På nätet finns numera tusentals bilder av Sarek. Alla är privata. Det svämmar över. Fjällvandringen verkar ha förflyttats ifrån andra områden till att just komma att ge Sarek en i något mån märklig och nästan religiös betydelse. En urplats för Naturfotografi. I Sarek är och blir mytologin om fjällen så oerhörd stor. Mer än någon annan plats.
Inga bilder kommenteras så mycket som just Sareks bilder. Inga andra vandringar väcker så många diskussioner som just Sareks vandringar. Mycket ligger i att Sarek ruvar på sin egen romantiska bildskatt och nyckeln till den är det få som förmår öppna. En fin kamera är möjligheten kanske.
Ser man till bilderna av Sarek så tycks de gå mot en allt högre upplösning. Dessutom innehar dessa bilder fler och mer detaljer, är bildmässigt djupare och har ovanliga vinklar och panoramor. Bilderna av Sarek blir klarare och klarare för varje år. Nästan ljusare, inte mörka eller dystra, utan positiva och kalendervackra. Sublimare och kallare, dramatiska och överväldigande.
En typ av bilder finns för vinter, en annan för sommaren. Alla dock lika sökande efter det sublima, storslagna och öde.
Molnen försvinner mer och mer i nutida Sarekbilder. Ögonblicket ökar med nutida teknik för att komma nära det perfekta ögonblicket, det som förr kallades “The Kodak Moment’. Det hela verkar som om platsen blir mer och mer helig, stel och teatralisk, då motsatsen i våra fotografier inte överensstämmer med hur det egentligen ser ut. Bilden av Sarek konstrueras lika mycket av ny inforsande teknik, som av våra egna önskningar och föreställningar.
(Sarvesvagge 1987)
(Skarja 1991)
En klarblå himmel förklarar och förgudligar platsen numera inom fotografiet. Inget fotografi är så mycket värt som det som strålar ifrån toppen av en utsikt.
När jag nästan maniskt gick på mina ensamvandringar i Sarek på slutet av åttiotalet och i början av nittiotalet, kors och tvärs, från norr till söder, och från öst till väst, hit och dit.. upplevde jag aldrig detta. Möjligheterna att fotografera var begränsade. Orken och intresset var inte lagt åt det hållet. Tidsandan var heller inte lagd åt det hållet.
Säkert fanns det soliga dagar då ljuset strömmade emot mig. Säkert fanns det även ett lugn vad jag kan minnas ifrån den tiden då man låg inregnad i dagar i tältet och bara sov, åt och tittade på kartan.
Jag hade köpt en Minoxkamera i Hong Kong, år 1980. Den var liten och svart. En så kallad kompaktkamera. Få personer hade en sådan, vill jag minnas. Den rymdes i en ficka. Den var lättskött, vägde inget.
Jag fotograferade allt, toppbestignar, dalar, mig själv. Under denna tid, 1985-1992 fanns det heller inga allmänna fotografiska skildringar utav Sarek i någon större mängd. Internet fanns inte heller. I dag kan vi koppla bild till berättelse på ett helt annat sätt. Få ett sammanhang. På gott och ont. I den virtuella bloggen, finns hela tiden ‘nuet’. Något ‘förr’ finns inte i den nutida bloggen,. Då det som är nytt idag, blir gammalt i morgon. Det nya idag, skuffas bort. En bloggs princip bygger just på att det senaste inlägget alltid kommer först, och när sedan bloggen uppdateras innebär det som sagt att äldre bilder knuffas bort, in i arkiv, in i en klädkammare. In i gamla album, med gamla diabilder, där analoga fotografier kletar ihop, grånar, gulnar, och inte berättar mer än om materialets förfall. Daterade och gamla. Estetiken däremot idag, ligger mycket inbäddad i en slags bildstress, där ett ögonblick ska fångas omedelbart, för att ges en evig prägel. Den här eviga prägeln är här och nu. Ett evigt moment blir till nuet.
