Ingen av dessa på bilderna här kommer någonsin få någon möjlighet till ‘att ta semester ifrån sig själva’ eller komma ut i någon natur, eller vandra i några berg. Dom kommer varken bli några ‘Explorers’, upptäcka okänd natur i någon fjällvärld. Än mindre, ta några bilder av den. Ej heller, kommer någon av dom kunna ta några bilder av sig själva.
Fotografiet är då som nu, en enorm kraft som påverkar oss.
Dessa personer sitter fast i en slummiljö i ett fängelse i Malmö på artonhundratalet. Andra fotograferas i något som lika mycket det liknar en slummiljö, men är naturligt påver. Fotografiet är ett öga som ger social röst.
Samtidigt som blicken registrerar deras armod och fulhet börjar vi uppfatta motsatsen. Naturen. Att naturen är sublim till motsats mot människan.
(Malmö fängelsefångbok, "Försvarslösa" 1859) Med tillstånd ifrån Polismuseet. Rps.© )
(Samer i Bodö. 1890 tal.Norsk Folkemuseum. Oslo) Med tillstånd från Museet.©
( Borg Mesch. Samer vid lägereld 1904 © Kiruna Kommun bildarkiv)
Det sociala reportaget
Fotografiet som berättarröst kommer spela en avgörande roll under historiens gång. Dels som kunskapsförmedlare, social röst och som dokumentärbild. Vare sig motiven nu finns i städernas slum eller i en exotisk ödslig natur vi inte känner till. Lika mycket som den dokumentära bilden skildrar fattigdom och utsatthet, skildrar den även i seklets början en storslagen natur. Behovet av det oförstörda landskapet finns, och föds just i samband med att kameran som instrument, då den sätts i händerna på fotografen. Men alla blir inte fotografer. Det är behovet hos dom som önskar skönhet, frihet och ledighet. Det är hos dom främst begreppet om en orörd natur finns.
Lika lite under förra seklets början som i våra dagar. Behovet av den extrema bilden, det extrema sökandet efter det absoluta motivet har alltid funnits.
Vare sig det är speglat i en fårad kind eller i en fårad bergssida.
Man brukar säga att fotografiet ska registrera eller observera sitt motiv på ett sanningsmässigt sätt. Det är först nu i våra dagar vi talar om ‘ett deltagande fotografi’ eftersom de tekniska förutsättningarna förändrats.
Dom fattiga och påvra naturbarn som då var och blir motiv för dokumentärfotografer är i mångt och mycket föregångare till sina förebilder i det krigshärjade och industriella Europa. Vare sig det är slumbarn eller exotiska vildar. Dom har sina motsvarigheter i fotografiska objekt, i exotiska folkstammar i övriga världen likaväl, som i vår egen samiska natur, Dessa som villigt ställer sig upp framför den ‘Store Vita Turisten‘. Fotografi var då, likväl som det är idag en klassfråga, och en social kamp hur mycket esteter och förespråkare för den äkta och fria bilder än argumenterar.
När vår Fjällvärd uppe i höga nord töms på sina egna innevånare, töms det även sedermera på folk som kan berätta om även det gemensamma minnet av landskapet och människornas liv och strävan. Det reduceras mer och mer till en slags kuliss, en fond, nästan som på en teaterscen att projicera ideal och känslor på. Ju mindre det bebos av folk, ju mer ökar dessa ideal av: Natursjäl, Romantik och Egenvärden. Det är just nu ‘Naturen’ föds, som vår egen spegelbild eller, som motbild mot industrialismen. Det blir helt plötsligt tal om ‘Naturens’ röst, Naturens egenvärden, och Naturens ‘egna’ innevånare. Men, dessa egna innevånare är inte längre innevånare i att forma av människor, utan snarare nu djur, växter och annat pyttigt. Precis som Europas natur ödeläggs av industriskorstenar romantiseras ‘Nationalparker’ som lösningen för ‘det äkta och ursprungliga’, och det vi vill bevara. Fotografiet blir ett redskap i denna debatt.
