Den mest kända och 'f o t o g e n i q a' vulkanvyn i Indonesien är Bromo som sagt på Java. Det är tillika kanske en av världens mest fotograferade bergslandskap i varje fall internationellt. Många anser att den till och med är bättre än Grand Canjon i USA. Jag instämmer. Jag blev aldrig vidare imponerad av Grand Canyon när jag var där. Jag hyrde (-79)bil ifrån Las Vegas och åkte dit, bara för att hamna bland busslaster av turister och fotoblixtar. Men antagligen finns det andra utsiktspunkter.

Hur som helst vandra på Javas vukanlandskap är något som jag tagit till mig under årens lopp. Alla här är villiga och hjälpa till. För en gångs skull kan man i klassisk anda och det för billig penning hyra tält, bärare och få sällskap under ett par dagar. Med lite snack, öppen plånbok och munläder kan man med fem sex pigga indonesier uppleva väldigt mycket här.

Det här är en slags Nationalpark, trot’ om ni vill. Alla länder med självaktning har ju detta numera, det mesta är lite åt det ‘västerländska bevara- inte skräpa ner-och oj vad vackert attityden.’.

För indoneser är nationalparker med stora vita vandrande turister jättekul. Dels tjänar dom pengar och dels är det kul att lära känna andra som kommer till deras land och har åsikter om deras natur.

Det är ungefär som Kilimanjaro i Tanzania över det här, fast det är inte så högt. Det betyder.: mycket tyskar, holländare, mycket pengar och mycket trekkingprat..

Nu pratar jag (tack och lov) indonesiska flytande och under mina många vandringar här har jag lärt mig att hitta mina smultronställen även bland mycket folk.

Så när jag väl kommit iväg med ryggsäckar  & bärare och annat njuter jag oreserverat och försöker så gott jag kan få ut något själv utav min egen vandring. Jag försöker så gott jag kan när jag är ute såhär lägga bort pokulerande om router och komma med orimliga krav på dom som tar hand om mig och min vandring. Hålla på och tjafsa med lokalbefolkning innebär oftast att man ju får en sämre utgångspunkt själv.

Bromolandskapet är en som sagt en caldera, en jättekrater som utbildats & sprängts sönder och nybildats lite titt som tätt. Den exakta geologiska bildningen är ny.. Allt är ju väldans nytt här ,så tiotusentals år innebär ju att allt är sprillans nytt. Bara det väldigt kul för en inbiten utforskare av allehanda landskap som jag är.. Geologerna säger att det är typ 850 000 år gammalt det här ungefär 3-4 mil stora landskapet.. Senast 2007 hade Bromo faktiskt ett mycket stort utbrott.. Hela den här calderaringen består av fem äldre vulkaner som ersatts av yngre. Bromo är det yngsta..

Hela det här är nått slags, grusigt, lerigt, geggigt & platt och ganska trist och tunggått landskap.. Mest kul är att då man inte bär sin ryggsäck själv så kan man faktiskt unna sig att klättra runt på toppar och kika ner i olika typer av vulkaniska formationer..

Det finns nått som heter ‘Kusada-festivalen’ Det är en religiös högtid..Jag har för mig att den är vid första fullmåne i April.. Tusentals inhemska turister kryllar då hit och hela Bromo ser då ut som en gigantisk myrstack.. Man slänger ner mat, pengar, hönor, getter och annat ner i kratern.. Kanten till vulkanen är inte så bred.. Jo då folk ramlar ner. Det är inte alls ovanligt..

Nåja..

Har man nu betalt och erhållit sin permis så kan man trekka’ sig fram till en annan vulkan. ‘Semeru‘. En av dom mer aktiva vulkanerna i världen och därtill en av de vackraste. Med sina 3676 meter är det en fullständig bjässe. Och när man ser den på håll så kan man ju bara utbrista. Nä, jag kommer aldrig upp där upp till det där askmolnet och upp för den där branten.. Men det går, om man tar det försiktigt och har med sig guide givetvis och att vulkanen är någorlunda sansad. Tyvärr har Semeru på senare år varit arg och lynnig och den senaste tiden har området varit avspärrat.

Java rör sig ju som bekant framåt och nedåt med en sex, sju centimetrar per år, och med den enorma jättehastigheten så uppstår ju spänningar överallt. Vulkanen har varit extremt aktiv de fyrtio senaste åren (sedan 1967) och har tusentals liv på sitt samvete. Utbrotten kommer i perioder med ungefär en kvarts mellanrum.

Här en länk ifrån YouTube som väldigt bra visar hur det ser ut på toppen.

När man nu väl kommit upp så består toppen av en platå, själva kratern ligger förskjuten till öster och man har ungefär en fyra, femhundra meter till själva utbrottskratrarna. Givetvis är det förenat med fara att bestiga den här platsen och även här förolyckas en hel del folk, även turister.

Man tar inte så allvarligt på sådant här i Indonesien, på nått vis ‘ingår’ det hela i själva konceptet med ett heligt berg och sådan finns det gott om på Java. Fast det här anses som allra heligast ..och ju heligare nått är desto populärare blir det..

På världens mest tättbefolkade ö med drygt 130 miljoner invånare så är en nationalpark något märkligt kring ett heligt berg. När sedan berget mestadels är lynnigt så blir relationen till naturen alltid mytologisk. Men på Java räcker knappt marken till för att tillåta sig några privata eller isolerade åsikter. Här ingår berg och människa en sällsam förening som den knappast gör någon annanstans på jorden.