Blåsten rycker och sliter i staglinorna i den lilla ynkliga stugan. Dörren knarrar, går ideligen upp, Elden dånar i kaminen och golvplankorna och brädorna i stugan tycks berätta om alla andra som varit här tidigare. Mössen kryper fram på natten . Märkliga färdmedelanden från dåtid sitter fästade på väggarna. Oftast i någon kortfattad form som lämnar mycket åt fantasin. Berättelser och tips om bestigna toppar på små gulna lappar, kulspetsteckningar i gamla minnesböcker, som blir som mentala isberg när dom läses många år efteråt..‘ Vad hände här då?’
Historier som kan bli större än vad dom själva, eller en gång var menade att vara.
Ibland blåser det under natten så mycket att man tror att stuga eller tält ska blåsa iväg med en själv, hund och allt upp i molnen, ner i jokken eller bort, bort. Kraften i det mänskliga psyket. Tanken som skapar rädsla och oro.
Stugan riktigt gnäller och gnisslar som den vore en del av historien. Nästan som ett levande väsen som vill berätta.
Knackningar på dörren..
Fotsteg runt ensamma tält och avlägsen stuga.
Mårmastugan i början av Juli.1984. Tryggast är man med en liten hund som ligger och morrar utanför. Märk att huven på skorstenen fanns kvar detta år.
Jag, Du, och ‘dom andra‘ så brukar man säga..
Skuggan och mörkret är också följeslagare på en vandring..
Finns det mörkare delar av fjällen där är allt inte är solksken, höga toppar och oändlig frihet?
Naturligtvis innehåller fjällen även annat. Likväl som vårt inre. Och man kan gott säga att vi alla bär på en grumlig bottensatts som kan sättas till liv av en fjällvistelse.
I författaren: Theres Agdlers, ovanliga och lite för de flesta, okända berättelse om hennes egen vistelse i en fjällstuga, den som heter ‘Projekt Anaris’ (2006)möter vi henne i boken som stugvärd, men även som vandrare som under en säsong. Platsen där hon vistas Anaris, är tyngd av minnen för en ensam stugvärd.
Boken innehåller i början ett avkonstruerat ‘jag’ faktiskt precis liknande som det ‘berättarjag’ som används och som man möter i den mer kände författaren Bosse Gustafssons ‘Kungsleden’.
Alltså denna ganska mer kända bok som filmades och ansågs som en kalkon redan när den kom ut 1963.I den berättelsen vandrar där i berättelsen en man (Du) på Kungsleden och letar efter spåren av en älskad flickvän, men knuffar sedan ner sin förföljare och medvandrare ned för stupet vid Unna Räita.
Men nu anses den boken vara en kultklassiker.
Projekt Anaris. Theres K Agdler 2006
Kungsleden, affisch 1964.
Båda berättelserna förtjänar faktiskt ett lite bättre öde än att bli bortglömda. Båda två är ändå bra exempel på den lilla genre som kan kallas fiction om fjällens ondska och mörka dunkla själfullhet som fond. Båda påminner lite om varandra faktiskt.
I båda berättelserna möter man ett ‘jag’ som starkt påverkas av de krafter som sätts igång inom den mänskliga naturen av att vistas i fjällen. I båda böckerna spelar dunkla motiv, associationer om natur och relationer en viktig roll.
1951 utspelade sig ett dystert och märkligt drama vid gamla Akkastugan. Två norska flygare blev i det dramat skjutna under gripandet av en vettvilling som sköt vilt omkring sig och som satt Vaisalouktastugan i brand. För dom som kan sin fjällhistoria i trakterna där, kom händelsen och det hela att kallas ‘Fjälldesperadon’ i dåtida media på femtiotalet. Fallet var mycket omtalat på sin tid.- Jag tror det gjordes någon dokumentär om detta 1999 som visades i teve. Dessutom tror jag något filmmanus var på gång kring ämnet och filmen skulle då kallas ‘Hjältar i Sarek och skulle bli en ny uppföljare till filmen‘Jägarna‘.-
Var tid har alltså sin egen kalkon.
Fjälldesperadon då.. Jo, Det var en särlig enstörig, psykiskt sjuk man, en norrman som senare hamnade på ett norskt sinnesjukhus.
"Larm hos fjällpolisen: En okänd skjuter ner alla som han möter!"