Nationalparken blir den enklav vi vill bevara och drömma oss in i. När vi inte har något snart kvar av ‘det orörda’ måste vi ändå få ha nationalparker anser samhället. Det är i denna veva naturfotografiet föds.
Dock, Innan fjällandskapet är helt tomt och öde, utelämnat till naturfotografernas kameralinser, bebos det och avbildas det, just efter dom som äger marken, dom bofasta. Den jämtländske samiske fotografen Nils Thomasson tar saken i egna händer och skildrar sin egen miljö, och sin tid utifrån sina egna förutsättningar. Han ger röst åt dessa. Inspirerad av såväl Borg Mesch som konstnären Johan Tirén fotograferar han helt utan nästan, och utan urskiljning, en miljö som idag inte finns, och en miljö som få verkar veta om har existerat för knappt hundra år sedan.
Man kan säga ett Nils Thomasson för in en annan dimension i fotograferandet: Deltagandet. Han befinner sig mitt i och lever mitt i sin motivvärld.
(Alla bilder NilsThomasson. Jämtli ©) Med tillstånd ifrån Jämtlands läns museum.
Nils Thomasson har länge gått under beteckningar som: ‘Bygdefotograf‘, eller ‘Sydsamernas skildrare’. Det är lite fel att bara se honom som det. I mina ögon gestaltar han något större för oss idag. Människan i fjällen. Att han är så skicklig beror i högsta grad på att han är mitt ibland sina motiv. Han är en deltagande fotograf, något väldigt sällsynt då, som nu. Den deltagande och kännande fotografen är en sällsynt varelse.
Den deltagande fotografen
Nils Thomassons motiv är inte fjälltoppar, inte heller ‘iskalla världar utan människor‘, eller ‘fjällheroism‘. Hans bilder är landskap fyllt av människor som lever i fjällen. Han tar under sin levnad 30 000 bilder. Hela hans bildskatt finns idag på Jämtlands läns museum. Där kan de beskådas.
På den här tiden bars fotografiet faktiskt av sig självt som uttrycksform, och var identitetsskapande för vår konstruktion av både natur, människa och samhälle. Bilderna han tar bär kanske en enkel, nästan sentimental känsla kan vi tycka idag.
Naturligtvis fanns inte den överestetiserade synen på fjällen på Nils Thomassons tid. Denna något bisarra idé om att göra naturen större än den själva verket är. Den är något som kommer senare. Något som kanske tycks ha försatt samtidens naturfotografer i ett dilemma. Att estetisera utan att deltaga, alltså.
Nils Thomassons bilder, hans motivvärld, verkar tyvärr inte ha fått något utrymme idag, mer än som kuriös etnografi. Vi kan inte se på dom utan att gråtmilt drömma om något som inte längre finns. Inneslutet i hans bilder talar det mesta stumt mot oss om en miljö som inte längre finns. I dag är dessa landbackar tomma, kåtorna borta, nybyggena förfallna, renhagarna igenvuxna. Bortsopat alltså.
Än mer borta, är alltså fjällens människor, dels som motiv för sig själva men även som fotomotiv sedda av andra.
Den deltagande fotografen försvinner, när naurfotografiet pockar på estetisk renhet. Det är ungefär där vi befinner oss idag. Det deltagande vi heroiserar idag, är just det äventyrliga och extrema deltagande Leni Riefensthal initierade på trettiotalet i “Bergsbilden’. Det naturliga samspelet mellan människa och natur är borta. Jaget ska finnas i samklang med det extrema äventyret.
Människan är spårlöst borta idag ifrån fjället inom fotografiet. Till viss del finns hon kvar som reklamposör eller som skalenlig markör i något hörn. Men totalt sett, som centralgestalt är hon borta. Den är på nått märkligt vis ersatt av ‘jaget’ bakom kameran. Alltså fotografen själv! Fotografen själv, är idag huvudpersonen i fjällandskapet. ‘Egot’ alltså. Den människa vi ser idag finns inte som motiv i bilden, utan hon finns bakom linsen.
