(Akka blir såhär lite halvvägs upp på Kallaktjåkko som ett skimrande sagoslott. Möjligen uppvisar fjället ifrån detta håll och höjd sin vackraste sida mot vandraren. Juli 2010)

Kallaktjåkkå

När man går på Kassalako i norra Sarek  så undrar man vad för slags fjäll egentligen Kallaktjåkkå är, som man  ser norrut. Kallaktjåkkå verkar vara ett fjäll man egentligen bara ser på håll långt bort i horisonten. Få personer verkar besöka fjället sommartid, om ens någon nu gör det. Kallaktjåkkå betraktas nog som ett ‘tråkfjäll’ av konnässörerna.

Anledningen till att jag besökte det nu i Juli, var att jag blev intresserad av ‘den där hyllan’ som går längs med sydsidan av fjället, och tyckte på nått vis att den måste ses och vandras på. Läget mellan Sarek och Kebnekaisefjällen måste ju dessutom borga för en enorm utsikt åt alla möjliga håll. Jag fick för mig att det skulle vara lättgånget, lite platt rentav, och ha vackra och vilsamma tältplatser i överflöd. 

Tältplatser med vida utsikter.

(En av många perfekta tältplatser Juli 2010)

Fjorton dagar tidigare hade jag traskat och tråcklat mig igenom den besvärliga Norska Nordkallotleden med sina minst sagt lite egendomliga leddragningar,

Enorma blockhav och de mest besynnerliga rangliga broar som hängde och dinglade i det blå. Finns det någonting som är så påfrestande som dessa norska osäkra broar ,som man knappt vet om de håller för en själv?. Några bräder som knappt bär en lös vajer att hålla sig i. Det påminner om någon slags Hollywoodfilm, som man ovilligt hamnat i och som man ibland ser där ofta någon störtar ner i någon brusande jokk på slutet.

Vill man ha det ska man vandra där!
Efter ha vilat upp mig på Ritsem igen i två dagar och bunkrat upp mer mat, var det alltså dags för en nu mer lättare och vilsammare vandring i en vecka. Ett slags soft och mjukt strosande i behaglig takt.  Vandringen hittills har ju direkt inte bjudit på något vidare väder. Det är synnerligen påfrestande att gå själv och ensam lida i blötsnö, regn och dimma och i kall och blåsig luft..
Det pratas ofta om strapatser här bland folk, och då kommer ju alltid Sarek på tapeten som någon 'rikslikare av plågor'. För folk som vill ha något mer ovanligt och lagom besvärligt och kanske rentav om ‘än mer jobbigt‘, tycker jag dom kunde testa denna sträcka runt i Norge: Huke/Gautelis/Skåddåive/Sitas/Pauro/Röysvtn/Vaisa‘. Får ni inte ont i knäna efter det så..

Tillbaks till Kallaktjåkkå då.. 

(Sarek ifrån Kallaktjåkkå Juli 2010)

Ja, Sjöfallsdalen är ju en vidunderlig och enormt mäktig skapelse. Det märker man när man går uppe på Kallaktjåkkå. Det är en enorm vidd här i landskapet. Man ser i ett stycke hela Sarek, Norge med Blåmanisen, Atlanten och norska fjäll i mängder, och åt norr ser man hela Kebnekaisefjällen. Rundsynen är helt enorm. nästan ofattbar.

Som geologisk skapelse blir man helt hänförd av den här jättedalen och är man inte från början geologiskt intresserad blir man det här. Dalen är som en jättelik vid sänka som leder blicken in mot Norge. Sjöfallsdalen är i botten blottat urberg och fjällmassiven ligger liksom runtomkring den som stora brödbullar på en plåt..Vid förra sekelskiftet måste detta ha varit något enormt märkvärdigt att ta sig hit. Kallaktjåkkå var ju då något som verkligen gjorde skäl för orördhet, ödemark.  Det gav ordet ‘storslagenhet’ ett ansikte. I jämförelse med sin granne Akka, är ju Kallaktjåkkå tvåhundra meter lägre (1810 meter) och betydligt modestare och blygare i sin framtoning.

Men Kallaktjåkkå har en bredd och monumentalitet som inget annat fjäll i landet har.  Dessutom syns fjället överallt i trakten, även när man är inne i Norge. Men man måste veta vad det ligger. Annars blir det ju bara Akka man identifierar. När man är på Kallaktjåkko är det ju bara som om man är på en rund klump inuti dimma. Det är ju inte som att vara på någon topp i Sarek där man känner att man bestiger nått.Men när man väl kommit upp på över tusenmetersnivån så känner man att man är otroligt högt uppe.

(Rena Provence nästan..)

