra upp på svaberget brevid isen och snön, lite mer som att gå upp på toppen:1686 just här till höger.. En minst sagt hal och otrevlig passage med det gapande hålet just nedanför..

Nu har det dessutom kommit in ett stort grått moln som gör att allt blivit dimma och duggregn..Mårma har alltid som sagt något oväntat i beredskap åt den som vill upp. När jag väl kommit upp eller ned i det där passet mellan: 1821 och den nyss nämnda toppen 1686(gamla Mårmatjatjatjåkka) har jag hamnat i ett ‘blåshål‘. På andra sidan i det här svarta ‘V’-et, i passet alltså ligger norska Storsteinsfjäll placerat som i en högfjällstavla. Det ser ut att ligga på en dagsmarsch avstånd.. he-he!!.

Nu ligger blocken här lite mer platta och det bär nu ner i denna platta dal‘ Mårmatjatja.. mmm....ja. Platt å platt det är i alla fall inte omöjligt att gå här utan snarare ganska trivsamt.. Väl nera ifrån passet avtar blåsten och sommarvärmen kommer tillbaks.

Dags för en lunch och lite sol & vila.. Efter det, möter jag en strid och jobbig glaciärjokk som är verkligen vild och uppskruvad. Den har sitt ursprung i Kåtotjåkkos södra glaciär och vad det är för bergart i den kan man ju undra. Jag har aldrig sett nått liknande i alla fall. Hela jokken består av en kolsvart trög sörja och nått slags glimmer som gnistrar i solen och gör den här platsen till nått otroligt konstig. Här borde verkligen någon geolog komma och titta på vad det är för nått innehåll. Bara det att det flyter så konstigt. Vattnet är helt mättat av flytande glimmer. Det ser ut som en silvrig svart sås. Jobbigast är att jag ska försöka ta mig över det här geggan och det verkar just väldigt svårt. Jag märker sedan när jag kommit över att jag är pundrad av det här svarta hornbländet som liksom försilvrat huden. Jag ser ut som någon seriefigur ur ‘X-men’ kläder och allt är strakt infärgade och hela jag gnistrar. En brant på fyrtio metrar måste klaras av, men sedan börjar en rent paradisisk vandring på en gräsbädd hylla ovanför Mårmajokken som här rinner i en djup klyfta. På den här hyllan vandrar jag över blåklocksängar sedan tills jag kommer fram till Vistasdalen och slår upp mitt tält där på hyllan ovanför. Jag måste säga att jag är oerhört kräsen när det gäller tältplatser men den här tältplatsen är definitivt ‘fem plus’ på. Nedanför har man hela Vistasdalen och den är ju som ni ju vet så vacker just här. Påssustjåkko’ topparna sticker upp på ett sånt där härligt sätt ovanför Vistastjåkkas svarta mur.och nedanför all denna grönska. Det är grönt överallt. Det är som att flyga här. Det är fritt fall i tre riktningar, runtsynen är mäktig.

Jag njuter oreserverat av den här tältplatsen.

Nöjd lagar jag kvällsmat.

Dag 7

När jag börjar nedstigningen i Vistasdalen går jag över väldigt fläskiga grässvålar med helt enorma rödblära rabatter, timotejtuvor och smörbollar i mängder.. Nu är det ju lika ansträngande att gå ner, som upp och det knäpper verkligen i örona av den här höjdskillnaden, När jag kommit ner i dalen är jag ‘ganska matt’ märker jag. Jag kommer rakt ner ungefär vid gamla kåtan mittemot Tårresåivebranten på stigen där.. Det börjar bli sämre väder känner jag och det mulnar på. En hel del vandrare kommer. Den vanliga hetsvandringen igen alltså.. Och de vanliga frågorna.. Nu: ‘Är det långt till Vistas‘.?

‘Jamen ni har ju nyss börjat gå’, ju svarar jag..

När jag väl kommit in i STF-stugan i Alesjaurekomplexet börjar störtregnet. Väldigt märkligt.

Fullt ös här tydligen inte bara på regnet utan på denna massinvasion av vandrare. Jag fattar inget i vanlig ordning. Det är Fjällräven Classic som just börjat. Det är verkligen hur vilt som helst här på backen. Folk kollapsar i ösregnet och applåder hörs.. Ja tänk ,att rasa ihop i en regnpöl sådär på stug-tunet och få en sportdryck tillförd in i munnen.. Allt under det att folk skriker ‘Heja’-heja’ upp igen.. Upp med dig‘..

