Skulle inte Claes Grundsten finnas skulle vi nog blivit tvingade att uppfinna honom.

Nu har det gått nästan ett år sedan de härligt älskade och folkkära tungviktade småböckerna på nytt utkom. Jag pratar här om ‘På Fjälltur’ av Claes Grundsten. Dom där små behändiga vandringsguideböckerna som på nått vis sparkade igång det samtida skrivandet om fjällen för den stora allmänheten.. Dom små vandringsböckerna som fick oss att vandra ännu mer i Lapplandsfjällen, fotografera ännu mer och titta och begrunda och planera ännu mer om fjällen.

Böckerna som kom att bli en kanon för flera decenniers fjällvandrande.

(en älskad klassiker väl använd)

Böckerna gavs ut på nytt förra året 2010 i Mars månad, nu på Norstedts förlag. Nu lite tyngre och lite mer omarbetade, men i stort sett var dom sina tidigare utgåvor trogna.

Dom tre små tidigare böckerna vägde var och en 175 gram. Dom var gudabenådigt lätta! Nu väger en bok 424 gram. Varje ny bok har nu kompletterats med ett antal fotografier i mitten och det har blivit tydligare kartor i pärmarna. Några nya turer har dessutom lagts in, ja i stort sett liknar väl varje bok sin tidigare utgåva. Så stor är inte skillnaderna tycker jag, nu efter att jag läst och läst alla fyra böckerna om och om igen.

(en ny älskad klassiker, nu uppdaterad)

Att böckerna kom ut har väl en del olika förklaringar. Dels så såldes dom gamla väl slut efter ett antal år. Men, en annan förklaring kan väl vara att författaren kanske ville ta nya tag med områdena och på nått vis bearbeta dom för den tid som är idag.

Claes Grundsten är ju för många främst en fotograf. Vad de flesta dock glömmer bort är att han även har ett eget språk,då på klar och ren svenska, som i mitt tycke är lika viktigt som det språk som hans bilder skapar. Den största skillnaden i dom nya utgåvorna av böckerna är inte att det just då tillkommit bilder. Man har ju vant sig att se hans bilder i kollosalformat, så stora som ungefär man nästan skulle behöva en helikopter för att betrakta dom. Ett fotografi kan ju bli hur stort som helst tydligen, men hur är det då med texten? Den kan ju inte bli jättelik den med?

Claes Grundsten har valt, säkert noggrant att gå igenom varenda steg i sina turer och matcha dom med ett exakt språk som jag finner är lika spännande som i hans panoramabilder. Och det är väl här i språket som boken blir till. I varje mening finns trampandet och videsnåren, vaden och stigningarna upp till topparna.

För att en vandringsbok ska funka behövs ett levande och varierande språk. För att en stig ska kunna upplevas behövs tankar och känslor. Varje mening måste således vägas på guldvåg inte bara ur ‘gram-synpunkt’ men även riktat mot vandraren som ska läsa texten.

Claes Grundsten må erhålla hur mycket fotografiska utmärkelser och behängas med allehanda medaljer som helst. Men, i mitt tycke är det hans språk jag fastnat för i hans fantastiska fjällskildringar. För även ett levande och funktionellt språk för ju vandraren framåt, eller hur? Och ett levande språk formar ju bilder det med.

Det är faktiskt väldigt befriande att läsa om hur han exempelvis behandlar dessa backar man kämpar sig uppför när man vandrar. Att ta sig upp till Prinskullen i Kvikkjokk är ju ett bra exempel. Här används det gamla härliga ordet: ‘streta’. Det är just i dom här avvägningarna i just språket som får vandringen att bli levande för oss läsare. Det är just här bilden skapas, förväntningarna och vår egen bild, av vår egen kommande eller avslutad vandring. Något ‘jag’ finns inte i vandringen, utan det är själva leden som är subjektet.

Samtidigt framstår kunskapsflödet som något naturligt och inte pålastat. Att det vid en viss plats, typ i Padjelanta finns sällsynta halvgräs som: enaxigt sävstarr, staggstarr och isstarr, känns som läsare fullständigt naturligt när man låter sig själv vandra in i texten.

Och det är i dom här enormt fulländade landskapsskildringarna Claes Grundsten framstår som en helt unik skildrare av den svenska fjällvärlden. Naturlyriken är faktiskt återhållsam och det är just en väldigt koncentration på just fakta som varje stig eller tur innehåller.

Man brukar säga att för att ett språk ska kunna fungera, så ska: ‘det lilla, finnas i det stora‘, och även ‘det stora, i det lilla‘.

