När man bor i Mellannorrland och dessutom är bilburen blir det lätt stora kontraster  när det gäller årstiderna i april månad.

För en dryg vecka sedan uppgraderades familjen till en där samtliga medlemmar numera kan klara sig hjälpligt på egen hand i slalombacken. Det är skönt att komma iväg och åka i mitten av april, när det i stort sett är tomt i backarna. Då törs man släppa fyraåriga Ida helt själv på flacken, utan att man är rädd att någon ska komma bakifrån och köra in i henne om hon svänger lite oberäkneligt. Tänk vad fort de lär sig de små! Vid nyår var hon som Bambi på hal is, som knappt kunde stå still på skidorna utan att tappa balansen. Nu fixar hon nästan att ta knappliften själv! Och storasyster Ylva, som lärde sig att åka själv i början av januari, åker nu själv i stora släpliften. Och inte nog med det, hon trotsar sin ängsliga mamma genom att kravla sig runt i liften och hålla bygeln med armarna istället för att ha den baom rumpan, och sedan ålar hon så att den kommer tillbaka på plats igen. Detta utan att tappa stavarna!

Första liftåket var så häftigt.  Jag hade fullt sjå med att vänta in Ida, och dessutom försöka få på mina egna skidor. Ylva tjatade om att hon skulle visa något. Till slut orkade hon inte vänta längre, och i nästa ögonblick såg jag henne på väg upp i liften! Jag hamnade två liftar bakom, och kunde inte annat än hoppas att det skulle gå bra... (Vilket det förstås gjorde!)

Men det där var ju som sagt drygt en vecka sedan, i Jämtlandsfjällen.

Igår var det feberfri VAB-dag hemma med barnen. Ida hade varit tämligen risig dagen innan. Solen sken och Ylva hade datorförbud.

-Vad tycker DU att man ska hitta på en sådan här dag? frågade jag.  

-Vi kan väl åka på utflykt? sa Ylva, och jag tänkte ett tyst YES!! inombords, för jag hade väntat mig en kommentar om att allt var så tråkigt, så där som det brukar låta när datorn inte får användas...

Sagt och gjort så plockade jag fram den gamla röda ramryggsäcken från Fjällräven, som jag funderar på att använda till fjälls i sommar. Jag packade den så full jag bara kunde med fika, sittunderlag, extraskor och kläder till barnen - allt för att få lite vikt i den, för att se om vi kunde bli kompisar, jag och ryggsäcken. Sen drog vi iväg på utflykt, och då såg det ut så här i vårskogen.

Fåglarna kvittrade, och det kändes som sommar. Tänk så mycket bofinkens drill gör för att man ska få sommarkänsla!

 Och så måste jag ju bara komma med Sundsvalls bidrag till den inofficiella blåsippebildsutställningen:

Jag blir alltid lika förvånad när jag stöter på vuxna människor som inte vet varför det är så kul att lägga blåsippor på myrstackar. Jag har liksom alltid utgått från att det är sådan kunskap som ärvs från en generation barn till den andra, ungefär som knasiga barnramsor, eller alternativa texter på 'Sankta Lucia'.

Den här kvällen har det varit tantvarning i det Öhrnellska hemmet. Jag har suttit och sprättat bort reflexremsor, knappar och kardborreband från vinterbarnkläder som ska kasseras -  för de kan ju vara BRA ATT HA! Jag hoppas att denna nyck beror på att jag har kvar suget att sy egna grejer, och att det inte bara är i snåla, och att jag ska få ännu mer prylar som ligger på hög och samlar damm...