För en dryg vecka sedan uppgraderades familjen till en där samtliga medlemmar numera kan klara sig hjälpligt på egen hand i slalombacken. Det är skönt att komma iväg och åka i mitten av april, när det i stort sett är tomt i backarna. Då törs man släppa fyraåriga Ida helt själv på flacken, utan att man är rädd att någon ska komma bakifrån och köra in i henne om hon svänger lite oberäkneligt. Tänk vad fort de lär sig de små! Vid nyår var hon som Bambi på hal is, som knappt kunde stå still på skidorna utan att tappa balansen. Nu fixar hon nästan att ta knappliften själv! Och storasyster Ylva, som lärde sig att åka själv i början av januari, åker nu själv i stora släpliften. Och inte nog med det, hon trotsar sin ängsliga mamma genom att kravla sig runt i liften och hålla bygeln med armarna istället för att ha den baom rumpan, och sedan ålar hon så att den kommer tillbaka på plats igen. Detta utan att tappa stavarna!

Men vad ska man gå på egentligen när man ska börja packa? Efter fjolårets lilla tur gjorde jag en liten sammanfattning av vad jag saknade på turen, och vilka prylar jag definitivt INTE skulle släpa med mig nästa gång. Men det håller ju nu på att vara ganska länge sedan, och humöret har svängt några gånger sedan dess. 

Så jag vek tyget dubbelt, lade det på golvet, och lade tältstången ovanpå, så att jag hade något att rita av. Helt vanligt kulspetspenna funkade fint. Sen nålade sidorna ihop, och jag vek tyget dubbelt på längden också, så att jag fick en symmetrisk båge. (Kan tänka mig att det vänder sig i magen på en del perfektionister, men funkar den metoden för att klippa snygga pappershjärtan åt barnen så nog funkar det på tält också.)

Nåväl. Duschdraperiringarna som har fungerat klanderfritt som testupphängare för innertältet tills nu, börjar ha spelat ut sin roll. Dags att börja tänka på en mer permanent lösning för att fästa innertältet mot yttertältet. Jag har för detta ändamål införskaffat (och jag kom också ihåg varför!) hålresår av den typ som ungarna har i fotsluten på overaller och galonbyxor. De håller för väta, är lätta att få tag på, och har den trevliga egenskapen att man enkelt kan reglera längden på dem. Så jag klippte till 10 bitar (sex till upphänget mot tältstången och två till vardera långsida, i höjd med där linorna ska sitta på utsidan). Sen var det bara att sy fast en liten knapp i ena änden. Och när jag satt där, uppkrupen i biblioteksfåtöljenfåtöljen och sydde, så fick jag plötsligt flashbacks till något syprojekt jag höll på med som barn. "Långa trådar är latmanstrådar" sa min mamma då, och menade att det INTE gick lättare att sy om man började med en lång sytråd som man hade tänkt skulle räcka länge. J*klar vad det trasslande för mig! Jag blev vid ett tillfälle så frustrerad att jag lyckades slita av den superduperstarka tråden, varför jag nu använde den. Storm på fjället eller inte, så tror jag inte inte att hållfastheten på tråden kommer att vara avgörande för de elastiska stropparna som ska hålla innertältet hängades under yttertältet. Det finns nog betydligt svagare punkter än så... Men jag kom i alla fall till insikt om att man aldrig ska sluta tvinga visdomar på sina barn, även om det verkar gå in genom ena örat och ut genom det andra. 30 år senare kanske de sitter där, och minns hur rätt man hade. Tack mamma....