”Dom måste satsa mer på turismen här uppe någon gång” Det är dags för det!. så säger den folkkäre och välbekante busschauffören Kjell i sin mikrofon när han kör i bussen 93 ifrån Gällivare upp till Ritsem till alla besökarna som sitter i bussen.
Han guidar på olika språk och man tror nånstans att turistbyrån sponsrar honom.
Just Ritsem har unika förutsättningar till att bli något. fortsätter han berätta för oss alla även för dom som inte vill lyssna.. ”Varför inte riva skiten som finns här och bygga ett nytt hotell. Det skulle ha en gourmetrestaurang, bättre än Saltoloukta. Det skulle bli modernare större och mer lättillgängligt.. Det måste till en nyare publik här.. Man kan inte satsa på bara fjällvandring. Dessutom finns det andra som inte kommer upp på fjället: Barnfamiljer i bil. Gamla med husbilar, Bussresor. med grupper.....” Tänk.. Stora panoramafönster mot Akka här..Mot Sarek.. Filmrum, barnhage, sovenirshopp’
Det räcker inte bara med er som fjällvandrar med ryggsäckar och torrmat.. Det måste till en ny publik.. Det finns andra som aldrig kommer upp till fjället.. Någon måste satsa på dom med. ”The mountains belong to everyone.. -Die Gebirge gehört zur allem”
Mikrofonen sprakar och piper allt medan Kjell guidar och skojar med alla i bussen.
Alla i bussen nickar och ler.
Efter en timmas eller var det två..(?) predikan om fjällvärldens framtid, är jag väldigt trött på sånna här utvecklingsåsikter märker jag, om fjällens framtider. Det känns så oerhört tröttsamt och genomtröskat alltihop om vad man ska kunna göra Ritsem till. Sådana här proselyter som predikar om fjällens framtid och kommer med lösningar...
Dock STF ser ingen framtid i Ritsem vad det verkar.
STF verkar av rädsla ha tagit sin hand ifrån det här hopplösa platsen numera och platsen verkar ha återgått till vad den kanske en gång var, och inte vill vara.En slags charmig antiplats.En utpost väldigt långt, långt borta vid vägs ände. Nu är den igen lämnad till husbilar, sommarboende lappar och tysktalande husbilsturister, som påpekar att allt är “ Wunderschön Huete’ Allt är faktiskt redan tycker jag ,väldigt fint där. Om det är ’wunderschön’ direkt vet jag inte.. Men den dag i Juli nu som jag steg av där var ju solig och fin.
Jag råkar tillhöra den fåtaliga grupp som nu gillar utrangerade husbilar, sönderrostade skotrar och sorterade sopor omvartannat och små glatt målade hus med skällande hundar. Jag vill inte ha någon ultramodern restaurang här eller nytt hotell..
Alla fjällvandrare som satt på bussen gick dock av nere vid bryggan för att ta båten över. Jag blir ensam kvar i bussen upp till Ritsem. Dom alltså som inte steg av vid helikopterplattan. Just helikopter verkar hur inne som helst idag.. Alla ska just idag till Sarek eller till Padjelanta och det snabbt.. Alla vill gå just där prompt!. Marknadsföringen av Sarek och fjällen där, har gett resultat vad det verkar. För de flesta existerar bara Sarek numera. Snabbt in dit och snabbt ut. Max, en vecka inte mer.Sarek verkar ha blivit till nått alldeles extra här, i individualismens tidsålder. Ingen fjällvandring utan Sarek vad det verkar. I bussen pratar alla om Sarek på olika språk. Sarek verkar nu idag än mer populärt och ska älskas sönder i från alla håll och kanter. Ska det vara fjällvandring ‘måste man ju till Sarek‘. Det måste nog alla förr eller senare. Och nu i sommar verkar väldigt många inse att man måste dit innan det blir för mycket turister, som turisten själv ofta ju klagar på. För hur lite folk nu än vet om området så måste det ju ändå omges av något som ger ett sken av vildmark. Och alla verkar tänka detta, denna sommar.