Hur som helst. Under mina Sarekvandringar på denna tid, långt före den digitala tiden inträde var det oerhört svårt att fotografera något som var ‘djur i rörelse‘, mer än kanske just bara banala renar. Jag såg vid nått tillfälle en björnrumpa i ett videsnår. Videbuskarna riste, det var allt.
(spår av en flyende järv 1993,Suottasjekna)
Men, det gick över huvudtaget inte att fotografera några djur eftersom vare sig tid ork eller utrustning var anpassad till situationerna som uppstod.
Naturfotografi kring Sareks naturvärld var något man fick njuta i bokform hemmavid, utav i form av Edvin Nilssons klassiska skildringar. Toppbestignar utan moln, var något som Sven Hörnell stod för, då han susade i kring i ett flygplan. Detta var som tillstod. Även det i bokform. Det var dessa bildskildringar som var ikoniska. Dessa var gårdagens gurus, idag är dom bortglömda.
Vi som då stod kvar på marken fick nöja oss med mestadels en undermålig fotografiutrustning. Hällregn ett läckande tält och inget att fotografera.
Jag vet inte på rak arm hur många gånger jag varit i Sarek. Säkert drygt ett tjugotal gånger, bara då på sommaren.Vintertid ett par gånger. Mängden bilder ifrån dessa färder är enorm. Kvalitén är idag likaså 'enormt'.. dålig, --på bilderna. Bilderna förändras, och så även synen på gårdagens bilder.
Samtidigt är ju vårt öga likadant konstruerat som det var förr. Ögat förändras inte. Där har ju ingen förändring skett. Förändringen har skett på det viset att vi är mer vana idag att inte bara se bilder, men även diskutera, betygssätta och avkonstruera dom. Mycket kring denna möjlighet hänger just ihop med att bilden har blivit digital idag. En bruksvara, och lite slit och släng.
En kikare är för mig när jag vandrar lika nödvändig som en kamera. Det är genom dess objektiv som det blir möjligt att se långt bort. Att se, så långt bort jag där jag upptäcker mina mål. Det går inte att vandra om man är närsynt alltså.
Men ögat skapar ändå bilden. För att den ska vara kvar, blir detta idag pixlar, av ett dåligt fotografi i stark uppförstorning. . Upplösningen och blir på det viset bara olika staplar av pixlar. Det vi ser är inte en avbildning av ett berg. Utan bara pixlar.
Det är här vi kommer in på det centrala här. Det är “Upplösningen’ i äldre bilder. Bilderna, ‘dom gamla‘, saknar förmåga till upplösning. Den digitala bilden är ljusare har högre upplösning.
(En uppförstorad Pastavaratj sedd ifrån Skarja, tidigt åttiotal)
Går man tillbaks i tiden hundra år Ungefär samtidigt som den franske författaren Emile Zolá yttrar de berömda orden: ”Jag kan inte hävda att du sett något av det du berättar, förrän du har fotograferat det”. är ett viktigt uttalande då. Han gör det när kravet på realism inom fotografiet ökar och antalet fotografer ökar.
Ett väldigt krav eller hur.. Men redan då ställdes det krav på fotografer, trots att flertalet konstruerade sina bilder i ateljéer. Zolas kritik av det samtida fotografiet i det samhälle han befann sig i var ändå befogad.
Under samma tid målar den engelske konstnären William West en känd målning som föreställer, Gud Faders närvaro omkring Moses och israelernas flykt från Egypten . Gud ledde dem ju genom Sinaiöknen i Andra Mosebok, genom att ‘gå före dem på dagen som en molnstod, och som en eldstod på natten’. Denna målning är i mångt och mycket en vision kanske av hur det kanske gick till.Fotografisk exakt till sin skepnad men en fantasi. ’The Day after tomorrow’ fanns ju inte på bio då. Den virtuella världen saknades och skulle komma först hundra år senare.
