(©) H.N. Pallin Kebnekaise. Bonniers Förlag 1927
Ett begrepp måste älskas för att folk ska kunna ha åsikter om det. När Linné kravlade sig upp på Prinskullen 1732 vid Kvikkjokk kunde man knappt ana att mer är 200 år senare skulle fjällen etablera sig som ett begrepp.
Att platser tas in i vår föreställningsvärld, blir motiv och orsaker till kulturhistoria, vetenskap och mytologi hänger i stort sett ihop med vår kärlek till det som en gång varit, och att begreppet finns med som ett kollektivt minnesgods som alla är bekanta med.
Vi låter ofta sedan våra minnen och våra berättelser speglas i detta kollektiva minnesgods. Minnena består ofta av bilder, medvetna eller omedvetna, skapade av berättelser, vetenskaper, upptäckter och historia.
(©) Stadsmuseet Paris/ Musée Carnavalet-histoire de Paris
“Paris was once Paris” är idag ett begrepp som på något vis är och blir en modell över vi hanterar dessa platser.
När jag var i Paris förra veckoslutet upplevde jag oerhört hur stark platsen är att just hålla fast vid sin historia av sig själv. Ingen som traskar runt i Paris och ser saker eller gör något kan frigöra sig ifrån hur staden på nått vis håller fast vid sin tvillingbild utav sig själv, sitt eget eko.
Paris berättigande som stad, består i att det där ständigt ältas om samma sak om och om igen. Det här ältandet har ungefär en viss likhet med att uppfinna hjulet igen. Samma berättelse har ungefär samma fond, samma kulisser och samma begrepp.
“Bilden av Paris” skapades ungefär i slutet av förra sekelskiftet. Av författare, musiker, poeter, arkitekter och allt annat. Alla var där. Det skrevs böcker, målades tavlor det dracks vin, dansades valser, can-can, man led i vindsvåningar och man gick längs Seineflodens kajer.
Senare generationer efter 1860 talet, gjorde egentligen inget annat än fyllde i konturerna av det som egentligen redan hade skapats, eller så bröt man emot det. Men ideligen förhöll man sig till den ursprungliga bilden av Paris som Zola, Balzac och andra författare skapat. Det är heller inte för inte, som just fotografiet kommer fram i Paris, modern vetenskap, teknik,..ja i princip allt som vi idag har. Paris var staden för detta och ‘Begreppet Paris’ blev liksom ett väl inarbetat varumärke.
Senare generationer skulle inte ha fört denna bild framåt om inte begreppet så att säga redan fanns där. Man gjorde i princip inget mer än återupplevde, levde i och förhöll sig ständigt till detta.
Svenska Fjällens guldålder kan man säga på motsvarande sätt består i tiden ifrån järnvägens tillkomst till Abisko år 1902 och fram till den nya Generalstabskartan kom 1969. Den kulminerar i mångt och mycket med Dag Hammarskjöld som ensam på en bild av Gösta Lundquist vandrar i Sulitelma.
Den här ‘Guldåldern’ är just det som all fjällberättelse vilar på idag. Begrepp som: stuga, proviant, regn och sol, snöfält och brant topp, lappkåta, torrmat, dagstur och turbeskrivning, Ja, i princip allt grundlades här. Framförallt grundlades vårt förhållande till vildmark dess avbildande och oss själva i det. Sociala hierarkier grundas, vetenskap, inventeringar av djur, flora och geologi. Och inte minst berättas det både i ord och i bild. Esoteriska tankar och dikter ser sitt ljus och finner läsare. Svartvita fotografier hittar betraktare. Estetiska normer konstrueras.
