Claes Grundsten är garanten för att svensk fotografikonst om fjällen förs vidare. I sin senaste bok tar han hela sin unika fotografiskatt och vrider den ytterligare ett varv till. Boken omfattar just den mycket konkreta och påtagliga fjällvärlden i Lappland. Områdena som han beskriver i sin bok är just: Kebnekaise, Sarek och Padjelanta. Det är dom områdena som för oss fjällvandrare, genom sin tradition och sin tydliga identitet är dom som fått störst genomslagskraft.

Claes Grundsten är numera själva sinnebilden, kanske även prototypen för den moderne fjällfotografen. Hans bildspråk har själv fått oerhörd stor spridning, genomslagskraft och inflytande på den samtida fjällfotografien, och han själv har blivit som en ‘rawmodel’ för hur, och vad, en fjällfotograf ska skildra.

Boken står som ett bastant fundament, lika klar och tydlig som dom fjäll han avbildar och skriver om.

Boken är faktiskt helt sagolik och oerhört inbjudande i sin bildrikedom och sina fantastiskt pedagogiska texter. Själv fastnar jag som alltid för mina evigt saknade favoritfjäll, Sielmatjåkka, och Kåtoktjåkkas, bilder. Underförstått möter jag precis som honom här, en sagolik storhet, en saknad och en förklaring till skönhetsvärlden som är nästan utomjordiska.

Likaså i hans kärleksförklaringar till Sarek. Bara det tycker jag är stor författarkonst. Få mäter sig med honom här.

För jag tror faktiskt det är just genom en form av kärlek vi kan ta till oss inför ett landskap, och precis som kärlek måste det hela kännas rätt. Att älska är en konst. Antagligen är det nog där många misslyckas i sina fotografiska Sarekskildringar. Brist på kärlek. Även tålamod., vilket ju även kärlek är en form av.

Det är därför boken är så fantastiskt bra. Claes Grundstens kärlek till fjällen upplever vi som äkta. Då blir hans fjällvärld även till vår egen.

Att vi upplever fotografiet som sant, beror på en slags identifikation hos oss själva med den perfekta avbildningen. På det viset är också boken en grundbult för hur naturfotografi ska bedrivas. Med kärlek alltså. Claes Grundsten satsar fullt ut här, och det blir naturligtvis mycket av ‘jaget’ mot naturen. Ambitionen är gripande. Resultatet fantastiskt.

Samtidigt när jag läser boken frågar jag mig. Om nu detta är den högsta formen idag av fotografisk kvalitet, finns det något annat under, bortom den högpolerade ytan som gör fjällen intressanta utanför Mästerfotografens bilder, kanske även något annat utanför den estetiska ramen?

Det kan väl inte bara vara så att allt bara är ‘verklighet‘, eller finns det något annat i bilderna, utanför de estetiserande normerna?

Claes Grundsten vill ju visa oss en värld utan människor, där tystnad och ljus råder över skarpa toppar. Någonting som ska finnas när vi inte är där, rentav en gåva till oss.

Lovsången har dock sin gräns.En viss övermättnad känner jag dock efter ett tags tittande på de bombastiskt undersköna utsikterna. Det blir lite som att lyssna på, ungefär när Birgit Nilsson sjunger Wagneropera, och det går nu längre inte att stänga av när man väl öppnat boken. Den ena sidan vackrare och häpnadsväckande än den andra. Kärlekssången är stark, klar och fast. Det blir liksom lite för mycket av det goda. Man bjuds på den ena toppen och panoramavyen efter den andra. En stegrande effekt. Det är mycket starkt, stålblankt och i grått och blått, och i en sådan oerhörd styrka, klarhet och renhet i färgen, och likaså alla dessa mycket briljanta högkvalitativa fotografier. Det hela svämmar tillslut över, och man översköljs. Tillslut riktigt tjuter det i högtalarna. Propparna liksom ryker. Grannarna klagar.

Men, med en särdeles träffsäker landskapskänsla och oerhörd teknisk kunnighet rör sig Claes Grundsten obekymrat och visuellt smärtfritt bland både de högsta toppar och de grönaste dalar. Inget felas här inte. Claes Grundstens absoluta strävan, är att göra betraktarens tittande till: Ett trängtande subjekt. Det blir normen. Man naglas helt enkelt fast i boken och så har den hemmakvällen i det trista, dammiga och gråa tysta vintermörkret gått. Man slår ihop boken, drömmer om Vistasvagge och Sarvesvagge. Gnuggar sig i ögonen.