(William West, The Israieli and Moses in desert)(©)Bristol museum of Art
Och det är just nu vid detta tillfälle, i denna tid synen på det moderna landskapet föds. Det föds ändå ur just detta teatrala och historiska måleri. Nationalparken föds samtidigt då just ur dessa begrepp,
Naturfotografiet hakar på.
Sjunkna vrak. Båtskrov av gamla kalkskutor i badviken, Kappelshamn, Lärbro. 2023
Jag ska tänka vidare på din text och kanske återkommer jag med någon fråga. Men jag vill redan nu berätta att jag tjusas av din berättelse om bildlöshetens tidevarv, som ännu var rådande i slutet av 80-talet. På något sätt får jag känslan av att man då hade Sarek lite mer för sig själv. Idag kan du via Google Earths panoramio-funktion i princip hitta en bild från var och varannan plats i fjällen. Bildrikedomen har i och för sig sina fördelar. Gissa-positions-tråden är till exempel en sådan. Den roar många av oss mellan våra vandringar. Men i takt med att alltfler av Sareks skrymslen och vrår exploateras digitalt känns det som om gåtfullheten går förlorad.
Vandringen i sig är ju inte digital-inte ännu i alla fall.. Den är ju analog. Den kan ju bara upplevas genom att vi själva förnimmer den, med analogier, jämförelser och associationer.
För mig har vandringen alltid varit något jag upplevt. Alltså att den innehållit något annat större än mig själv. Det är därför jag vandrar i fjällen.
Att just förbinda ett landskap med något annat, är ju på något vis att befria sig ifrån fångenskap i tid och rum.
(Tore Abrahamssons bok: ‘Fjällvärd, Tidlöshet, Trygghet’ centrerar ju kring dom här sakerna. Dom dimensionerna till fjällen verkar ju fallit bort numera.
Bloggprosans ‘offer’ är ju faktiskt den historiska horisonten. Om det enda, som anses vara intressant är ‘nuet’ försvinner ju behovet av att se landskapet i ett större perspektiv.
Glömda platser i Sarek och andra ställen..ja, det finns det nog gott om. Det är ju därför trådar här som ‘Gissa Positionen’ är så bra. Den skärper ju vårt medvetande på nått vis. Den lär oss se former, uppleva dom om igen. Få oss att drömma och tänka. Sätta vår fantasi i rörelse.
Jag sitter alltid och drömmer om okända och konstiga platser som jag vill besöka i Sarek. Ibland vet jag inte ens om dom platserna finns. Men, hur många gånger man varit där så finns det ju alltid nått hörn som man vill se.
Den inre bild man skapar, skapar ju något man vill se. Den bilden är först.Känslan av att känna igen något man aldrig har sett. Bilden bakom bilden.
Min första kamera var i alla fall en Kodak Ektra 12 EF Camera! Den var så cool eftersom man fällde upp den som en liten väska, och locket blev till ett handtag att hålla i.
Den var med mig över allt i rätt många år och jag var i tonåren (80-tal) när jag fick den. /H
Det är därför det måste finnas annat. Berättelser som kanske inte just har med fotografi att göra. Ta exempelvis: Inga Borg med ‘Plupp’. Sådana saker är viktiga dom med. Skapa sagor för små barn. Även barn behöver ju berättelser och bilder. Det är ju barnen som blir stora sedan.
Båda sakerna hänger ihop. Både berättelse och bild.
Och jag själv då? Genom mina texter och bilder bidrar jag i hög grad till att på samma sätt minska(?) intresset för de områden jag älskar mest. Minska intresset för dem som tänker på samma sätt som jag, i varje fall. För varje noggrann beskrivning, för varje publicerad bild finns mindre kvar att upptäcka.
Men jag VILL ju skriva...
Tack Anders för dina fantastiska inlägg. Jag kommenterar dem inte alltid, men de får mig alltid att tänka.
Håkan
Jag skulle kunna skriva ett väldigt långt svar här men, det blir nog lite krångligt att läsa.