Den nya kameran i var mans hand nu är en förutsättning för detta, men även ideologin om det rena och gemensamma samhället är med, och bidrager till att etablera just Fjällen som något alldeles eget. Vi får dessutom stigar att gå på och just kartor med namn att förhålla oss till. Bild och berättelse i bokform eller främst i tidningar skapar och formar våra begrepp. Okända fjäll blir kända fjäll. Fina och vackra fjäll blir besökta, andra hamnar utanför. Smak och estetik rangordnas utan att egentligen någon påbjudit detta. Mycket idégods importeras utifrån, speciellt ifrån Europa.
(Redan på tjugotalet beskrivs Kebnekaise fjällstation som proppfull med över trehundra besökare på en dag och bara med 24 sängplatser..he-he!!)
Under dom här drygt femtio åren skapas vår bild av de svenska fjällen. Mål och mening och, framför allt: skapas bilden av dom för den stora allmänheten.
‘Begreppet Fjällen’ finns nu som en solid grund att bygga vidare på.
I dag är det som beskrivs och avbildas i princip en upprepning som sker utav detta, som ju hände i dåtid. Begreppet Fjäll är något så väl inarbetat att varje beskrivning av vandringar, toppbestigningar eller avbildande lutar sig tillbaka på det som redan skett. Trots detta ältas allt om och om igen.
Bloggosfären här är ju ett exempel på detta.
Märkligt nog upplever jag inte exempelvis Svante Lundgrens ‘Kungsleden (1955)’ eller ‘Vandra i Sarek’ ifrån 1967 som banal medan jag kan göra det med andra senare Sarekskildringar av idag. Språket är lätt och instruktivt.. och har nog fått stå modell till flera Sarek-pussel.
För efter ett tag åldras väl allt?
(©) Gösta Lundquist. Lappland, Bonniers Förlag 1954
Pallin skriver år 1927 i sin Kebnekaisebok om att viljan att bestiga en oupptäckt topp i Kebnekaisefjällen, är som att... ‘flörta med en vacker flicka på en närliggande balkong’.... När fann man den typen av beskrivningar i fjällliteraturen?
När en bild skapas skapas den inte bara av, att den bara fotografiskt avbildas. Den skapas lika mycket av det språk som betraktaren eller fotografen kan hantera.
Det är med en sällsynt renhet och koncentration på motiv som dåtidens fotografer manar fram till. För det måste ju ha varit rent fantastiskt att just forma detta grundbegrepp om Fjällen och styra fram hur vi ska se Kebnekaises dalar och toppar.
Precis som grekiska statyer är oerhört rena så är dessa svartvita bilder något alldeles extra. Laddade med just begreppet: När Fjällen var Fjällen!
Sjunkna vrak. Båtskrov av gamla kalkskutor i badviken, Kappelshamn, Lärbro. 2023
Tendensen i dag är väl kanske att individen önskar igen ta större plats, mer än naturen och dess värden.
Men bäste Håkan, ingen vandrar i dag runt i naturen omedveten eller okunnig om att dom är den ende människan i naturen som ‘någon slags oskyldigt naken Adam‘?. Gör du det?
Du är dock en individ tillsammans med åtskilliga miljarder andra.
En värld utan människor kan man ju fråga sig hur den skulle se ut? Dessutom tror jag knappast ens en sådan värld är möjlig ens i vår vildaste fantasi, och jag tror inte heller det är möjligt att leva i en sådan. Ensam och bara med någon ‘slags natur’ som bara skulle finnas där? Har du tänkt på det?
För hur mycket du nu ju än önskar att du kanske var först på Kebnes’ topp’ så har ju andra varit där före dig. Och att andra varit det gör precis som du skriver, den gör inte din upplevelse mindre för dig.. Absolut är det så!
För.. jo, Fjällen blir faktiskt till för oss, genom att vi just finns som människor. Skulle vi inte finnas skulle heller inte dom finnas. Enkelt? Näe?. Kanske inte rakt av när du läser det nu, men sätter du dig ner och funderar ett tag så hajar du.