”Dygn efter dygn, i bitande kyla, jagade svensk och norsk polis en mördare i de otillgängliga fjälltrakterna nordväst om Jokkmokk. Gång på gång gäckades de. Mannen var som ett spöke...”
Ondskan är ett spöke i fjällen.
Så stod det i alla fall i ’Hemmets Journal’ år 1951 och då förstod nog ’alla hemmafruar’ att det var fara och färde ute i vildmarken.
Ett spöke och det i fjällen och det i iskall vinter!
Här handlade det om en ung man som satt sig på tvären mot det moderna samhället och ansåg att han stod över det. En rättshaverist med naturlängtan.
Att isolera sig eller gå ut i naturen är ju ofta ett sätt att ställa sig över samhället som bekant.
Foto. O. Nordgren
Torbjörn Hansen var en romantisk enstöring. Läser man i förhörsprotokollen träder en man fram, en som vägrade acceptera den moderna tidens krav, som drömde om storslagna expeditioner till både Spetsbergen och Sydpolen i Amundsens anda. Men i brist på pengar fick fjällen duga. Ensam och utan kontakt med några andra. Misslyckade relationer med flickvänner. Karismatisk och tilldragande på sitt eget sätt,, men ute i naturen och i vildmarken, dit han kommit ’för att finna sig själv’ förvandlades han.
Ett hätskt koleriskt och romantiskt personlighet är ofta svårförenat med öde karg natur. Ingredienserna är som jag oftast säger dåliga eller rent ut sagt oförenliga!
Det slutade med ett dubbelmord och att flera blev skjutna.
Hans egen egensinniga och romantiska syn på sig själv , att söka sin egen frihet hade slagit slint och förvandlat honom till en farlig våldsverkare. Han hade plågats av ’sitt inre tryck att bli fri genom naturen och fjällen’.
Detta med att söka ’ensamhetens hemligheter’ kan ibland ta sig farliga uttryck.
1984 då, jag var i Mårma på försommaren som sagt, och då visste jag ingenting alls om vad som tidigare hände nere vid Sjöfallet där vid rastplatsen vid Appojaure. När jag senare på hösten tillsammans med en kompis ska vandra i Sarek vet jag lite mer om vad som hänt nere på bilrastplatsen där vid vägen till Vietas. Naturligtvis lämnar en sådan händelse ingen oberörd. Min kompis var hela tiden på helspänn under vandringen och kunde inte slappna av på nätterna i tältet uppe på fjället Jag minns detta starkt. Vid varje vindpust i gräset, varje stenslag ifrån bergssidorna satte han sig upp mitt i natten och fann oro. Allt måste letas igenom. Klimax i denna oro kom, när en förvirrad ripa en natt tagit sig i mellan ytter- och innertält och satte i gång att gallskrika i riset fångad av tältduken. Det hela blev för mycket för honom.
Jag kände då att vi inte kunde fortsätta, och att Sarekidyllen var som bortblåst.
Appojaure 1984.
Foto. T Burman.
Sjunkna vrak. Båtskrov av gamla kalkskutor i badviken, Kappelshamn, Lärbro. 2023
http://www.utsidan.se/cldoc/stormen_11171.htm
Att ta upp dom negativa delarna av ödemark och friluftsliv blir gärna lite tabu-belagt.
Trots allt måste och kan man konstatera att tyvärr en del och faktiskt många, mår dåligt av att vistas ute i fjällen. Och trots att många inte ens är vidare medvetna om att en fjällvistelse kan påverka dom negativt.
Att konstant matas med andras idylliserande fjällbeskrivningar som klämkäckt pockar på uppmärksamhet och förväntansfulla krav. Hetsande fjällvyer, glada och roliga medvandrare kan ju få motsatt effekt.
Dom då som då mår dåligt lämnas ofta åt sitt eget öde och har tyvärr inget att jämföra sig med.
Dom som mår dåligt, deras röster hörs tyvärr sällan och i den stora massan och i det stora flödet blir dessa lätt osynliga för oss, då det förväntas att vi ska må bra av att komma upp på fjället.
Vissa hemfaller åt passivitet och andra förvandlas till små Hilter-typer.
Ett tugnt regntak i Sarek under en vecka, eller en för lång vandringsetapp kan utlösa och få oanade konsekvenser.
