26.5.
Duvhöken som flög in i solen för två veckor sedan var högst troligen en kärrhök. Jag såg den igen förra veckan då den seglade över åkern vid Lökholms vägskälet bort mot Finnö på v-formade vingar. Den typiska stora vita övergumpen och de långa vingarna tyder på hona av antingen blå kärrhök eller ängshök. Den flög lågt över åkrarna, slog ned på något byte och lyfte igen. En stationär kärrhök skulle betyda ängshök, eftersom den blå kärrhöken häckar norrut i landet. Ängshök har jag aldrig förut sett. Så därför sitter jag nu här på vakt vid åkerkanten i solskenet med myggen och dricker mitt morgonkaffe. En skogssnäppa landade i skogen bakom mig, göken gal i öster, viporna klagar på åkern, och jagar sedan bryskt iväg en kråka. Det är vipornas åker. Paret kan skatta sig lyckligt att den ligger i träda. En trädgårdssångare pladdrar oförtröttligt på några meter ifrån mig, gärdsmygen blandar sig i leken med sin eruption av toner, ärtsångaren kastar sina ärter i skålen borta vid vägen. Kråkorna väsnas, man vet aldrig om vad. Det rör sig i en sälg och visar sig vara en talgoxe på jakt efter feta larver. Fågelsången är som en symfoni. Ibland mattas den av, nya röster kommer in, dör bort, solisterna byter av varandra hela tiden. Konserten är som intensivast nu i slutet på maj. Skogssnäppan kommer utstörtande från skogen och flyger förbi mig ljudligt "kiffande". Men av kärrhöken denna morgon ingenting. Kanske var den en flyttande blå i alla fall.
