Till en början gick färden fint, och Ida imponerade på mig med sina naturkunskaper. Vi tittade på småkryp och växter längs med stigen. När vi kom fram till en stor torraka med en massa fårtickor på, skulle jag lära henne vad det var, hade jag tänkt.

Efter att vi slagit läger för kvällen, följde vi bäcken som mynnar i Grottjärn uppströms - dvs mot sydost - i vår jakt på grottan. Terrängen var ganska storblockig på den södra sidan, så vi höll oss till den. Efter en stunds klättrande på blocken hittade vi mycket ritkigt en alldeles riktig liten grotta. Nere i den låg skelettet efter en stackars ren som trillat ner mellan klippblocken och antingen slagit ihjäl sig i fallet eller svultit ihjäl där nere.

Vandringen tog oss från Höglekardalen till Grottjärn, där vi hittade en lagom tältplats som först verkade halvusel, men som nog var bland de mjukaste, plattaste och bekvämaste vi någonsin använt.

Det är nu konstaterat att det finfina och billiga gardintyget Sarita från IKEA inte bara är lätt och helt genomskinligt, utan även knottätt. För att inte bli helt utan göra resten av sommaren kommer jag att sy nya mygghattar till min make och svärfar som de kan ha när de är ute och jobbar vid fjällstugan. De har redan myggnätshattar sedan tidigare, men de släpper igenom knotten, vilket inte är så populärt. Snälla lilla jag ska försöka underlätta karlarnas arbetsförhållanden lite.