En sak har jag dock tänkt på. Lundqvist och Lundgren är kända namn och vanliga referenser här på Utsidan, där många samlas av de som inte nöjer sig med en vandring vart femte år och som inte slår sig till ro med vaga föreställningar om Lapplands geografi. Men fjällpionjärerna är inte lika närvarande i sinnet hos den oerfarne, till exempel den som i en sportbutik försöker kompilera en fjällvandrarutrustning för första gången, och som oroligt frågar en 20-årig expedit om hjälp och erfarenhet. Där sipprar fjällpionjärernas begreppsram endast ned i en vag form via expediten, uttryckt i förmaningar om vilken utrustning som är ett måste och i tips om att gå en dagstur till Tarfala. Men inte mer än så.
Och den oerfarne är även utsatt för andra paradigm. Om hennes/hans uppmärksamhet konkurrerar även nya stilbildare. Här finns allt ifrån flåshurtiga guide-författare till lättviktsguruer. (Kulturen de flåshurtiga guide-författarna omfamnar har du träffsäkert skildrat i ett tidigare blogginlägg, se http://www.utsidan.se/blogs/terraincognita/tva-bocker-om-sarek.htm). De flåshurtiga hämtar inte sällan inspiration från en multisport-tradition, som utvecklats från rötter andra än de som födde fjällpionjärerna, och som ser på fjällen på ett annat sätt än vad de gör. Lättviktsfolket å sin sida, vilka jag ibland utrustningsfilosofiskt sorterar under, hämtar ofta begrepp från en amerikansk trekking-tradition, vilken också är en annan än den lundgrenska och lundqvistska.
Hur ser du på denna konkurrens? Är begreppsapparaten bland fjällfolk tudelad, finns det en ny generation som gett vika för andra influenser än den från fjällpionjärerna? Och, i sådana fall, kommer denna konkurrens till slut att leda till att allas vår bild av fjällen förändras? Eller kommer den bara att skapa än mer nostalgiska återblickar till Guldåldern och utlösa än fler suckar: Än gång var fjällen Fjällen.
He-he!! Ja du Thomas-- förresten- Men..vilket fint svar du skrivit!Tack!
Jo, den har ju säkert under de år som passerat tagit sig många uttryck. Folk som lämnat Svenska Fjällklubben (SFK) i missmod över att värderingar och ideologier skiftat, politik som gett vika, och att dom själva kanske ansett att dom själva haft patent på hur och varför ‘fjällen ska få kunna få vara just fjällen‘.
Värderingar och språk.
Men ideologi-trätor tror jag inte spelar så stor roll när väl nu begreppet är så mycket oerhört större än dom själva är.
Fjällen finns ju och all natur trots allt. Och debatt och intresse finns. Men hur den sedan styrs eller tas upp i det allmänna är ju en annan grej.
Ärligt talat tror jag inte det.. - Alltså att, ‘om det kommer bli någon tudelning av fjällen‘?. Jag har också tänkt i dom banorna och försökt se eller få fast dom begreppen. Men, jag har inte egentligen lyckats se någon klyfta ännu.
Nu är jag inte någon sociologexpert inom ämnet- men nära nog ändå en liknande.
Det är möjligt att den ideologiska itu-delningen kommer ske på sikt. Eller kanske rentav en utplåning och ett osynliggörande av fjällen som begrepp på lång sikt. Jag tänker då på artutplåning, försämrat naturskydd, banalisering i största allmänhet, osv.. När vi inte har användning för begreppet ‘Fjällen’ kommer det ju att försvinna. Har vi användning utav begreppet kommer vi ju ha kvar det i vår kultursfär. Och det mesta tyder ju på det!
