Jag kommer hit lite före klockan 6. Det är mörkt. Karlavagnen avtecknar sig i norr. En liten strimma ljus syns över skogen längst in i Bonäsviken. Helt tyst, vindstilla, småkyligt, 4 grader. Stjärnorna lyser ikapp med månen. Jag ska följa med höstflyttningen. Fåglarna styr efter stjärnorna. De flesta fågelarter flyttar dagtid, utom vissa, såsom rödvingetrasten. Lite före 6 hör jag hägern flyga över från Tellskär till Dånö, samtidigt som en stor flock kajor börjar skräna i sydväst. En lärka hörs över fjärden i mörkret och tio minuter senare ropar tranorna från Tellskär och en havsörn från Finnösidan. Jag hoppar omkring på bryggan för att hålla mig varm. Havsörnarnas rop och en rödhakes knäppande blir signalen för kråksträcket. Kvart i 7 kommer det igång. Sammanlagt ett hundratal kråkor sträcker kraxande förbi på samma linje från öst till väst under en kvart, sedan tar det stopp. Samtidigt hörs bofinkar, som tydligen också är på flytt. Gärdsmygen sjunger någon drill lite före 7 och jag får se kajflocken komma på en lov runt Lökholmsudden. De är ett femtiotal. Dis driver från land ut över vattenytan västerut. De första morgonflygen tecknar två streck på himlen. När solen börjar komma upp vid tjugo över 7 ser jag svanparet vid Tellskärsudden. Spigg leker vid bryggan där jag sitter. I soluppgången tar ringduvorna över flytten. Men de flyger söderut, inte väst, som kråkorna. Ca 15 duvor passerar. En havsörn landar i en trädtopp på Tellskär och attackeras genast av kråkor. När solens första strålar förgyller Finnöudden flyger en annan havsörn dit och tar udden i besittning. Senare ser jag en örn flyga in mot Bonäs och en gammal med vita stjärtfjädrar sträcka över Dånö söderut. Det sista jag noterar innan mitt tvåtimmarsbesök är över är ljudet av en dubbeltrast och ett rådjurs brölande, samt hägern som flyger över viken in mot Lökholmen. En underbar höstmorgon!

Kommer ner hit lite före åtta. Fem ungörnar kretsar ovanför Finnöudden ungefär på samma höjd, en trettio meter ovanför havet, tätt ihop. De svävar majestätiskt mot den lätta nordanvinden. Det är småkyligt om händerna där jag sitter ute på bryggan. Vattnet är stålblågrått. Det flyger några änder in i Bonäsviken. Stugägaren på Tellskärsudden inspekterar sin strand. Han är morgontidig, liksom jag. Efter tio minuter har örnflocken splittrat upp sig. Kvar över vattnet hänger bara ett par örnar. Ett par fiskare kastar drag i Dånövassarna. Hösten är fiskarnas tid. Några trutar ligger och blänker i morgonsolen ute i fjärden. En av dem är en havstrut. Ett par kråkor flyger över mig, västerut. De voltar i luften på korpmanér. Örnarna, som nu är tre, svävar som gamar över sin udde. Två av dem gör en akrobatisk volt på ungefär trettio meters fall med klorna fastslingrade i varandra. Det ser våghalsigt ut. En ensam skata kommer sättandes som skjuten ur en kanon in mot land. En av örnarna svävar in över mig där jag sitter, på vingar stora som utedassdörrar, och försvinner bort. Efter tjugo minuter blir det trutarnas tur att kretsa på samma ställe där örnarna var. Flera kråkor kommer sträckande med samma riktning västerut mot Sverige. Trots att man kan tala om kråksträcket, blir några kvar och kretsar med örnarna över udden. Någon  kråka vågar till och med sig på att ge en örn ett tjuvnyp. Jag ser en ensam örn som flyger med en pinne i klorna just ovanför skogskanten. Det kan indikera att de här örnarna är födda just här. Efter en halvtimme tillsammans med örnarna ger jag mig av. En storskarv flyger över mig. Det är den första skarven jag sett här.

