Om man är van att plocka svamp i ett o samma område så hittar man snart som i sin egen ficka. Varje stigning, jätteek eller aspdunge signalerar precis var man är. Nu när jag lämnat de småländska skogarna där jag plockat svamp och jagat kor genom åren så väntar nya skogar och stigar på att utforskas. Men efter att nyligen ha hört en kompis beskriva det otäcka med att gå vilse och hur lätt gjort det är, skaffade jag mig en kompass! Det kändes nästan lite fånigt, jag som har bra lokalsinne och som brukar kunna ta mig fram och åter utan större problem. Men jag inser också att det är stor skillnad på att kliva runt i välbekanta tassemarker eller att ströva i marker som är helt obekanta. Så därför var det dags för miniutflykter i syfte att träna kompassläsning & orientering! (smartphone med gps? Nix - har ingen sån.. en av få troligen som inte har (än?).)

En bra karta för södra Stockholm fanns redan i ryggan sen Sörmlandsledsvandringarna så igår tog jag bilen och åkte söder om Stockholm för att leta mig tillbaka till ett trivsamt kantarellställe längs med leden. Det kunde fungera bra som steg I i min karta&kompasskurs var tanken. Inledningsvis kan dock noteras att det går snabbare att komma dit man vill om man svänger av från stora vägen där man ska! Så efter en helt oplanerad liten utflykt bortåt Gustavsberg (vackert är det förresten!) så kom jag faktiskt just till den väg & parkering jag tänkt mig. På med kängor o lastad med fika&mackor traskade jag iväg. Jag mötte Sörmlandsleden helt programenligt och gick längs med den som tänkt. Nu är det tydligen så – mycket märkligt men sant – att jag inte är ensam om att leta efter skogens gula guld. Så det lilla kantarellställe jag en gång sett, var nu tomt och öde. Men eftersom målet med vandringen förutom en o annan kantarell också var orientering, kartläsning & kompasshantering brakade jag raskt ut i terrängen längs en liten skogsbilväg och så småningom längs en halvt bortglömd stig (med kantareller på!). För att underlätta för mig själv höll jag kontakt med den stora kraftledningen vilken också utgjorde riktpunkt för kartläsningen. Efter att ha korsat ett fuktigt parti under ledningen, trasslade jag mig uppför en ås och där störde jag en råbock mitt i middagsslummern. Han hostade irriterat åt mig och brakade iväg åt andra hållet. Väl uppe hittade jag en bra sten att sitta på och här kunde jag ta en rätt ointressant men för mig minnesvärd bild av min första orienteringstur (i vuxen ålder kanske ska tilläggas) med kraftledningen i blick som ledde mig till min fikaplats:

Efter kaffe (det ÄR gott med kaffepaus o macka i solsken o lagomt fläktande vind som håller myggorna borta) var det dags för mera orientering. Den trygga kraftledningen vändes ryggen och nu fick kartans höjdkurvor vara riktmärken och viltstigarna leda vägen. Och se – jag kom faktiskt ut på rätt väg ungefär där jag tänkt och med en lagom middagsdos kantareller därtill! Det var inte en speciellt komplicerad tur, men är man nybörjare ska man starta enkelt eller hur?

Så vidare på steg II i min egna minikurs med karta&kompass. Idag vändes kosan norrut till Ängsjö friluftsområde. Det var ju där jag vimsade längs ”fel led” på min allra första vandring och nu var det dags att vimsa lite mer sas. Informationskontoret hade en bra karta för 15 riksdaler som passade mitt syfte precis. Iväg längs med Upplandsledens sträckning längs sjön. Vackert är det! Också rätt skoj att tänka på hur jag uppfattade den biten av leden som absolut nybörjare och såhär ett antal månader senare – det är betydligt kortare och inte alls så brant som mitt minne vill påstå! När leden möter grusväg efter ett par kilometer vände jag åt ”fel håll” för att kunna gå tillbaka mot Ängsjö genom skogen. Det här skogsområdet är inte stort, som ett litet frimärke på en normalstor karta kan jag tro. Det avgränsas av sjö åt ena hållet, en väg åt andra och så finns bebyggelse i övriga väderstreck. Skogspartiet har några sänkor med lite tätare vegetation och en del åsar och lämpar sig alltså väl för kompassorientering tyckte jag!

Så raskt iväg ut i naturen där grusvägen slutade och sen valde jag stigar lite hipp som happ, traskade långsamt och plockade en lagom ranson blåbär och sökte efter kantareller. När jag efter en dryg halvtimmes vimsande kände mig lagom mitt ute i spenaten så funderade jag på i vilken riktning jag instinktivt ville gå. Sen fram med karta & kompass och jämföra. Såklart hade jag fel riktning i kroppen! Det hade fungerat, jag hade mött friluftsområdets olika slingor om jag fortsatt ditåt eller som värst väg/bebyggelse – men idén var ju nu att träna karta&kompass. Så eftersom jag hade ett hum om var jag var på kartan var det ju ”enkelt” att ta ut rätt väderstreck för att komma ut mot vattnet. Över stock och sten, följa en stig en bit, kolla av kompassen igen och traska vidare. Det var molnigt o bra så jag kunde inte ”fuska” med solens hjälp. Och se – där skymtade ju vattenblänket!

Ni som kan, som vet, tycker nog att mina miniutflykter på ett par timmar är lite barnsligt enkla. Men jag är lite stolt o glad eftersom jag faktiskt testat, provat på och nu vet hur det kan vara. Det var en nyttig känsla att ”låtsas” vara lite vilse – dessutom inser jag att om jag inte haft kompassen med idag hade jag fått gå runt en bra bit till innan jag kommit rätt… Jag hade inte kommit bort – skogsområdet är för litet, men känslan att inte veta riktigt säkert åt vilket håll sjön var, det var lärorikt! Att ha karta med är dessutom roligt - jag har alltid läst karta i bilen och att nu följa med naturen på kartbladet är lika spännande. Så att följa led är tryggast, men nu kan jag göra små utvikningar också!

Ikväll väntar middag med egenplockade kantareller till lite fläskfilé och blåbär med vaniljkesella som efterrätt… God belöning!