Däremot är det ju oerhört intressant att se hur begreppet: ‘enkla gemensamma värden’ verkar glida isär sakta. Jag kom att tänka på hur man på sextiotalet omplanerade STF-fjällstugan faktiskt. Hur man sökte mer gemensamma lösningar i fråga om: Funktion och Samvaro. Just för att få ihop folk i ett enkelt rum. Att laga och handla mat, att samtala att torka kläder ihop, att läsa en bok. Att mer samla ihop dom än att splittra och detta då gentemot, individtältande och rekordfotograferande, som är dagens melodi.. Så trots, att man utifrån ett allmänt och välvilligt perspektiv medvetet försöker skapa en gemensam värdegrund, drar olika grupper ändå åt olika håll, därför dom vill måna om just sina egna intressen.. Samma sak kan man säga om de nyare Nationalparkslanseringarna. (tro mig jag vet hur det blev på Gotland)
Alltså dessa evinnerligt små förändringar som på sikt omskapar våra upplevelser och begrepp. Och här har ju reklamspråk, kommersialism ett ansvar likväl som statligt övergripande huvudmän.
Att ett fåtal romantiker inklusive mig själv, då drömmer om en förlorad värld och en bättre och vackrare sådan, gör ju en sådan här analys ganska löjlig. Den blir ju rentav otidsenlig. Just nostalgisk som du skriver.
Men..
Någon ny Claes Grundsten eller Tore Abrahamsson, snyter man inte fram ur näven rakt av sådär. Alltså personer som ‘lyfter’ berättandet framåt med samtida bild och språk utöver det vardagliga.
Klassiska Folkbildare helt enkelt!
Folks beteenden är generellt svåra att ändra kan jag gott säga. Idag dominerar kommersialismen så till den milda grad, att en grånande fjällräv som jag kliar sig på skallen och undrar.- men det är ju en annan sak kanske-.Och det är väl det mitt bloggande här handlar om. En försvunnen och lyckligare värld.
Nejdå. Jag är optimistisk beträffande den viktiga frågan du just ställer. Jag tror inte alls det är någon ny generation som ligger ‘på lur’ någonstans och kommer att förstöra fjällen. Dom kommer att älska fjällen lika mycket som den tidigare generationen som skapade bilden, gjort.
Om dom har förmågan och kunskapen att föra det vidare, kommer dom ju göra det.
Bara att dra ut i Sthlm skärgård en helg nu under hösten gör att du får vara själv. Om 50 år kanske vi har massa villor i skärgården och folk som flyger ut med helikoptrar och då kommer någon att sakna det vi tar för givet idag...
Saker förändras och vi med dom....Frågan vem är det som bestämmer framtiden i Fjällen är det STF, Fjällklubben eller är det samerna som ser det som en arbetsplats där man kör fyrhjulingar...
Det Goda Samhället är i stort behov av just värdegemenskap, som gör att vi kan tillsammans påverka det. Det är vad man enkelt kan kalla Demokrati.
Hur ‘jag’ upplever naturen gentemot hur ‘andra’ upplever den.
‘Jaget’ kontra dom andra. Om dom andra är ‘vi’, alltså.
När jag var barn på Gotland var ‘vi’-et, lantbrukare. Idag har ‘vi’ förskjutits till sommarstugeägare.
Alltså olika intressegrupper slåss om landskapets värderingar dess estetik och naturskydd.
En öppen och fri obebyggd kust likväl som ett värnad fjällnatur är för oss något helt naturligt och något vi idag helt naturligt tar för givet.
Min natur är således vår natur. Den logiken är ju klar att räkna ut. Men det förutsätter ju en viss statiskhet i samhället och dess filosofi. Och sådant kan ändras.
Idag sätts individen i centrum på ett helt annat sätt än bara för femtio år sedan. Upplevelseindustrin med explorers, multiresenärer och frenetiskt fotograferande och prylkomsumtion är baserad på att individen: Köper
Fotar, är Uppkopplad och placerar sitt jag på kartan. Berättelsen är ‘jag’ kontra ‘dom andra‘.
Något ‘vi’ eller upplevelsen av ‘viet’ finns knappast idag. Det är därför tyvärr nostalgin förblir just otidsenlig och krampaktig.