Kan du inte testa Kustar då nere där vid Mavas? Där är det ju bara du och myggen.
Men du har ju alltid med dig någon ju.. då blir det kompromisser. Sarek faller ofta bort då. Går man med någon måste man på nått vis vara på samma våglängd. Ja du vet.
Men...asså’ förr, då tyckte jag man mötte mer folk i Sarek som var där på grund av någon slags kärlek på nått vis. Nu tycker jag man bara möter folk som på nått vis tävlar om nått, eller hävdar sig.
Men du har ju faktiskt en väldigt bra sjuttiotals beskrivning i just foton av just Sarek. Var rädd om den.
Annars behöver man väl inte skriva här om allt man företar sig? Det verkar ju lite gränslöst ibland att ständigt läsa om var folk är och så...
Grattis förresten på din högtidsdag.
Hälsning Anders.
Jag kan dock inte påstå att ökat kunnande/vetande påverkat mitt personliga intresse negativt. Snarare tvärtom!
Jo det kan jag nog instämma i. Man ser det man vet.
Jag instämmer med det du skriver. Det är väldigt trist när bilder ifrån sjuttiotalets fjällvandringar gulnar, bleknar och utplånas. Det var ju också vandringar, lika fina eller starka på intryck som dom vi gör idag. Det är märkligt det där att vi ideligen planerar nya vandringar, tar nya fotografier. osv.. Väldigt lite bryr vi oss om att minnas, att berätta för andra och att drömma om platserna vi har sett.
Men visst finns det i dag massvis med bilder från Sarek. Det beror väl på tva saker, tror jag; fler människor vandrar i Sarek nu än för 20-30 år sedan, och digitaltekniken har gjort att det är lättare att fotografera mycket. Man kan så att säga "slösa med film" utan att det kostar alltför mycket. Sedan kan man ju ofta bearbeta bilderna i datorn efteråt. Det var ju litet svårt när man använde film, i synnerhet när man använde diafilm. Men alla bilderna, eller de flesta, är ju som du säger privata. De allra flesta tror jag fotograferar för att i någon mån dokumentera sin egen vandring. Ett fåtal kan ju mäta sig med Edvin Nilsson och Folke Hörnell. Men jag tycker det är kul att gå tillbaks och titta på mina egna bilder och minns då hur det var när jag var där, på plats alltså. Min hustru däremot, som inte varit med i Sarek, har inte alls samma behållning av att titta på bilderna. Så är det kanske. Har man varit i Sarek gillar man bilderna för man känner igen sig. Har man inte varit där ska nog bilderna ha det där litet extra. Då uppskattar man ju bilden just som bild, vare sig den är från Sarek eller ej.
Åter igen, tack för att du får en gammal gubbes hjärna att inte helt stanna upp.
Jag tror man nog gör gott i att inte trötta ut sin vänkrets med för mycket bilder. Folk kanske ofta inte är intresserade av samma saker som man själv är. En god sällskapsmänniska, det har jag lärt mig med åren, tröttar inte ut folk med egocentriska fjällbilder.
Jag gjorde en kort Youtube video om hur Sarek ser ut i Google Earth (bättre kvalite om ni testar själva)
http://www.youtube.com/watch?v=LTYRfq9lQ6I&feature=youtu.be
Friberg mfl: Jag har själv nästan slutat titta på bilder av fjällen - och särskilt Sarek (som ju intar något av en särställning, om inte annat för att det är så bökigt att ta sig dit som ambitiös young professional). Dels för att emedan de första bilderna väcker mitt intresse och min längtan, så får nästa tio och hundra och tusen bilder den bara att avta. En analogi med sexualiseringen av det offentliga rummet och pornografi känns nära till hands. Men dels också för att igenkänningsfaktorn minskar: jag känner inte alls igen mig i alla knivskarpa photoshoppade skildringar (lika lite som i de svulstiga naturromantiska skildringar en del väljer att skriva ihop, både vid 1900-talets början, under fjällvandringsvågen på 70-talet och på bloggar idag). För mig är fjällen och nog särskilt Sarek en massa motsträvig natur, ogästvänlig, ogin, ovälkomnande, där människan inte har någon naturlig plats. Och kanske är det just därför jag vill uppleva den (för en begränsad tid, skulle jag försöka bosätta mig skulle jag få vika ned mig förr eller senare, eftersom jag bara är en liten människa). På mina sarekturer har det regnat >50% av dagarna, ofta flera dagar i sträck. Hela naturen bara skriker "-Låt bli mig! Eller se vad som händer!", och upplevelsen blir därefter; tjusande strävsam, lite skrämmande och ibland förlösande angenäm och vacker.