På så vis blir naturbilden nästan pornografisk i sin skildring. Den söker bara bekräftelse genom att förföra och estetisera. Någon social röst, har tyvärr vår samtida fjällskildring inte. Naturfotografiet har på ett märkligt vis blivit så privat och artificiellt och konstlat, att det blivit till ett skepp som seglat långt, långt bort ifrån vår horisont för att kunna påverka vårt samhälle. Naturfotograferandet har blivit till en märklig manierism. Hur har det kunnat bli så?
Fjällvärldarna idag är ‘mina egna‘, och det är ‘mina’ personliga bilder jag själv som fotograf tar. Det är dom som får den stumma världen att tala. Det är, jag själv som rattar linser, lägger upp bilder i album och sorterar i arkiv. Det är jag själv som letar likheter, och söker överensstämmelser som förbinder naturens enskildheter med varandra.
Sociala frågeställningar, livsvillkor och unika bildspråk offras idag i egoistiska fotojakter där individen ska uppmärksammas, bedömas och betygsättas.
Vi är alla nu, har det sagts, en form av redaktörer: Vi återanvänder, klipper och klistrar, blandar och laddar ned. Vi kan få bilder att presentera sig som i princip vad som helst. Allt vi behöver är ett öga, en kamera, en dator, en skanner och ett perspektiv således.
Mitt ibland allt detta föds begrepp som ‘Discovery Awards’ där fotografen jagar uppmärksamhet, bekräftelse och autencitet i form och en aldrig sinande ström av: vitsippor i motljus, frost på kullerstenar, eller höstlöv i mollstämda färger produceras.
Dom fotografiska gränserna tänjs ut kan man gott säga. Fast motiven är upprepbara. Samtidigt som detta banaliserande av motivet pågår för fullt, blir nu den digitala bilden en bruksvara som vi bara klickar på. Bilden är inte längre en artefakt, ett dokument gemensamt för oss alla, utan något som ska finnas i nuet och inte i minnet.
Vad vi i går ansåg som fult eller relativt dåligt passerar idag igenom, och anses som ganska bra, just för att det finns. Bilden behöver inte berätta något. Bara den är vacker, egenartad eller blir uppmärksammad, osv.
Hur mycket än bilden försvinner, eller kommer tillbaka för den delen, och ersätter den en tidigare skildring av samma ämne, utsätts vi fortlöpande för att gränserna tänjs, inte minst inom andra genrer än naturfotografi.
1940 tar modefotografen Angus McBean ett porträtt av en vacker Hollywoodskådespelerska. Fotografiet möts av det puritanska 40-talets förföljelse och censureras helt enkelt. Det är helt enkelt för magstarkt. Trots detta, kom den här typen av makabra bilder tillbaka i amerikansk masskultur, och förekom senare på sextio och sjuttiotalet i olika teveserier. (Familjen Adams, Min vän från Mars. osv.) Bilden banade väg för mycket. Ett exempel alltså på när ett sammanhang skapar en diskussion om fotografiets lämplighet.
Nästan ett sekel tidigare hade ju vår egen kände svenske fotograf: Oscar Rejlander (1813-75) klippt och klistrat ihop en bild av ‘Johannes Döparens huvud på fat‘. Rejlander var ju en föregångare och en mästare på detta. Folk uppfattade hans bilder som äkta och autentiska. Någon äkthet ifrågasattes aldrig i och med att det rörde sig om fotografi.
Elfte September 2001, tar fotografen Todd Maisel, denna uppseendeväckande bild. Även den kom bara publiceras en gång i ’New York Daily News’, sedan aldrig mer. Estetiseringen av det makabra och det ohyggliga har ju alltid skett. Det var egentligen inget nytt. Sammanhanget var värre. Vare sig det beskrivits i 1400-talets altarskåp eller bataljmålningar om krig. Bilder kan alltså förbjudas, inte bara utefter sitt innehåll men även utifrån det sammanhang det presenteras i.
(Med tillstånd ifrån fotografen 20120124)
Likadant med denna ytterst märkliga bildserie ’In memory of the jumpers’ Richard Drew 2001. Fotografierna visades en gång, men sedan aldrig mer. Estetiserandet blev helt enkelt för grovt.