Paris fortsätter ju att vara en högst levande stad ändå och Fjällen är i allra högsta grad inte stendöda.
Som sagt. Nyckelordet här i mitt blogginlägg är ‘värderingar’ alltså. Upplevelser finns alltid, men vad och uti för sammanhang dom tar sin början i måste man ju vara medveten om.
Sedan ramlar du in i ett icke logiskt resonemang med cirkelargument som att Fjällen var fjällen i andra delen av artikeln...
Tror hela din artikel skulle kunna skrivas om med tanken att "När Paris var Paris" utan att någon reagerade....
det viktiga som borde kunna beskrivas enklare är för mig vem skall sätta agendan och vad har vi för rätt i södra Sverige att bestämma hur samernas arbetsplats skall se ut?
Vore det ok att samerna bestämde hur Stockholm skall se ut bara för att dom någon vecka per år vill vandra på Per Anders Fogelströms söder eller känna igen sig i Stig Claessons klassiska skildring. Eller att slussen inte skall byggas om bara för att vissa delar av Strindbergs Röda rummet skall leva kvar....
"Långt nere under honom bullrade den nyvaknade staden; ångvinscharne snurrade nere i Stadsgårdshamnen, järnstängerna skramlade i järnvågen, slussvaktarnes pipor visslade, ångbåtarne vid Skeppsbron ångade, Kungsbacksomnibussarne hoppade skallrande fram på den kullriga stenläggningen; stoj och hojt i fiskargången, segel och flaggor som fladdrade ute på strömmen, måsarnes skri, hornsignaler från Skeppsholmen, gevärsrop från Södermalmstorg, arbetshjonens klapprande med träskorna på Glasbruksgatan, allt gjorde ett intryck av liv och rörlighet, som tycktes väcka den unge herrens energi, ty nu hade hans ansikte antagit ett uttryck av trots och levnadslust och beslutsamhet och, då han lutade sig över barriären och såg ner på staden under sina fötter................."
Att du är medveten om att begrepp existerar beror på att du känner till det, eller hur?
Naturligtvis, är det du frågar dig själv en viktig fråga. Alltså vilka som ska bestämma över vilka och vilka natur och kulturvärden som ska finnas. Men sådana värden existerar ju faktiskt ändå och lever, även om någon inte bestämmer över dom, eller hur?
Det handlar inte om här i min bloggtext om ‘någon som bestämmer hit och dit’ utan vad jag här skrev om vad som händer när ett begrepp etableras.
Min bloggtext handlar inte om, huruvida ‘Samer‘, Stockholmare eller för den delen Parisare har någon ‘egen rätt till något’ med hänseende att dom av någon outgrundlig anledning skulle ha mer rätt att avgöra vad som är rätt eller fel! Hajar du nu?..utan just det du flyktigt kom in på i början av ditt inlägg. ‘Vad jag som besökare’ ser i ett kulturarv.
Ett kulturarv är heller inte något som vi ser just framför ögonen snubblar över lika lite som du snubblar över det på ett blockhav i Sarek eller på en trottoar. Det liksom genomsyrar mer, förstår du?.. Tänk: Pastuer, eller tänk vetenskap..juridik och annat. Inte bara ytligt och banalt turistbjäfs alltså. Det är något annat..
Jag jämför kulturbegrepp helt enkelt utifrån ett kulturhistoriskt perspektiv.
Du skriver två gånger i dina inlägg nu om ‘ Vilka som bestämmer’ över hur vi ska uppfatta fjällen? Ja det är väl en bra fråga det. Många ställer sig inte ens den frågan utan anser att den är oviktig. Utan dom tror att dom går och ‘bär på ursprungliga och äkta upplevelser eller urbilder’
Vem bestämmer då? Ja och det är väl svårt att egentligen ge just dig ett svar på din undran. Många tycker ju att dom bestämmer själva över sitt friluftsliv och sin naturupplevelse, men så enkelt är det ju tyvärr inte om du tänker till lite.