Spelar det någon roll egentligen vad vi upplever om vi befinner oss vid en speciell plats? Och kan vi kalla en speciell plats något? Alltså en plats vi aldrig varit på förut..Vad knyter egentligen en plats till vår upplevelse och kan en annan plats framkalla en liknande känsla hos oss?
En gång tappade jag bort min karta över Sarek i början av min vandring. Jag gick då ensam genom Sarek utan att ha någon karta. De första dagarna var lite förvirrande. Allt såg likadant ut. Men efter ett tag, fann jag mig tillrätta. Året efter gick jag i Sarek igen, då med karta. Om jag ska jämföra de två upplevelserna så var den ena beroende av den andra. Jag kan inte direkt råda någon till att gå utan karta. Upplevelsen är ganska hemsk faktiskt. Man vet inte vad som väntar en. Överraskningarna i vandringen- ja, vad letar man annars efter- blir själva grejen på nått vis.
Här på Utsidan, i forumet finns en väldigt bildande tråd: ‘Gissa Position’ Den är antagligen den längsta och den största tråden här. Jag undrar ofta över hur den hade varit för dom som aldrig haft tillgång till en karta.
Skapar upplevelsen kartan? Eller är det tvärtom?
Att läsa kartan och tillrättalägga positionen, är det, det som ger den främsta upplevelsen?Vi har flera begrepp här: Bilden, Kartan och Upplevelsen.
Tillika har vi minnet. Men är minnet detsamma som fotografiet?
På nått vis tror jag det är dessa delar som spelar en oerhörd viktig roll i vårt fjällvandrande. Både minnet och fotografiet kan spela spratt med oss. Båda två skapar bilder.
Jag var fullständigt övertygad den gången då jag gick utan karta, om att jag verkligen gick i Vallevagge och valt rätt dal tills jag upptäckte att jag inte alls gick där, utan att jag gick i Tjoultavagge, men jag trodde benhårt på att jag gick just i Vallevagge. Långt tidigare hade jag gått en gång där och jag upplevde att jag gick rätt.Men nu säger nog någon till sig själv.. Hur kan man vara så dum att man inte kan skilja på de två dalarna då..? Den ena går ju ‘uppåt’ (Vallevagge) och är trädlös och full med kullersten. Den andre (Tjoultavagge) går ju ‘nedåt’ och är full av skarpa och stora block och björkskog.
Nu visste jag ju inte direkt var jag var, för det kunde jag ju bara efter några veckor kontrollera hemma då jag satt och tittade på kartan och storögt höjde på ögonbrynen inför min enorma expedition som hade inneburit en hel del besvär, omvägar och trassel. Att bege sig in i Sarek utan karta är ju något som bör straffa sig självt.Vet man inte var man är får man ju finna sig i sin situation och ta konsekvenserna utav det. På den tiden fanns ej heller någon självreflekterande blogg att spegla sina egna erfarenheter i, utan man fick om det var möjligt berätta detta i smyg för någon som hade öron till att lyssna på bedrövelserna.
Jag tror det är mänskligt att gå fel i okänd terräng och jag är övertygad om att folk som inte gjort det har inte gett sig tid eller möjlighet att uppleva sitt inre eller dom krafter som formar vår upplevelse av naturen.Nu pratar jag inte om att virra bort sig i Humlegården eller inte hitta sin parkerade bil, eller irra runt lite i svampskogen, utan jag menar att fullständigt ge sig ut i blindo, utan guidebok om sevärdheter, vadställen namn på toppar eller avstånd.Först när detta och dessa ganska komplicerade känslor som dessutom berör ens undermedvetna är avklarade, tror jag man kan uppleva vad den fysiska verkliga upplevelsen av kända och okända platser är. Det är du man frågar sig.
Vad heter den här platsen egentligen?
Var befinner jag mig?