Jag kollar på det här ett tag och bestämmer att det här nog inte är min grej det där jippot. Jag pratar med en italiensk konstig överklasskvinna som väntar i receptionen som frågar mig ‘när vinbaren ska öppna‘, för det hade hon hört nånstans ute på Kungsleden att det skulle finnas här.. När hon får reda på att någon sån inte finns, börjar hon babbla med sitt sällskap och dom blir helvilda dom med, som bara italienare blir, ja sådär som dom är nere i Cortina ungefär i någon hytta där.. Då börjar dom peka mot lappvistet där nere vid sjön och fråga:’ Men där i byn måste det väl finnas någon restaurang’ i alla fall.??

En liten rultig lapptant, (ja ni vet nog vem) svarar på engelska ‘No resturanante in the village’...

Nu ska jag sova i alla fall och installerar mig i ett rum och ska försöka dels bota min uppkomna lappsjuka och se över mina pinaler, mitt onda knä och mitt något felläkta sår. Sedan får väl hela Utsidans fjällvandrare braka in men nu ska jag bada i jokken i störtregn, torka kläder och äta.

Av den nya stugvärdsförstådarinnan Inga-Lise, får jag reda på Att Knorring inte längre är här i Ales’ utan ligger hemma sjuk. Som ni ju alla vet nu så avled han ju i höstas.

Jag tänker i rummet en hel del på Otto von Knorring och minns alla fina stunder han haft här i Alesjaure under de år jag besökte platsen.

Märkligt nog är det ganska glest med övernattare här trots denna kalabalik ute på gården här.. Jag tycker det är konstigt att folk inte ens tar sig tak över huvudet i detta oväder utan promt ska vidare till Abisko mitt i hällregnet.

Själv hatar jag dåligt väder och ser både storögt och förundrat över dessa horder av snabbvandrare som snubblande och utmattade fortsätter i hällregnet.

Ofta hör man ifrån dessa: ‘Det är målet som är målet’ eller ‘ lyckan ligger i den eviga rörelsen’.. I det här vädret undrar jag det.

Dag 8

För mig är det här en vilodag. Jag gör i princip ingenting mer än pratat med folk i stugan och fixar utrustningen..

Mitt tält: Pheonix, Phreeranger EB, ifrån 1986 sjunger verkligen på sista versen och jag blir lite sorgsen när jag nu börjar känna att dess rätta plats är inte här på fjället längre utan soptunnan. Men allt har sin tid. Sitta i ett läckande tält är ingen höjdare.

Dag 9

Då det slutat regna och det fina sommarvädret börjat igen gör jag mig klar för att slippa ifrån det här uppskruvade Alesjaure och bege mig till någon skön badvik för att slappa vidare. Det blir östsidan av sjösystemet som ska besökas. Det blir en fin lättsam och sevärd vandring dit. Det där stupet med fjällvråkarna passeras, vattenfallet och inte minst dom väldigt vackra gräsängarna som är så sköna att gå på.. När jag kommer fram till platsen där jag tänkt tälta, vadstället mellan Övre Alesjauresjön (Raoujaure) och Miesakjaure finner jag att en jättelik utflyktgrupp ockuperat näset med nya röda Hillerbergstält, det ser ut som en stor tältutställning och där vill jag ju inte vara direkt.. En helikopter stannar och lyfter ideligen längre bort vid Apparjaure och jag blir nyfiken på vad det är där borta som är i görningen. Kikaren ger heller ingen lösning.. När jag kommit upp lite i höjd börjar jag tröttna på värme och vandring och sätter mig och tittar utåt mot det där näset.. Det finns några båthus vid stranden och jag har liksom inte fattat varför dom aldrig blivit utsatta på kartan.. Hur som helst.. Vad jag nu ser och verkar så lockande är dessa små sandstränder.. Så jag styr kosan dit. Spänner upp tältet och badar, plockar hjortron och slappar.. På eftermiddagen återkommer helikoptern. Det visar sig vara nått forskningsprojekt om alger i fjällsjöar som dessa personer sysselsätter sig med. Själv upptäcker jag fem stycken stränder som är väldigt fina.. Visst det är kallt i vattnet men det går att simma, dyka ner till botten och ligga på härligt varma klippor..

Jag beslutar mig för att stanna här ytterligare en dag. Stället är makalöst vackert. Vindstilla varmt.