Det är idag nog så att det inte behövs mer än en fin kamera med bra optik för att kunna bestiga Stuor Niak i Sarek och plåta hejvilt omkring sig uppifrån toppen. Man får då rasande fina bilder. Märkligt är dock att det är få bilder som blir ändå bra.

Under Renässansen målades det i Italien madonnabilder hejvilt av alla konstnärer. Tyvärr blev det väl ändå väldigt få som blev bra och sade något mer utanför sig själva. Det är alltså få som kan som Rafael skapa det som är speciellt och sedan kan leva vidare. För även om Rafael sedan bildade skola så utgjorde ändå det han lyckats fånga bara det som var unikt för honom.

Och det är här som själva kruxet finns med både språk och med bild, att sammanföra båda två till något som ligger före en själv och dessutom utanför en själv. Till något som väcker lust, intresse och beundran. En helhet alltså, både av språk skapat av ord och bilder skapade av ens egen läsning.

I den gamla ‘Sarek-På Fjälltur’ kan man läsa följande om den jättevanliga anmarschen: in över Akkaterasserna upp mot Sjnjufjutis och vidare in i Sarek via Ruotesvagge. Den ser ut så här:

I den nya utgåvan 2010 ser den texten ut och beskrivs den så här:

Det är en ganska stor förändring som skett ändå i språket och antagligen här har det skett en genomtänkt förändring. Att ‘björkskogen härjats av insektsangrepp’ är borta... exempelvis.

Orden ‘man tvingas stiga’ är borta, i stället ersatt med:’Branten är mycket brant och stiger 60 meter upp till den första terrassytan.’

‘På backens krön’ är ersatt av: ’På Krönet’.. så fortgår det hela tiden, sida efter sida bok efter bok..

Jag vet inte om jag är den ende här som roat mig med att sida för sida jämföra och begrunda och förundras över hur väl omarbetad dessa nyutgåvor är. Allt är oerhört skickligt genomfört och på nått vis diskret och elegant utfört. Utan att det blivit en helt ny bok har språket omformats och getts en ny färdriktning utan att koncentrationen förändrats.

Man kan ju nu undra.. Vad kommer nu att ske framöver då? Kommer det ytterligare förnyelser och omarbetningar av dessa små vandringsböcker att ske, typ om tio tjugo år?

Märkligt nog kan ju en bild inte förändras, alltså ett taget fotografi. Ett fotografi är ju statiskt oföränderligt så att säga. När väl bilden är tagen så finns den ju där. Alla vedermödor fotografen fick utstå med att stiga upp för branten i niohundra meter för att komma upp på toppen på Niak, där det perfekta ljuset som skiftade och allt det där andra. Det är ju förborgat inne i kameran. När väl bilden sedan beskådan och betittas’ så ska den ju framstå som just ‘unik’. Med en text är det annorlunda. Men en text för en vandringsguide är ju inte unik. Den förändras ju. En liten bok som denna är ju inte heller en roman, där det finns en själ i berättelsen. Så är det ju inte här.

Men det märkliga är ändå hur man själv relaterar till det hela med en tryckt text som inte kan förändras utan som man en gång tagit till sig i sin ursprungsversion. Den håller man högst. För den har kommit att betyda något för en själv. Det är nog den man vandrar i. Och det är i den gamla utgåvan jag vandrar i.

Man kan således tro att det skulle finnas en ‘uppdatera-knapp’ i varje fjällguide, i varje liten bok. Att den på något vis skulle kunna uppdatera sig själv, att ständigt vara up-to-date, nu i ny version färdig att installera i din upplevelselåda. Det är säkert så idag.

Insekstangrepp i björkskogen vid Rakkaspuolta kommer och går, skred ödelägger stigar, och på sikt kommer väl hela Sarek förändras.

Men, det märkliga är inte hur eller hur snabbt förändringen nu sker. Det märkliga är mer hur våra krav på naturen, här ‘den oerhört storslagna’.. förändras.. i och med skildringar av den ges ut på löpande band.

När jag var hemma hos Tore Abrahamsson i våras frågade jag honom varför han inte skrev mer om varje dal detaljerat eller varför han inte gett tydligare turbeskrivningar i sina böcker om vart man ska gå i, meter för meter. Han svarade då’ “Jag tycker det är upp till varje vandrare att bilda sig en egen uppfattning om sin fjälltur. Det faller sig ju helt naturligt hur man ska gå i fjällen”

Jag tycker det är ett bra svar.

Uppdateringen finns inom dig själv.