Redan i tågkupén ifrån Stockholm sitter två äldre gubbar och diskuterar just Sarek högt och tydligt utan någon direkt hänsyn till andra och pekar och låter alla höra att dom minst av alla kan något, med att peka på sin slitna fjällkarta. Orden liksom kommer av sig själv. “Piellorieppe, Snavvavagge, Södra Rapadalen. Sarvesvagge, Tielma“ Dit ska vi gå!! ..Pratet blir som ett tyst tjatter, ett “Fader Vår” för fjällen, en slags bön. Den ene gubben går ut i gången i vagnen- han verkar trött på sin väns fjällmalande, -den andre sitter kvar och upprepar namnen för sig själv mekaniskt, nästan debilt.. Tyst och högt om vartannat.. Båda har jättelika trästavar i björk med metallskoning på ungefär som gamla biskopskräklor. De beniga fingarna följer fjällkartans höjdkurvor upplysta av pannlampans kalla sken. Och ögonbrynen höjs. Som en tystlåten besvärjelse ser jag hur den ene farbrodern upprepar orden på fjällkartan om och om igen, trots att ingen lyssnar längre eller förstår innebörden i orden..: “Piellorieppe, Snavvavagge, Tielma”.. om och om igen... Antagligen gör han det för att kunna sova och drömma. Med tom blick fastnar fingret på nån obskyr topp. Efter någon snarkning vaknar gubben. med ett ryck.
- Tror du vi hinner upp på Axel Hambergs topp, Per?
- Vi måste ju ha en toppbestigning av Akka också... Det blir lite tajt om tid..svarar den andre gubben ifrån korridoren i skymningsljuset... Han verkar redan trött han med.
Någonstans tycker jag mig känna igen dessa söndervandrade och väderbitna fjällgubbs‘. En gång var dom ju inte gubbar ,utan jag tror jag mötte dom i Unna Räita i Kebnekaise som i en uppenbarelse ifrån en annan tidsålder, i en yngre version.. Kanske var det på sjuttiotalet...
Jag sitter i timtal och både ser och hör på detta “upprepande och peppande fjälljoller” i tågkupén, innan det är dags att slafa.. Kanske är det charmen med att vandra ensam att man kan tjuvlyssna på andras prat utan att behöva lägga sig i.
--Du kanske.. Ska du till Sarek du med?
Jag tror inte jag gav något utförligt svar till honom, fjällgubben. Han verkade orolig och ville nog att jag skulle vandra där i Sarek jag med och tycka något om deras fjällvandring.Jag vill helst behålla vart jag går för mig själv numera.. Så tyst och med öronproppar drömde jag om Sitasjaurefjällen.
Claes Grundsten, skriver dock i sin utförliga guidebok om ‘Vandra Kungsleden 1’ i förordet där på slutet om ‘Fjällvärlden mellan Torne Träsk och Stora Sjöfallet’ kortfattat bara om fjället Kallaktjåkkå.. Han slutar det hela med orden: ‘Men även där finns vildmarken...---“
"Även där finns vildmarken....”? --Dom orden tog jag till mig i våras.
Jag har inte direkt ägnat orden ..“även där finns”.. någon vidare tanke, tänker jag, när jag sitter och hör på denne Kjell bussen på morgonen, busschaffören alltså, som mal och mal i timtal om Ritsems unika läge, om utsikten över Akka och om dom uteslutna ur fjällvärlden.och om sina hotelldrömmar. Dom andra alltså dom som aldrig kommer till fjälls.. Inte dom här söndervandrade gubbarna på tåget utan ‘ Dom andra’.
Dom som aldrig kommer till fjälls..
Alltså inte dom som har pengar och flyger helikopter till Stalo’ utan dom som inte kommer någon vart..
Jag möter en sådan figur när jag väl sitter på trappan på affären och slickar på en glass i solvärmen i Ritsem..
‘Tänk att få vandra sådär som du verkar göra.... “Men att vandra.. det skulle jag vilja göra.”.
’ Det skulle jag vilja göra jag med” skriker hennes ungar”.
Så säger den oerhört feta och svårt rörelsehindrade kvinnan till mig när hon stiger ur sin jättelika husbil.. Jag är så glad att den här vägen finns -fortsätter hon och går på kryckor, ...för den gör att min man och mina barn kan komma upp så här på kalfjället och se hur det ser ut..
Jag fortsätter slicka på min glass jag nyss köpt och ska snart börja min oerhört ansträngande treveckors vandring på Nordkalottleden. Men först en glass för att öka fettintaget.
“Tänk om dom kunde bygga nått här för oss andra” fortsätter hon och slår dramatiskt ut med händerna framför Akkas vy.. En stor och fin restaurang, kanske... något fint, något som visar fjällen för oss som inte kan gå..” Det borde ju finnas något för oss med” “
“Och vad är det för mening med att vara borta i tre veckor, som du säger?”“Alla kan ju inte vandra med ryggsäck på ryggen så där som du ska göra”.. fortsätter hon för sig själv.