September är höstmånad. Temperaturen har sjunkit med några grader. Jag kommer ner till sjöbodarna inne i Bonäsviken på Lökholmen. Vind från nordväst blåser rätt mot mig. Ett gäng viggar ligger inne i vasskanten på andra sidan viken. De är alla brundaskiga. Hanarna har ännu inte fått tillbaka sin fulla praktdräkt. Ställer mig med tubkikaren i vindskydd på sjöbodens veranda. Spanar ut över vassviken. Knölsvansfamiljen ligger tillsammans med kandadagässditot längst inne vid bröderna Bergmans stora sjöbod och putsar sina fjäderdräkter. Ett kråkpar sitter troget på taket till Karl-Eriks sjöbod och spanar. Vinden friskar i och driver in regntunga molnskyar norrifrån. Jag sätter mig på bänken. Någon talgoxe nojsar från alarna och vassen. Vid en brygga ett par hundra meter bort ligger den ljusblåa laxbåten Fagernäs tryggt förtöjd. Kanske är den en av Ålands sista? Min morfar hade en laxbåt när jag var barn. Ett bekant tjatter hörs plötsligt bakom mig och jag vänder mig om. Det låter som stjärtmesar, men jag tycker mig se något litet brunt kila iväg längs marken in i snåren. Det är gärdsmygen, vår nästminsta fågel. Den gillar risig undervegetation med mycket rötter och bråte. Inte för inte som den heter "grottinvånare" på latin. Det är dags att gå. Kråkparet sitter kvar på sjöbodstaket, lika gråa som denna blåsiga morgon i september.

Jag är här tidigt, i soluppgången. En paus i de vandrande lågtrycken från Atlanten nu. Friska, varma vindar från söder. Havsörnen cirklade ovanför Finnöudden när jag kom hit. Löv singlar ner från björken vid bänken där jag sitter. Jag äter mina plommon. Halvmånen lyser fortfarande. Ett par skäggdoppingar i fjärden några hundra meter ut. En trut i juvenildräkt lägger sig bredvid. Det är knepigt att säga vilken art det är. Spräcklig, svart näbb, svart på vingen. Av storleken att döma havstrut. Solen kommer upp och färgar dess fjäderdräkt och hela Finnöstranden i guld. Vinden kommer i byar söderifrån och piskar vattnet, men här vid bryggan är det ändå bra vindskydd. Går och ställer mig på bryggan och spanar. Det är tomt på liv här. Sommaren har varit och stängt dörren bakom sig. Allt förbereder sig för höst. Inga sädesärlor, svalor eller drillsnäppor mera. Bara vinden som ruskar i bryggan där jag sitter. Fortsätter till sjöbodarna inne i Bonäsviken. Där låg kanadagässen, svanarna och alla änder i skydd för vinden. Kanske jag kommer hit nästa gång.

Kanske de sista dagarna av riktig sommarvärme just nu. Det är över tjugo grader dagtid. Några gula löv börjar synas i björkarna. Mycket rönnbär i år. Nötskrikorna aktiva vid Bonäs vägskälet. Jag pallade plommon på väg ned hit. De är goda. En femton centimeter lång hasselsnoksunge slingrade på grusvägen på Lökholmen. Hasselsnoken trivs på Åland. Den får ungar nu i augusti-september. Ingen fågelsång längre. Tärnorna försvunna. Tomt på fåglar i fjärden, förutom ett vitt band med trutar längst bort mot Dånö. Kanske får de mat där? På stranden vid Bonäs betar det ett tiotal grågäss vid en sten. Några skator flyger livligt omkring, innan hägern, den gamla skolmästaren, kommer cirklande ned till stenen. Han sätter sig i solskenet och håller uppsikt över sin flock, innan han försvinner bort över taket till fiskarpoeten Karl-Erik Bergmans gamla sjöbod. Ja, skolan har ju börjat nu igen! Tre storskrakar kommer flygande ut ur Bonäsviken. Ser ut som om ruggningstiden är överstökad då. En kanadagås kommer utsimmande ur vassen med sina två fullvuxna ungar. Jag visste inte att den häckade här. En havsörn svävar ut över fjärden från Finnöudden. Det är lite konstigt att jag inte alls såg havsörnar tidigare i sommar.