Lars Andersson skrev i Snöljus (inte återgivet här, utom andemeningen) nåt om det där med romantisering (av naturen, även om det nog gäller även utanför den sfären), att man måste fjärma sig tillräckligt från den för att börja höra fåglarna, takdroppet och sättningarna i vårsnöbacken ned mot sjön, trots att hela bakgrunden till att människorna en gång fjärmade sig, skyddade sig, var "naturens jävlighet", som ju är rätt påträngande om man lever tätt inpå den. Ju längre ifrån den vi kommer, desto mer obegriplig och magiskt vacker blir den. Och de flesta av oss har fjärmat oss på en mängd olika vis.
Kanske är kameran ett av dem, kanske inte. Kanske inte för alla. I avbildandet kommer vissa närmare, andra fjärmar sig. Eller kan man egentligen avbilda inifrån? Blir en avbild alltid ett beläte?
/A.
Du bidrager själv till den höga nivån här. Tack.
“Ju mer gigabytes vi bär med oss ju större blir vår upplevelse” - så skulle man skämtsamt kunna säga kanske om den avbildning som vi dag vill ha. Fjällbilden idag är av modell större, kraftfullare och med vidare horisonter. Den är skarpare, högre och tydligare. Det digitala ljudet är kallare, skarpare och mer förtrollande. Mer lockande och mer visuellt fängslande än det tidigare varit.
Landskapet blir tydligare, kanske mer i efterhand och större än själva verkligheten. Vi är mer ‘lystna‘, benägna att fotografera idag dessutom- samtidigt, försvinner det skrivna ordet som skapar bilder det med. Ditt exempel med Lars Andersson är väldigt bra.
Vårt fokus i vårt friluftsliv ligger mer och mer på det fotografiska. Inte minnet eller bilder i sig, utan bara på att sätta tilltro till en fotografisk avbildning.
Det spelar nog ingen roll om dessa bilder är tagna ‘inifrån’ eller ‘utifrån‘. Det är ändå bilder.
Det är ju lite bisarrt, vår egen smak och sammanhängande tradition, av vad vi anser som bra frammanar ju mer
och mer. Mer och mer fotografier. En soptipp kanske rentav? Ett nedkladdat Sarek av fotografier.
Eftersom jag ibland bidragit med en och annan text och bild om Sarek så är det väl naturligt att jag kommentarer detta inlägg som jag läst flera gånger. När jag började gå i Sarek för ett tiotal år sedan var digitalfotograferingen ju inte alls lika utbredd, och för egen del visste jag inte ens att Utsidan fanns. Upptäckarlusten var på topp och vi som gick tillsammans kände inte någon som gjort detta förut.
Och nu blir fjällvärlden beskriven, närapå kvadratmeter för kvadratmeter. I bild och text. (Och att tvinga gamla fjällrävar att läsa en ny text om Sarek känns ju nästan som att ge vatten åt en drunknande ;-).
Men samma fenomen ser vi inom andra områden. Inom t ex fågelskådandet har tekniken tagit över både kommunikationen och dokumentationen. Skådare från 80-talet skulle inte känna igen sig.