Helt plötsligt känner jag mig oerhört skyldig till att jag inte vill att någon ny restaurang och fjällhotell ska byggas i Ritsem... Helt plötsligt, känner jag mig samtidigt skuldbelagd över att jag har den oerhörda friheten av att vandra själv dit jag vill.
Tanten i affären i Ritsem vill att Sitasvägen någon gång i framtiden ska byggas ut till Norge, för tänk hur mycket norrmän då som skulle kunna komma hit och handla.. En fåfäng dröm.
Ja tänk och dröm om det tänker jag...
Även i detta misshandlade landskap vid Sitasjaure finns åsikter och drömmar.
Helt plötsligt i glassätandet pekar jag på den stora Kungsörnen som seglar i den blå himmelen för kvinnan i husbilen på parkeringen i Ritsem.
“Titta! En örn säger jag””
Jag har aldrig sett en örn ,svarar kvinnan, mer än på teve”
Tänk vad fint.. Tänk om fler kunde få se den i verkligheten..
('Sälka och Jag' Juli 2010)
Sjunkna vrak. Båtskrov av gamla kalkskutor i badviken, Kappelshamn, Lärbro. 2023
Tänker på de sk"handikappvänliga" små leder och rastplatser som finns kring mitt samhälle;där jag aldrig sett någon med rullstol,möjligen barnvagn.Trots att det är så pass tillrättalagt.
Det är nog så,att vissa områden ej kan bli "för alla",och att det ju sen även kommer en dag i livet när den som förr färdades överallt tillhör skaran som ser (bj)örnarna på TV eller från en asfalterad parkering.
Thats life!
Det kanske just ligger ett egenvärde i att det finns platser som är svåra att ta sig till och det just medan man kan och orkar eller har intresse. Livet är ju uppbyggt så på: nyfikenhet, ork och förundran. Även en strapats har ju ett värde.
‘Fjäll för alla’.. Jo, det gäller att passa på, för förr eller senare är platsen vanställd eller så har man själv tappat förmågan och lusten. Ork finns u bara under en begränsad tid i en människas liv.
Vad som dock lockar är nog väldigt svårt att ta på. Ingen kan ju ställa tillbaka klockan till något som idag inte finns.
Att alla skulle kunna vara i fjällen? ja, varför inte? Men om alla nu var där.. Hur skulle vi då kunna uppskatta ödemarken.
Själv så undviker jag helst folksamlingar och stora vandringsstråk, men det beror väl antagligen på att jag KAN göra det. Om jag inte kunde pga något hinder så skulle det säkert vara bra att hitta något mer tillrättalagt.
Men jag gissar att vi alla har olika anspråk på hur och vad vi vill uppleva.
Förrexten, kommer du med text och bilder från vandringen längs Nordkalottleden?
Nånstans vill nog alla ha bekvämligheter efter ett tag. Det skulle vara absurt annars kanske. Men tro mig. Jag uppskattar verkligen Abisko, Kebnekaise Storlien och andra platser där man kan sätta sig ner och sitta i 90 gradig vinkel på en vanlig enkel trästol och inte behöva krypa på alla fyra i veckovis i ett tält i regn.
Men ifrån det till att det skulle bli ett High-Tech hotell nånstans på någon sluttning, nej, den tanken är nog fånig.
Berättelsen om de gamla fjällrävarna har många dimensioner; fjällnamnsmantrat som en besvärjelse, de knotiga stavarna, de seniga händerna och så den slitna vänskapen - redo att återigen prövas längs de gamla färdvägarna.
Tragikomiken ligger inte långt borta i din skildring av Ritsem och den rörelsehindrade damen. Hennes maniska upptagenhet kring tillgängliggörandet av fjällen blir en sorglig relief till hennes öde.
Och så till sist - Kjell. Ja, vad säger man om Kjell? Din karaktärisering är i alla fall mycket träffande. Jag firade min trettioårsdag med Kjell som allsångsledare för "ja må han leva" i bussen mot Gällivare. Minnesvärt är det minsta man kan säga.
Det är således lätt att utesluta det praktiska med transporten när man fjällvandrar.. Annars finge det väl bli med klövjerenar, som på den gamla goda tiden- och då tror jag inte ens fjällen skulle vara för alla.
