O hur saligt att få vandra

När mörkret fallit, drar vi på oss reflexvästar, pannlampor och tar med så många ficklampor som vi har batterier till. Sedan tar vi och promenerar skogsstigen i kolmörkret till kyrkogården där vi tänder gravljus och myser. Det är lite speciellt när man kommer upp så att man ser det upplysta kyrktornet mellan talltopparna. Den här tiden på året är det ju verkligen MÖRKT, och pannlamporna lyser inte långt. I år kom vi dessutom precis i tid till minnesgudstjänsten med kyrkokören och hela baletten. (Det slog mig att jag släpat med femåriga Ida till kyrkan tre helger i rad. Det håller ju inte för en ateistisk mamma som jag!) Men det är i alla fall skönt att komma inomhus efter en kvällspromenad. Efteråt ringer man bara efter far som får komma och hämta barnen med bilen. Jag glömmer aldrig första gången vi gjorde den här turen, när vi precis tänt gravljusen vid minneslunden. Helt plötsligt hördes ett plask och ett illvrål. Det var en liten pojke i tvåårsåldern som i mörkret inte uppmärksammat att det fanns en liten spegeldamm vid minneslunden, så han gick rakt ut och plumsade i med vinteroverall och allt. Hur kall ska inte den lille pojken ha blivit! Jag hoppas att de inte hade så långt hem...