Likaså kan olika prestationskrav, förväntningar skapa ovälkomna och förklädda reaktioner
Jag tror nog rätt så många här har mött udda typer under sina vandringar, kanske rentav psykopater till och med, men då inte direkt vetat hur dom ska tackla eller förstå detta.
Och jag tror heller inte det blir bättre av att man är omedveten om att ju mer besökare fjällen emottager desto större variation på typslag av folk kommer vi få. Alltså: fler lockas ut.. medvetna eller omedvetna om sin egen psykiska status och vad en fjällvistelse sätter för spår.
Den kommersiella fjällvärlden tuffar ju på och ställer dessutom krav och förväntningar som folk gärna vill leva upp till.
Dessutom ger ju fjällvandring för de flesta välbefinnande, men för ett fåtal som sagt ger det ju inte det. Så det är en svår nöt det hela.
I dag ligger ju åsikterna kring sådant här väldigt mycket på ‘individen’ men vad som är individ och vad en individ står ut med, orkar med, således är ju olika, i och med att alla är olika, osv..
Det här är ju ett oerhört intressant ämne, men få har som sagt berättat och skrivit om det. Tyvärr hänger det ju ihop med att berättelserna kring fjäll, naturliv är tämligen konventionella och hur vi sedan som individer reagerar på det hela är en annan sak.
Ibland har jag själv känt att det vore skoj att skriva en fjällroman. Men hur undviker man kalkondiket? Du har säkert något bra råd!
Jag tror att man ska skriva om något som man tycker om och som inte känns påtvingat, det tror jag är det bästa rådet. Upplever man det som det viktigaste är man på god väg. Ens egna intresse är det viktigaste, vad andra sedan tycker, är en annan grej, liksom. Vad jag tror är att man ska satsa på innehållet, och dess fokus. och hålla fokus på just det man vill berätta. Berättelsen är alltså det viktigaste. Det är det som för talan i boken och utgör dess berättelse. Alltså: Själen i boken.
Dvs. Handlingen är bokens själ och en författare tror jag, låter den föra bokens talan. Annat blir helt enkelt till ‘stil’ och det är då ‘kalkonen börjar kackla‘.
Ett exempel: i Kerstin Ekmans ‘Händelser vid vatten’ (1993) exempelvis, låter hon Appojauremorden klinga i bakgrunden, då dom ju på nått vis etsat sig fast i naturskräcken och livet i bygden.. likaså låter hon sånna där flummiga gröna vågare typ Argaladei även dom finnas med. Hon berör ämnet och skapar nått eget, eftersom hon bor i en sådan miljö. Det är alltså stor författarkonst att kunna vara samtida, psykologisk komplex och attrahera andra med sin egna berättelse. Hennes by ‘Svartvattnet’ finns ju inte, men i hennes storartade berättarkonst blir det ju levande.
Och samtidigt berättar hon precis som en modern Selma Lagerlöf kunnat göra. Psykologiskt insiktsfullt och samtida och framför allt mänskligt.
För många år sedan var jag till Jotunheimen med min dåvarande flickvän och ett par till. Min flickvän mådde inte bra av det karga landskapet och det andra paret började bråka. Det var inte något höjdarsälskap att ha med
Folk som förolyckas på ett eller annat vis nämns ju, fast då i nyhetsmedia. Det hör liksom till, men sådana händelser ryms ju inom ‘äventyrets ramar’ att det är vilt farligt och speciellt med det hela. Ungefär som att bestiga ett berg eller åka till en öde ö. En mytologi alltså, om försvunna polacker i Sarek, folk som faller ned från stup, sugs ner i jokkar eller faller i hål i glaciärer. Sånt går in, men inte annat.
- Skelett i öknar, tigrar och kannibaler, onda och grymma ökenschejker och Myteriet på Bounty.
Äventyret med stort ‘Ä‘. Det är det som vi har behov av, och då gärna i extrem form, för det har vi fått för oss är både bra och nyttigt och lärorikt. Vi köper gärna detta, men inte den svarta onda sidan av oss.
Tyvärr liknar ju väldigt mycket varandra i det berättaravseendet, och tyvärr så har vi i dag väldigt svårt att komma detta närmare, just därför det i n t e berättas om det. Få fjällvandrare erkänner ju gnissel i maskineriet, tillkortakommanden under en vandring eller ens att dom går igenom kriser eller ens bearbetar problem som sådana.
