Jag avslutade ju min förra rapport med den lediga dagen och jag kan nu avslöja att jag varken besökte thermalbadet eller satt i solstolen. Nix, här vandrades det på egen fot i dryga tre timmar. Nu blev det mer promenad än vandring då jag gick Kaiser Wilhelm Promenade samt Gasteiner Höhenweg norrut – vilket alltså betyder ”nedåt” i lutning samt på breda fina stigar. Och att det tog sån tid berodde mest på att jag stannade o fotade hela tiden. Många bilder blev det för vyerna är härliga även när topparna täcks av moln.

 Ibland har man ju tur som en tok och så har det nog varit ända sen i lördags (4/8) med tanke på vädret. Vid ankomst hit till Bad Gastein flödade solskenet och det blev en härlig promenad ned till byn, lunch där och sen ett minikraftprov upp till hotellet igen. Ni som varit här vet ju hur brant det är men för er andra: byn är uppdelad i 3 nivåer kan man säga, och antalet höjdmeter från torget på mellannivå upp till tågstationen o hotellet är nånstans mellan 150-200m och det är inte långt i avstånd utan tvärbrant. Ett annat sätt att beskriva är att hotellet som är byggt i denna branta sluttning har huvudentrén på våning 7, går man runt hörnet på utsidan kan man traska in på plan 5 till restaurangen o går man en liten backe ned kliver man in på plan 2!

En bra karta för södra Stockholm fanns redan i ryggan sen Sörmlandsledsvandringarna så igår tog jag bilen och åkte söder om Stockholm för att leta mig tillbaka till ett trivsamt kantarellställe längs med leden. Det kunde fungera bra som steg I i min karta&kompasskurs var tanken. Inledningsvis kan dock noteras att det går snabbare att komma dit man vill om man svänger av från stora vägen där man ska! Så efter en helt oplanerad liten utflykt bortåt Gustavsberg (vackert är det förresten!) så kom jag faktiskt just till den väg & parkering jag tänkt mig. På med kängor o lastad med fika&mackor traskade jag iväg. Jag mötte Sörmlandsleden helt programenligt och gick längs med den som tänkt. Nu är det tydligen så – mycket märkligt men sant – att jag inte är ensam om att leta efter skogens gula guld. Så det lilla kantarellställe jag en gång sett, var nu tomt och öde. Men eftersom målet med vandringen förutom en o annan kantarell också var orientering, kartläsning & kompasshantering brakade jag raskt ut i terrängen längs en liten skogsbilväg och så småningom längs en halvt bortglömd stig (med kantareller på!). För att underlätta för mig själv höll jag kontakt med den stora kraftledningen vilken också utgjorde riktpunkt för kartläsningen. Efter att ha korsat ett fuktigt parti under ledningen, trasslade jag mig uppför en ås och där störde jag en råbock mitt i middagsslummern. Han hostade irriterat åt mig och brakade iväg åt andra hållet. Väl uppe hittade jag en bra sten att sitta på och här kunde jag ta en rätt ointressant men för mig minnesvärd bild av min första orienteringstur (i vuxen ålder kanske ska tilläggas) med kraftledningen i blick som ledde mig till min fikaplats:

Etapp tre är välmärkt och trevlig att gå. Vissa partier är väldigt breda o fina stigar, andra ställen är steniga o fulla med rötter. Det gäller att se vart man placerar fötterna - risken att vricka en vrist är stor. Det är också långa bitar med fina spångar, inte bara över mossar och våtmark utan också i stigningar där det säkert kan bli väldigt blött och lerigt. Cirkus 4 timmar tog det att traska de 12 km som etappen utgör med några vattenpauser och en lite längre lunchpaus vid en fin liten sjö:

Av olika rutiga och randiga skäl (som är en helt annan historia) så har mitt intensiva golfande fått en liten knäck. Från 80-90 rundor per säsong klockade jag in "skruttiga 50-talet" golfrundor 2011 och årets extremt regniga juni har dragit ned spelandet till ett minimum så här långt i år. Inte kul, motivationen tröt och lusten att spela närmast självdog. Och det är inte roligt när något man normalt gör i ur o skur liksom tappar sin glöd…