Vi är således lite fångna i vår egen tid och vår egen mordernitet tror jag.
I våra ideal om fjällen vill gärna ha det som förr..helst inbäddade i någon oförändrad tidskapsel. Dvs. vi vill vara ensamma med naturen till en viss del och under en viss tid på våra egna villkor.. Men kommer inte bussen på utsatt tid i ösregnet eller svarar inte fjällräddningen när vi stukat foten och tar en tillbaka då blir det hela fel...
Jag tror inte många direkt tänker på att dom faktiskt kollektivt fraktas upp till fjällen på ett väldigt praktiskt sätt.
Vi skäms nog lite till mans när vi inser att vi styr vår egen vandring, men tyvärr styr vi inte över vår transport dit eller hem på samma måtta..
Vi vill så gärna vandra..men det ska vara på kalfjället. Vägen till Ritsem tycker vi är ful. Men vi åker på den gladeligen ändå.
Vägen till Kvikkjokk funderar vi inte längre på för den har ju funnits sedan -58 och det som är gammalt kritiserar vi inte.
När vi är trötta vill vi åka och helt i händerna på den som transporterar oss upp och hem.
Dom som nu förespråkar puritanismen borde nog gå och det hela vägen tycker jag ifrån Stockholm och upp och få smaka på det!
Sitta och spana på älgar i Rapadalen är ju väldigt fint kanske och mångas dröm. Så vill alla ha det. Helst vill vi nog fotografera det med och visa det inför andra. Men när vi är trötta på det och fotograferat klart vill vi nog lyftas ut med en helikopter tillbaks till vår buss och vår tågkupé.
Det är således mycket motsägelsefullt. Både i det vi önskar och i det vi förmår.
Jag tror du är en sådan där "Trobba Kall". Översättning Trubbig karl ;)
Jag tror för att fatta mig kort, att man nog ska vara lite kritisk till mycket av sånt här klämtjäckt fjällvandringsprat och försöka behålla en distans till konsumtionssamhället som drar på i en alltför hög fart. Fjällvandring är lärorikt på det viset att det lär oss trappa ner vår fart. Vandringen danar oss på så vis att vi endast med två ben och en viss fart kan ta oss fram och det i en viss hastighet, hur mycket snabbare det nu än går i bil eller i buss eller med helikopter. Även att lära sig se och uppleva är något som tar tid.
Vi vill gärna oftast mer än det vi förmår och vi önskar oss gärna mer. Mer sol, mer och högre toppar och gärna mot det extrema. Först då, blir vi något utanför oss själva.
Att ha ordet ‘KRAV’ i blinkande neonbokstäver på huvudet när man går i fjällen tror jag inte är bra.
Kom att tänka på vad man skall göra tiden mellan Sarek och rullstolen?
Kanske besöker man då restaurangen i Ritsem,,, den som inte finns.
Kom att tänka på vad man skall göra tiden mellan Sarek och rullstolen?
Kanske besöker man då restaurangen i Ritsem,,, den som inte finns.
Vad fint Du skriver.
Jag känner igen alla händelser Du beskriver.
Gubbarna och deras nyfikenhet på vart Du skall.
Mest Din ovilja att falla in i snacket!
Husbilsdamen som säkert missat örnen om Du inte hade
påpekat.
Åsså Kjell då.
Fortsätter att följa Din blogg som finns bland mina favoriter.
All beundran för Din förmåga att uttrycka Dig.
Yvonne
Jag tror alla, ser saker och känner starkt för dom saker som ligger utanför själva vandrandet, just innan man kanske börjar en vandring i fjällen. Att iakttagelseförmåga stärks och att man nästan känner en kulturkrock innan man ska börja gå. Just dom här tillfälliga mötena med lokalbefolkningen eller andra vandrare på uppresan, på tåg och buss eller på flygplan är något just jag tror alla känner till.
Man relaterar starkt som vandrare till andra som ska gå i samma område eller man känner nästan ibland vördnad inför dom vandrare som man möter på sin egen väg.
Alla har ju en berättelse om just sina upplevelser och jag tror det är oerhört viktigt att ge sig själv tid att lyssna se och iakttaga dessa.
Men, Det gläder mig att du läser min blogg och tycker om det jag skriver. Många fjällvandrare gör tyvärr inte det, och att ha en vass penna kan ibland innebära att man blir avstängd här, eller censurerad i Fjällklubben.
Anders