Genius Loci
Begreppet Genius Loci är i högsta grad en väldigt viktig del som format vår kultur, vårt bildseende och vår begreppsvärd. Hela vår önskan om att kunna komma ut ur vårt skal och förändras hör ihop med detta begrepp. I dag formas det till största delen av vår reklamvärld som tagit hand om begreppet och gjort oss till lydiga slavar under det. Reklamen spelar alltid på det: Längtan till platsen som gav oss minnen.För andra under förra seklet var det denna själ som formade begreppet ‘ Nationalpark’. Alltså anden som sammanförde det okända till det gemensamma. Anden som fick folk att gå i samma fotspår som andra. Anden som gjorde att guideboken kunde formuleras vare sig det var till: Alperna , Rivieran eller till det Exotiska och Primitiva.Som människor finner vi oss i det, vare sig det gäller vår Sommarstuga, Vår alldeles egna Tältplats, i urskogen eller vår plats under palmerna i tropiskt ljummet vatten.Och helt plötsligt börjar denna sinnebild för det fria livets upptäckter gå sina egna vägar då vi allt mer markerar våra upplevelserevir med denna enorma mängd digitala bilder vi har i våra minneskort. Vi brukar banalt kalla dom för: Kodak Moments.
Det är då dimman lättar. Solen går ned, eller kanske rentav upp. Det är då vi står på den snöklädda öde toppen, Då vi ligger avslappade på den kritvita stranden.
Det är först och främst när vi finner ro som vi finner oss själva. Men så är det tyvärr inte. Det är först och främst när vi längtar som vi finner det vi önskar och det är då vi hittar till oss själva. Och det är detta vi ska konsumera. Och kan vi inte konsumera kan vi drömma och längta. Platsens Ande styr detta.
I STF tidning turist gör en ny äventyrssajt för Gällivare reklam för sig. Men ligger inte den här platsen i Jokkmokks kommun? Skitsamma..
I en reklambild för Haglöfs vet man inte längre om man ska vandra till Tarfala eller gå till den ny-öppnade äventyrsbutiken på Norrlandsgatan ? Skitsamma..
Sjunkna vrak. Båtskrov av gamla kalkskutor i badviken, Kappelshamn, Lärbro. 2023
Aktse och Tarfala är två exempel på detta. Kebnekaise ett annat. Men det finns naturligtvis ännu fler. Platserna är beroende av att dom omskrives, fotograferas och besöks eller att det omgives en viss ‘mystik’ kring dom.
Även banala platser har Genius Loco typ, Sergels Torg i Stockholm här.
Men även en plats typ ett kantarellställe, en båtplats, stället där man sitter och solar och lägger ut en filt under ett träd har ju givetvis det med.
Det är ju den här känslan som inger trygghet. Trygghet att vara i naturen. Och då även viljan att vara i den. Viljan att ständigt uppleva nya platser bygger ju på Genius Loco. Det har ju alltid existerat i form av ‘Barndomshemmet‘, ‘Kolonierna i Nya Världen‘, ‘Sydpolen’ eller till ett raserat Pompeji. Alla platser omges av detta.
Genius Loco är dock här Bertil, i mitt blogginlägg en drivkraft för de kommersiella krafterna med, och den utnyttjas starkare idag med bilder i resebroschyrer, häftiga fotografier och produktplacering.
Den skapar en drivkraft.
Det fanns ju för några år sedan en nyhetshistoria om en liten pojk som hade villat bort sig i skogen vid Prinskullen i Kvikkjokk. Han lade sig nu ned och sova under en gran. Det kom han ihåg ifrån sin Morfar, tror jag.
På så vis kan kunskapen & tryggheten i en plats och ‘dess ande’ även rädda liv.
Och det är ju det vi söker i vårt eremitiserade och nomadesirade fjällliv.
Tryggheten som naturen vill ge oss. Säkerheten och vissheten om platsen att den finns för våra upplevelser.
Som vanligt skriver du bra Anders och manar till eftertanke. Även om jag har svårt med begrepp som andlighet - ofta kastas religiösa föreställningar in då detta begrepp lanseras - tycker jag att naturskydd och skyddet av platsers "ande" i vår kultur och natur bör prioriteras. Dokumentet du länkar till är därmed intressant.