Det här magnifikt visuella mastodontverket som trollbinder innehåller dock annat, i en mindre skala. Det innehåller kanske det vettigaste resonemang om naturfotografi i fjällen som skrivits på ren svenska. Och det är ju så, att den som kan hantverket även ska föra dess talan. Det är därför mästerfotografer behövs, så vi andra vet vad som är bäst och var ribban ska ligga.

Boken innehåller en mängd initierade förklaringar och beskrivningar till landskapen och det är här faktiskt som Claes Grundsten leder oss in i fjällen, in i sällan besökta dalar, upp på branta toppar och visar oss helt enkelt vad vi ser, eller kan se. Eller ens kanske rakt av, aldrig får se under en fjällvandring. För i min mening har Claes Grundsten även ett fantastiskt språk och en hållning till svenska språket som gör honom till den läsvärda författare han vill och med rätta vara. Få kan som han föra en in en i dom svenska fjällen, både med bilder och språk. Kanske är detta det bästa idag av vad som kan ges om vår fjällvärld i fråga om visuell skönhet. Jag har i alla fall inte läst något bättre, ens sett något bättre än detta. Ett praktverk som sopar banan med andra. Ja just det. Rentav i världsklass.

Av allt tankvärt och viktigt i boken väljer jag detta. Denna följande lilla passus, om individen och jagets blick för landskapets gestaltning i fotografens öga.:

På sidan 196- (bild 6. En bild ifrån Piellorieppe i Sarek) står det: (citat)

----“Under en utställning med mina fjällbilder uttryckte en besökare följande kommentar: Vad är det för märkvärdigt med dessa fotografier. Hade jag stått med kameran på samma plats hade det blivit samma resultat. - Det kan nog vara så, men när jag--(C.G)--fick höra synpunkten, tyckte jag den lät omogen. Fotokonstens essens är inte att knäppa med kameran, utan välja sina motiv. I fjällen är det en artistisk utmaning att fotografera välkända platser i ovanliga vinklar”--- (slut citat)

Ja, det sammanfattar lite vad Grundsten och kanske även andra fotografer kämpar emot. Andras åsikter. Dels att bli accepterade som individuellt skapande konstnärer. Fotografer som ser och skapar fritt. Inte bara en robot, som mekaniskt knäpper.

Fotografiet befinner sig i en klämma här, dels för att det vedertaget betraktas som realism och inte som konst. Dels att kämpa mot konventionella fördomar om fotografi, som inte längre erkänns som konst. Och dels kämpa för ett individuellt skapande. För vem minns inte, berättelser om schimpanser som kluddar med färg på målardukar i djurparker, och att det sedan utnämns till högkvalitativ abstrakt konst, eller att andra fotografer som förfalskar andras gulliga djurbilder i photoshop. Bilder, vare sig målade, fotograferade, som alla tror dom kan skapa eller fotografera. Motiv och skapande som alla dessutom gör anspråk på. Fotografer bundna till motiv, som samtidigt strör uttryck som detta evinnerliga och vulgära ”Det här kunde jag göra bättre” .Värst är kanske den sovjetiska nidbilden av åsnan som målar är, i en serieteckning ifrån femtiotalet. Den som med sin viftande svans klatschar färg på en duk och sedan även det blir utnämnt till konst. En satir över den amerikanska individualismen och det fria skapandet. Nog så applicerbart även på fotografikonst. Både ett förringande för åsnan och den moderna konsten. Eller, bebisen, som av misstag trycker på slutaren på en kamera och vinner första pris i naturfototävlingen.

Men, även utan en kamera i handen kan kanske en blind höna kan hitta rätt, ta ett högt C, ta ett fotografi ,och för egen del skapa sin egen lilla värld som han är tillfreds med.

Kärleken till fjällen kanske även finns, till och med, utan genom ett kameraobjektiv. Men det är tyvärr en tillfällighet kanske om det skulle ske, i dessa bildflödesdagar. ‘Även om du varit där och tagit en bild med din kamera ifrån toppen‘

Claes Grundsten låter ibland orolig och bekymrad i bland i texten i boken, inte bara över att den orörda fjällnaturen minskar, men även över att vår samtid översvämmas av fotografiska amatörbilder utan etisk hållning och att fotografer saknar en fotografisk vision med sitt språk.

Vad ska man säga om det?

Jo kanske.. Man föds inte till mästerfotograf. Man blir det!

---------------------------------------

Claes Grundsten.“Lappland-Min Fjällvärld“. Norstedts förlag 2011.