Hela familjen fick följa med, till och med lilla katten Måns, som för säkerhets skull fick ha sele på sig för att inte komma bort i denna för honom okända terräng, Skelleftekatt som han är. Frågan är om han inte hade trivts bättre hemma i stugvärmen...

Birgitta, en av alla härliga gör-det-självare som hänger här på Utsidan, har varit så himla snäll och tagit sig tid att fixa märklappar till mina syprojekt. Så nu har man blivit med eget varumärke också!

Efter middagen, vid halvsjutiden, började vår äldsta prata om att hon hade en överraskning på gång. Hon kunde inte säga vad det gick ut på, men hon behövde pepparkakor, lussekatter och sina luciakläder, och så var alla grannbarnen tvungna att vara med. Vi satt givetvis HELT oförstående och undrade vad hon hade i kikaren. Tyvärr svarade inte grannarna i telefonen. Det kom bara någon konstig signal, så vi sa åt henne att dra på sig overallen och kila över istället. När jag några minuter senare tittade ut genom fönstret stod hon utanför och kämpade med lilla barnspaden i 25 cm djup snö. "Men du behöver väl inte skotta! Klafsa över i snön bara och se om de är hemma!" ropade den käcka mamman, som var rädd att grannpojkarna skulle hinna gå isäng innan hon hann fram. Men nej, det MÅSTE finnas en skottad gång, annars skulle det inte gå. Så pappa fick hjälpa till. 

I den bästa av världar borde alla små fåglar vara lika välkomna till bords, men det funkar ju inte riktigt så. Nånting inom mig gör att jag blir tämligen irriterad när jag upptäcker att skatorna har dragit iväg med hållaren för talgbollarna och länsat den totalt över dagen. Men de tyckte säkert att det var gott, och förmodligen var de rätt hungriga också. 

Kort och gott - bara raka sömmar. Piece of cake. Ockhams rakkniv och allt det där. Det borde man ju slänga ihop på en kafferast, eller?