(© Mememorial museum WTC 20120124)
Alltså, vi har bilder som är falska (hur tokigt det nu än låter) och bilder som upplevs som äkta (låter även det tokigt) och vi har samtidigt bilder som är precis tvärtom. Äkta, men som vi inte vill se. Det är som ett slags vaxkabinett, vi vill se och förföras. Helt enkelt en paradox.
Effekten av diktionen om fotografiets placering i samhället fortlöper. Man kan dock säga att den liksom aldrig tar slut, eftersom vårt behov av bilder är enormt. Naturfotografiet kommer likaså att genomgå olika transformeringar inte bara genom den moraliska diskussion som pågår, men även genom sin tekniska utveckling. Jag tror att naturfotografiet måste genomgå en stark förändring om det ska nå utanför sin lilla begränsade grupp. Diskussionen och debatten kring digital bildkultur är svår. Den är samtidigt relevant, intressant och väldigt komplicerad just för att den sker på så många olika plan samtidigt.
Vi har helt enkelt vant våra ögon och vår blick vid fotografiska situationer och vid situationer som är fotografiska.
----------------------------------
Här skulle jag avslutat med ett par bilder och text om Tellesö. Jag väljer att inte göra det. Det här avsnittet är alltså förkortat.
---------------------------
Sjunkna vrak. Båtskrov av gamla kalkskutor i badviken, Kappelshamn, Lärbro. 2023
Jag har svårt att kommentera en del i det du skriver. Jag har t.ex. aldrig hört talas om begreppet ‘Discovery Awards’.
Jag ska ge dig ett ‘Discovery Award’ när vi träffas nästa gång vid Siellatjåkkas sluttningar.:)
Jo, jag förstår att Gerdehag är populär idag och uppskattad. Många vill fotografera som just honom och efterlikna hans sätt. Mitt avsnitt, i min blogg handlade lite om det faktiskt: Vad just man vill fotografera och varför och så. Och att just tidsandan som tar fotografen som ‘gisslan’ och nästan bestämmer över honom vad som är rådande. När en typ av fotografi blir populärt och en typ av skildring i sin tur blir populär, springer alla åt samma håll och tar liknande bilder. Ingen vill ta bilder som inte uppskattas.
Likaledes när en fotograf blir impopulär fördömer man honom. Det är en flockmentalitet.
Vårt lands störste fotograf i min mening faktiskt är Sune Jonsson. Tittar man exempelvis på en liknande fotograf, typ: Anders Petersen är det samma saker. Det hela är ett fenomen, hur saker och ting upprepas och massproduceras. Vi har samma sak inom naturfotografien Bertil, Folk tar samma bilder om och om igen. Allt tröskas om.
All konst är manipulation faktiskt och inte bara det. Mycket annat med.
En tanke som dök upp är att det är svårt att se människor som representanter för ett landkap, en miljö. Förr var det kanske lättare att ta en bild av en människa och i och med det fånga något mycket större. Idag kan vi alla vara delar av ett landskap på dagen, tex i skogen, men på kvällen sitter vi framför dator och är del i ett helt annat landskap. Vi är svårare att identifiera med en miljö och då lämnar vi kanske hellre människa utanför fokus.
Något helt annat. Nils Thomasson, hur kunde han ha råd att ta 30 000 bilder? Det kan inte ha varit gratis att fota på den tiden.
Tack för fint och bra svar. Ja, just det som du skriver. Du slog hammaren på spiken. Den moderna alienationen på nått vis. Jo, jag har tänkt i dom banorna. Helt rätt! Vår miljö äger vi inte längre mentalt och inte landskapet heller. Vi deltager inte i det, och vi har inga gemensamma visioner om det heller vad det verkar. (Följ bara tråden om allemansrätten här på Utsidan)
På så vis blir det bara lavskrikor i motljus, ett bergsmassiv med lite snö på, en ekorre på en gren, osv.. Naturfotografen bekräftar bara sig själv och genren går i någon slags ‘upp-speedad virvel’, med allt högre krav på autencitet, just bara, för att söka en egen bekräftelse. ‘Att Naturfoto är naturfoto’ Man kallar detta ofta för manierism.