Ytterligare en morgon av det slag jag upplevde i Vistas är helt enkelt värt en hel del.
Luleå Stift lanserade ju för ett par år sedan en Dag Hammarskjöld led med klotrunda stenar med citat längs Kungsleden för att riktigt markera var man bör rasta och var man bör tänka på. Alltså ha ‘fina och rena tankar’ om dom är religiösa vet jag inte direkt, men nått åt det hållet.
Samerna satte ju upp seitar på ställen dom tyckte hade befog för att ha en sådan markering, säkert kopplat till sin föreställningsvärld snarare än till religion.
‘Genius Loco’ tar ju inte direkt hänsyn till var för slags tro någon har, utan det är ju mer en social och kulturell sak.
Hörnet på Sveavägen där Olof Palme skjöts har ju blivit en sådan. Ifrån att ha varit en tämligen anonym gathörna kom den ju att under en lång tid inneha en viss laddning. Brottsplatser tenderar att få denna dimension--om dom blir kända alltså.
En plats får en viss betydelse laddas med tolkningar och upplevelser och någon slags ‘ande’ uppstår.
Jag kommer inte direkt på nått så här rakt av, men det så kallade Lärarinnepasset i Unna Vistasvagge är ju också ett exempel på någon slags nutida fjällmytologi. Alltså en plats där något utöver det banala, vedertagliga har hänt.
Först: Man behöver inte ha tappat kartan för att gå fel. Man kan låta bli att använda den också. Jag trodde att jag visste hur ingången från väster till Hoiganvagge såg ut. Jag hade visserligen bara gått där en gång, men... Vid nästa tillfälle struntade jag i kartan. Bara gick. Och gick fel. Svängde västerut för tidigt och BORDE ha upptäckt att färdvägen bar åt nordost istället för österut och att det var mer uppförsbackar än gången innan. Gissa om jag blev förvånad när jag plötsligt hörde en tågvissla och såg malmbanan framför mig i fjärran!
Sedan: En del av mina fjällvandringar vill jag förlägga till okänd mark. Gärna så okänd att det inte är så mycket omskrivet. Att studera kartan, fundera och försöka förutsäga var det kan vara interssant att gå, var man kan hitta spännande utsikter.
Jag gjorde en sådan vandring i sommar, strax öster Sulitelma och hittade då en helt underbar plats - en utsiktspunkt över en dalgång utan namn (i BD 10:ans västra kant) Det var en plats som jag TRODDE skulle finnas, men blev ändå tagen av att den verkligen fanns och att den slog mina förväntningar.
En annan sådan planerad plats i Fierrovagge, missade jag på grund av uschligt väder.
Att inte följa med på kartan eller att vara slarvig med kartläsning har ju sina sidor. Det gäller väl att hitta någon form av balans. Jag tror man ska tillåta sig att på nått vis inte allt för mycket just gå efter kartan utan mer uppleva och samtidigt just upptäcka platser som man ser eller kommer till av en händelse. Den lilla världen även om ingen lyssnar på den har ju en betydelse den med. Om detta står det väldigt sällan i guideböcker. Det är väl därför dom ofta blir så tråkiga. Ambitionen i dessa må väl vara nu som den är. Men vad jag förmodar så är ju ofta en upplevelse av en plats något högst personligt.
Alla faller ju i beundran över vissa platser, typ Aktse eller Unna Räitavagge och på nått vis samlas man ju in i en upplevelse utav dom platserna just för att man vet att det här är något speciellt.
Men du har rätt Håkan. Det finns otroligt mycket märkliga platser man kan komma till på det ena eller andra sättet. Att gå fel är ju ett sätt, rätt mänskligt och ett väldigt personligt. Konsekvenserna av att gå fel eller inte kunna ta in platsens ande på utvisar sig ju bara genom tiden. För med tiden så kanske till och med ‘Frippes Fall’ bli en ‘tidlös plats’.
En plats som många just vill ta sig till. En plats med en Genius Loco.