Det hela påminner om medlemmar i en ‘frireligiös sekt’ som inte kan se sin egen verklighet. Vi är tyvärr väldigt fångna i just det ‘Goda Friluftslivet’ och schablonbilden av det. Vi är på god väg att bli förblindade av en slags naturhysteri, som många villigt deltar i och knappt någon ifrågasätter.
Vi talar ofta om i sådana här sammanhang om ‘den rätta inställningen’ balanserade personligheter och annat väldigt vaga överenskommelser inom friluftsliv som ofta är grundade på ytliga lite pojkboksdrömmerier ifrån amerikanska matinéfilmer.
Mycket av detta skapar osunda och felaktiga beteenden.
Det märkliga är i detta hyperstressade mediala samhälle att det är den individuella lösningen som ska ge folk frihet att få uppleva sig själva. Då helst på ‘ett äkta och genuint vis‘, typ i ‘fjällen’ Dock är det faktiskt en del av dessa som inte kan kontrollera sitt psyke där, ej mindre ta ansvar för sina handlingar.
Den psykologiska spänningen mellan vissa av deltagarna är förödande för deras beslut.
Jag tänker också på detta med schablonbilden av det "goda friluftslivet" och med anknytnig till ditt förra inlägg. Våran bild av hur det är i fjällen och vad vi ska förvänta oss att uppleva måste ju till viss del skyllas på friluftsrörelsen, till stor del under "guldåren". Vi har ju sedan barnsben blivit inpiskade hur noga vi måste förbereda oss inför friluftslivet. Vi måste studera kartor, läsa böcker, gå på kurser, prata med stugvärdar, följa leder osv. och då blir det förståss ganska förutsägbart. Liksom om man inom vetenskapen har en förutbestämd bild av vad man ska upptäcka och bevisa. Då är det det man upptäcker till slut.
Ett intressant tankeexperiment vore om man reste någonstan utan att veta någonting om området, inte hade tagit reda på något om den miljö man skulle möta. Men detta är väl en utopi i vårat "upplysta" samhälle.
Som konsumenter av naturen, vilket vi ju i högre grad är idag, så bygger ju både friluftsliv och fjällvärld på goda associationer om det just enkelspåriga på det ‘Goda Livet‘. Den fina upplevelsen och den i högsta grad lite småfalska idén om att ett gott och soligt fjälliv danar och gör oss större än vad verkligheten må vara.
Förr ansågs ju folk som ‘höll på med natur’ bara och enkelt antingen vara, typ: udda vetenskapsmän, eller kanske rent ut sagt: spritt språngande galna. Och gemene man uppfattade nog fjällen som ganska fula och helt ovidkommande.
Den högtravande och pockande rent av aristokratiska, estetiska bilden av fjällen har ju själv gått själv ur tiden, och vandrat sedan dess en lång bana på relativt kort tid, först ifrån vetenskaplighet, sedan till: dådkraft, äventyr och nu till och för gemene man som rekreation, eller fotoobjekt. Idealbilden och föredömen, livsstil har alltså på relativt kort tid gjort olika markeringar kring vårt förhållande till fjällen.
Vi har på kort tid tagit in en livsstil om önskningar och drömmar, i stark konstrast mot vår egen vardag, som både kommer och borde förändras.
Visst. Den onde kan ju vara någon som klämmer och armbågar sig före någon annan, för att komma upp först på den obestigna toppen i ett okänt Himalaja. Likväl, som samme person klämmer sig före i en kassakö, eller stjäl en parkeringsplats.
Den Onde kan även vara någon som inte klär sig rätt, hänger med på turen, har fel utrustning, säger fel saker eller rätt och slätt inte anses höra hemma i denna idealvärld.
Denna idealvärld som oftast vi som ensam individ vill betvinga eller ställa oss som markör i..
Dock kan vi lära oss en del om oss själva och förhoppningsvis om andra om vi lyhört reflekterar och är kritiska och öppna och för en vettig dialog om humanistiska värden.
JJ
Vill du söka rätt på någon tror jag inte ett allmänt forum som detta är rätt plats att göra det. Dessutom ska kontakt vara ömsesidig. Brukar man inte säga så?
Folk har ofta olika skäl för att försvinna eller upphöra med kontakter och jag tror nog att man måste respektera det. Viljan till kontakt mellan olika personer är ofta mycket mer komplicerad.