Dag 10

Den här vandringen går verkligen i snigelfart. Antagligen skulle jag få ett pris i att gå långsamt om något sådant fanns. Lika irriterande måste det nog vara för den person som velat hänga med här och då trott att den här fjällturen skulle avklarats på en vecka. Icke så här.. Här badas det, plockas hjortron tills magen börjar kurra och bubbla. Säkert har jag satt i mig litervis nu..

Tyvärr , det börjar det blåsa lite, men det är lika soligt som igår..

Dag 11

Om man fortsätter här mot Bessivagge, jag är lite osäker här om den här sänkan heter det ,så kommer man ju tillbaks mot Mårmahållet igen.. Stigen är väldigt mycket ‘upp hela tiden‘. Den är lättgången i och för sig men den är i mitt tycke lite knixig och långrandig faktiskt.. Man kommer sedan fram till en ganska kraftig brant bergvägg ifrån fjället Sourivarri som är tio meter hög och formad som ett överhäng. Jag har alltid tyckt den platsen är lite ödesmättad och märklig. Allt som växer där befinner sig i ständig skugga och jag har alltid undrat över när det kommer sol dit.. Hur som helst när landskapet planar ut ser man den där Mårmajokken (Vierrajokka)och bron över där. När jag kom dit var jag väldigt trött. Trött av att hela dagen haft solen i nosen och trött i benen. Jag har börjat känna av att jag börjar tröttna på den här vandringen faktiskt och nu återstår den där konstiga terrängen ner till hängbron över Alesätno bron.

Sträckan kan bara beskrivas med ett ord. Påfrestande.

Jag tältar precis vid brofästet, vist vetande, att det inte faktiskt finns någon annan lämplig tältplats inom rimlig tid härifrån.

Öronproppar behövs.

Dag 12

När jag ska gå upp på leden går jag fel. Kommer ut i en myr och helt plötsligt har jag gått bort mig totalt. Jag har valt ‘en dum renstig’ vid den där stugan där i backen, där kåtan en gång legat och trott i min inbilskhet att det var ‘gamla stigen’ men det visar sig bara gå ut i en jättelik myr. Efter en timmes tungt och påfrestande klafsande i den kommer jag upp på stigen mot Peigalloupal och det börjar bli molnigare och lite kallare. Jag har nu ganska ont i knäet mitt och i Alesjaure fanns ju inga värktabletter att köpa.. Rätt vad det är precis innan jag klättrar upp i backen mot Siellatjåkka och Hångafjället träffar jag en kvinna som tältar brevid en man som blivit krasslig.. Jag chansar och frågar henne om hon har något. Jo då.. Naproxen.. Fin-fint.. Jag får en hel karta med tabletter. Tänk vad snälla fjällvandrare är.

Branten upp är jobbig. Nånstans säger min erfarenhet, att det verkar som ett rejält lågtryck nu för dessa fina dagar måste ju ta sin ända någon gång och det nu.. När jag kommit upp på den där platta gräsmarken ovanför där, invid foten till Siellatjåkko bryter ovädret ut.. Tälta i ett pass ska man ju inte göra på hög höjd.. Allt bara blåser och det med besked.. Allt rister och skakar hela natten igenom. Det här är mitt tälts sista prövning. Blåst och storm är ju även det sällskap på nått vis, när man går ensam.. Man kan sysselsätta sig med att lyssna hur dessa kraftiga vindbyar var gång försöker överträffa sig själv i ljud. Mestadels har jag tältduken i nosen under natten.

Dag 13

Siellavagge är lättvandrat fint vackert och egenartat. Dalen borde få mer vandrare på nått vis. Det känns ovanligt att gå här. Blomsterprakten är faktiskt fin den med. När man kommit fram till Tjåmuhas sydstup är det väldigt egenartat, med en ‘pingohög’ och en liten sjö. Man går sedan i någon slags grund sjö för att komma in i Biellavagge som är lika lättvandrad den. När jag på eftermiddagen kommer ner till Tältlägret ser jag att kåtan blivit nyrestaurerad. Vad jag därmot inte minns ifrån ‘den gamla goda tiden’ är mängden av knott. Det är riktigt ett inferno här i buskarna.. Det går inte att vara ute.

Himmelen är blodröd på natten. Dalen fylls av dimma som drar ut mot Torneåträsk.

Att är precis som poeten Bo Setterlind en gång skrev :'Allt är blommor och öde'