Det här fjället innehåller dock mer än hela nio glaciärer, en massa spetsiga småtoppar som man inte ser förrän man kommit upp en bit till topparna. Fjället är uppdelat som i olika plattformar med terrasser som gör det lätt att bestiga om än lite långtråkigt och enahanda.Men inte vidare brant alls är det, utan nästan som om man kunde cykla upp. En lång uppförsbacke i behaglig lutning.När man går på den här hyllan, (nordsidan som vetter mot Teusajaure är lite brantare) så upptäcker man en mängd gamla stigar. Många av dessa stigar är verkligen väl använda. Svarta och vältrampade och ibland rentav tydliga av ålder. Stigarna leder ofta fram till gamla rastplatser, gamla kåtahärdar med svartjordslager. Innan Akkajaure skapades måste det här varit en naturlig färdväg åt väster precis som alla de gamla sjöarna som försvann (det var sex styckna) och som man färdades på i båt, och då måste även denna hylla som ju leder in mot norska Tysfjorden varit något man inte bara gick på utan även åkte på med renar, snabbt och enkelt. En av de mer märkligare platserna man förr eller senare leds fram till, är en gigantisk samling med tre enorma flyttblock som ligger tillsammans och liksom bildar en sluten värld för sig. De tre blocken är större än normala trevånings hus och lutar mot varandra. Tre trånga öppningar kan man ta sig igenom och innanför ser man upp mot himmelen som i ett slutet takfönster. Utanför i rät linje ligger flera så kallade ‘vilande hönor‘, Alltså stora block uppallade på mindre stenar. Under dessa är det fullt av renhorn och kulturlager i svart jord med mögel och mossa.

Man går även förbi en del nu förfallna och öde renvaktarstugor byggda på trettiotalet i grått silvrigt trä. Det känns lite märkligt och vemodigt att stugorna står tomma och förfallna. Murkna tidningar ifrån femtio och sextiotalet, visar gulnat upp äldre händelser. Madrasser, fotogenlampor och metallskrot. En tyst och övergiven värld. Dessutom högt upp.
Att vandra på Kallaktjåkkå är faktiskt magiskt. Man känner sig unik. Ödsligheten får en ny valör. Så få har gått här. Inte bara det att det ges en landskapsvy som jag aldrig sett i fjällen utan även det att fågellivet var så påtagligt livligt. Både havsörn och kungsörn. Järv och Rödräv. Rödbena och grönbena.I blomväg är väl inget att skriva om hem egentligen. Det finns dock en plats  som gjort att Kallaktjåkkå ändå hamnat på botanikernas önskelista över landets mera sällsynta växter och det är på nordsidan vettande mot Teusajaure, där finns en plats med vittringsgrus där jokken ifrån fjället Slätotjåkko rinner ner- Slätojåkkåtj- i Suorggejohka, där i gruset, växer en lokal variant av Fjällvallmon, här den sk. ‘Lappvallmon’ växer( ( Papaver hyperboreum) Den växer endast här och på en plats till i Abisko. Det är få förunnat att ha sett den. Den blommar dessutom när man inte direkt orkar gå i fjällen. Det är dom där dagarna under snösmältningen.

Men gigantiska fält av blomängar finns ändå med smörblommor, som kan smälta hjärtat på den mest trötte och förhärdade fjällvandrare finns det. Dessa platser är som gjorda för att sätta upp sitt lilla Aktotält på, och bara njuta oreserverat och utsikter och klarblå himmel. Där kan man sitta och koka sina Tortellini och sedan sova gott och mjukt.

(Sarektjåkkås nord och stortopp ovanför molnen)

(Kebnekaises toppdriva i moln.)

Att den där vandringsvänliga hyllan finns får man ju som så mycket annat i fjällen tacka geologin för. Just här där den bildats är det mer lättvittriga glimmerskiffrar och dom har nött ner mer än dom uppåtstickande knölarna i massivet som ju är utav amfibolit.

Under en sådan här mer vandring i maklig takt kan man mer kosta på sig små dagsutflykter lite hit och dit till stenar och formationer man oftast går förbi. Att vandra i fjällen är att lära sig se.Precis som Kassalako på andra sidan Akkajaure som denna hylla hör ihop med så är hela sluttningarna här beströdda med block av kvartsit, dom blir lite mer fyrkantiga och kubiska och ligger liksom slängda över slätten.

(Maukojaures sjövindlingar. Ett sällsamt fågeleldorado)
Att vandra är ändå inte att sträckgå, utan man får snirkla och göra omvägar än hit och än dit-. Och precis som på Kassalako så är det en massa flikiga småsjöar som inte riktigt vet hur dom ska breda ut sig och skapa omöjliga små vikar som är ibland svåra att avgöra vart dom slutar.. För rätt vad det är skyms ju sikten av en liten bergknalle och då ligger det alltid en ny liten pöl där, som hindrar en från att gå den väg man är inne på. Och att bara gå efter en karta det går ju inte. 
Ibland när man är inne i svårgångna landskap utvecklar man tillslut efter en tid, en metod- som är högst personlig- när man känt av landskapet, hur man ska gå. Hur, och vilken teknik som behövs. Ibland måste man liksom ligga före i tanken och just undvika vissa miljöer som man ändå vet kanske verkar genväg, men som blir till en senväg.Visst, svär man ve’ och förbannelse när man kommer fram till ett stopp. För det finns sånna stopp. Men, är vädret fint och solen lyser kan man ju kosta på sig ett gott skratt och rannsaka sin egen analytiska förmåga. För kom ihåg. - Det är du emot naturen!På så vis kan vi som vandrare uthärda de mest otroliga miljöer och klara av att lösa kraven på att korsa ett obeskrivligt blockhav, ett skrämmande vad eller en ofattbar björkdjungel.

(Jag och Rieppetjåkkå Juli 2010)