Om ett stackars fjäderfä som förirrat sig från andra sidan jordklotet blir upptäckt nuförtiden, står halva landets fågelskådare inom några timmar och tittar och fotar från alla håll. Förr var man glad om man kunde identifiera arten. Nu studeras närgångna foton i dator, och man räknar varje fjäderpenna för sig. För att fastslå inte bara arten utan även ras, ålder och kön. Detta har blivit möjligt med digitalfotograferingen. Som en följd förväntas att en god fågelskådare hela tiden höjer ribban på sin expertkunskap. Men det blir allt svårare att behålla glädjen över de vanliga fåglarna i sin trädgård.
Jag satt igår kväll och pratade med min bror proffsfotografen. Han älskar analog teknik och tycker fortfarande att den slår den digitala. Men det är få kunder som bryr sig. De kan ju välja och vraka bland hur många digitalbilder som helst som är NÄSTAN lika bra.
Men tillbaka till fjällvärlden. Där, liksom på andra områden, det kan kanske verka som att det snart inte finns några upptäckter kvar att göra. Samma med exempelvis Everest. Och Svalbard. Och Grönland. Och massor med andra ställen. Och förr eller senare kommer väl detsamma gälla hela vårt klot. Inga vita fläckar, inte ens ljusgrå. Och på varje plats kommer folk säkert fortsätta att "tävla" om att ta den mest perfekta bilden. Som om det vore den slutgiltiga upplevelsen av platsen ifråga.
Men det är det ju naturligtvis inte. Eller borde i varje fall inte vara det. Även om det finns tusentals foton av ett visst berg borde det inte ha någon avgörande betydelse för den upplevelse som man själv kan göra där.
Nåväl, i dina artiklar har du visat att det pågår förändringar inom friluftslivet som på något sätt påverkar oss alla. Kanske behöver vi omformulera (eller i varje fall förtydliga) vad det är som gör att vi söker oss till naturen. Gå till botten med vad det är som drar. Och som fortsätter dra, även om platsen eller området ifråga plåtats tiotusen gånger och beskrivits i metervis med text. Åtminstone känner jag personligen att dina texter utmanar mig till detta.
När jag var barn på Gotland på femtiotalet fanns det härfågel i buskarna där. Landskapet var fortfarande ålderdomligt, häst, gammaldags kläder på bönderna. Halmhattar och räfsor. Sommargäster kom och badade i viken, solade i sanddynerna, tog svartvita bilder på hus, tyckte det var vackert. Ungefär som Gustaf Rosenberg i en STF bok. Stora moln, åker och vackra tallar. Det var mitt landskap. Det var exakt så. Jag var rödhårig, hade fräknar och utsående tänder, kortbyxor. Min pappa hade blåställ, harvade marken med Jena vår ardennerhäst.
Jag bär med mig detta genom livet tror jag.
Men detta är ju minnesbilder. Då jag tittar i ett familjealbum, finns inte alls detta. Minns jag då fel? Folk står uppradade framför hässjor och sitter på en: ‘Bolinder-Munktell’-traktor i finkläder, i kostym och i hatt och finklänning. Det ser ju lite tokigt ut.
Vad jag förstod redan som barn var att dom vuxna kom överens om att det skulle se ut på ett sådant vis. Fotografiet skulle vara något finare. Redan däruti fanns fotografiens hemlighet. Fortfarande används ju fotografiet för att visa hur ‘fint’ det är, eller var kanske då var. Fotografiet är ju ett bevis på att verkligheten finns. Att åsikter kan bekräftas och delas.
Jag har ju inte varit i Antarktis eller så, men jag köpte häromdagen en bok av den otrolige Brutus Östling: om Pingviner. Jag minns den där härfågeln som satt på gärdesgårdspinnen och pep som barn. Jag såg fjädrarna på den när den skrek. Jag tycker det är fantastiskt när jag kan minnas hur en exotisk fågel kan locka fram något ur mig när jag senare tittar på en bild, som jag inte visste fanns, trots att det bara är en helt vanlig pingvin och det på en bild.
Tack Hans för din kommentar.
/Anders