Nils Thomasson var ju bofast markägande same. Han hade ju egna renar, skogsmark för avverkning, köpte och sålde kött. Tog porträtt av folk runtom i bygden. Hade egen ateljé, även en butik i Åre där det såldes varor. Han var ju utbildad fotograf själv och tidigt skolad i tekniken i Gävle, så han visste nog vad saker och ting kostade. Fotograferande på den tiden var dyrt. Men han drog in pengar på bröllopsfotografering, försäljning till tidningar. Vykort och porträtt var populära på den tiden. Han var ju fotograf i sjuttio år och utslaget på den tiden är kanske inte mängden så stor. Han hade dessutom en mängd barn att ta ansvar för, så pengar var nog viktigt. Samtidigt han ju en fin bil (säkert det en sällsynthet i trakten), vilket även den måste kostat pengar.
Men folk var ju delaktiga i bilder på den tiden. Man ville ju bli fotograferad. Det gav ju status att ha en porträttbild tagen av en känd fotograf. Thomasson var på sin tid en kändis faktiskt.
Dina kunskaper i ämnet är imponerande och värda ett bättre öde än detta medium med relativt få läsare.
Håll ut
Tack för ett uppmuntrande svar. Jag tror faktiskt att det är många här på Utsidan som vill läsa om historia och har känslor kring fotografi, dess mening och placering både bakåt i tiden och framåt. Hur vi relaterar oss till natur och olika begrepp kring det.
Bilden av naturen har ju en oerhört stor makt.
Det måste ju även finnas utrymme för en sådan diskussion och att kunna reflektera. Det är viktigt att den debatten förs.
Berättelsen om dom som levde och verkade i dom här trakterna måste ju finnas., annars blir det ju tyvärr bara tomt. Vi kan liksom inte ta bort människan ifrån naturen och tro att det blir bättre då. Lika lite kan vi inte bara rycka på axlarna åt det som en gång fotograferats och tycka att det är bättre nu.
Jag sympatiserar verkligen med din grundtes: att vi alla verkar inom samma naturfotoparadigm. För temat svenska fjällen är det den typ av bildspråk som Grundsten slutligen definierat som är allenarådande; det estetiskt rena skarpa fjällandskapet, fritt från kultur och människor, frammanande illusionen om fjällödemarken. Du tecknar denna vår livegenskap med närmast sociologisk precision.
Thomassons deltagande fotografi blir en skarp kontrast, samtidigt som du varnar för nostalgiska tillbakablickar. I slutet låter du oss ana en framtidsvision. Tekniken ska återföda naturfotografin till det samhälle den tillhör. Jag är mycket nyfiken på hur du vidare tänker kring detta.
Personligen tror jag emellertid inte att vi kan återskapa syntesen mellan kulturen och naturen. Vår civilisation har för sin resterande livstid sannolikt för gott lämnat de gångna tidevarvens ekologiska samklang. Jag tror att vi är dömda att verka som främmande uttolkare av dessa ursprungliga landskap och leva med dessa tolkningars syntetiska uttryck.
Jo visst! Det blir mycket ibland här, och det kan bli splittrat det man skriver. Men det ligger i ‘bloggens natur’ att vara så. Den ska nog vara lite impulsiv och annorlunda. Lite ‘småcorny’ sådär. .Det ruskar om lite. Skriva bok kräver en helt annan form.
Man kan ju göra det lätt att säga att ett nostalgiskt skönhetsbegrepp om fjällvärlden kan bli ett problem, eftersom ett sådant skulle på nått vis konservera ett begrepp. Och så fungerar ju inte människan.
Samtidigt, ställer ju ett estetiskt betraktande av fjällvärlden frågor om, hur ska vi bevara vår så kallade orörda natur. Genom att fotografera av den, allt mer, med allt bättre teknik? Med allt mer spektakulära bilder? Finns det en gräns för hur långt den utvecklingen kan komma, och ska då våra ideal kring fjällen vara gårdagens fast vi inte lever i det tidevarvet? Sedan kan man ju undra... Ska alla ut på kalfjället med jätteobjektiv och fota gulliga och söta fjällrävar och sedan lägga upp dom på nätet och betygsätta dom? Är det den typen av naturskildringar vi eftersträvar?
Grundsten har väl betytt otroligt mycket för vår moderna syn på fjällen., och hans bilder är fantastiskt överväldigande. Det är samtidigt en fotograf med stor integritet, vilket ju få verkar ha idag.
Men jag tror nog att den som tjänat mest på hans bildsyn är nog Canon och Nikon, som nog dragit in mångmiljonbelopp på att just andra vill fotografera som honom .
Jag är väldigt optimistisk kring teknik förstår du, och jag tror absolut det kommer bli nått helt annat framöver än just fotografiet. Det kommer bli en annan typ av bilder i framtiden. Plasma och syntetiska begrepp. Nått åt det hållet. Nått slags elektroniskt misch-masch av natur, människa och bild. Det skriva ordet kommer heller inte ha någon betydelse. Det kommer mest bli passivt och medialt. Ruskin och Marx och sådana tänkare kommer vara helt borta ur vår begreppsvärld. Till och med Hegel med sin berömda fras ”Det dåliga är alltid fult” kommer vi ha glömt.
En reflexion dock: Det här med "människan bakom kameran" får mig att tänka vidare, på den upplevelse man gör när man går i ett fjällandskap - med eller utan kamera. För även om man lämnar kameran hemma (eller låter den ligga kvar nere i packningen) så gör man ju en upplevelse utifrån vissa förutsättningar. Och kanske vår tids upplevelser har liknande utgångspunkter som våra kamerafoton, vare sig vi för tillfället använder en kamera eller inte. Den upplevelse vi söker liknar kanske därmed den sorts perfekta, högupplösta foton vi försöker åstadkomma med våra kameror.
För mig är fotograferandet intressant men dock sekundärt. Det primära är sinnesupplevelsen. Men den är förstås inte objektivt registrerande, lika lite (eller ännu mindre) än vad ett foto är. Men de förutsättningar vi har för vår upplevelse är vi troligen delvis omedvetna om. Din text tycker jag blottlägger och avslöjar en del av dessa förutsättningar.
Tack för ett fint svar.
Vet du.. Jag hör allt oftare, ifrån speciellt yngre naturfotografer att dom vill fotografera fjällvärlden ‘som den är’. Att dom vill fotografera ‘naturen på dess egna villkor‘. Då tänker jag :“Oj, tänk vad du kan då, och vad lycklig du måste vara som vet hur naturen ser ut”. För mig har fotografens kunnighet inte nödvändigtvis att göra med landskapets storhet eller gestaltning att göra.
Att naturen ska vara ‘sig själv’ och just se ut på nått speciellt sätt när vi är ute och knallar, är något vi går runt och inbillar oss tror jag. Den existerar just på grund av att vi befinner oss i den. Fanns vi inte, skulle vi ju inte uppfatta den ens. Ungefär som med Gud alltså. Många går ju runt och tror att ‘han’ finns, just på grund av någon tänker på honom.
Ja, Om man tar sig en funderare på begreppet’ Människan bakom kameran’ och vad ögats perception är. Om man gör det för en stund, sätter sig ned på en stol lugnt och stilla så hissnar ju tanken.
Var finns den där omanipulerade naturen? Betestryck och plantering har ju vi människor brukat sedan stenåldern.
Håller med om dina fotograftankar, upprepning är ett modernt sammanfattande ord. Få som ser och fångar känslan.
Digitalt är fantastiskt och snart kan de göra digitala slutare som håller för 200 000 cykler i alla rundtecknande plastlinsapparater, som snabbt publiceras på nätet utan vare sig horisonter eller vertikaler, innehållet precis lika spännande som kommunens turistblad. Tack för att du delar med dig.
Ja, håller med, den fotografiska utvecklingen är helt fantastisk. På nått vis önskar man att vår uppfattning också kunde utvecklas. Men tyvärr står ju ibland åsikterna kvar på hedenhös.
Tack själv., jo jag följer regelbundet dina iakttagelser i din fina blogg du har.