Jag hade ju skrivit att jag skulle vandra på Ekerö, så det var ju bara att ta tag i projektet. Ekerö kommun har en finfin liten karta, så den tittade jag noga på här hemma. Printer finns bara på kontoret, så det fick bli vandring utan karta. Men hur svårt kan det va??? (rätt knepigt visade det sig! :) ) Mycket nöjd med att jag faktiskt kommer till skott packar jag min lilla ”kappsäck” med kaffe o macka. Och provar ut en flaska till mitt senaste fynd – en slang för dryck! Just denna modell kan man skruva på de flesta standardflaskor och en sån slang köpte jag sista dagen i Alperna. (Korkat värre, den är ju genialisk – varför handlade jag inte en direkt o använde där??? Sent ska syndar’n vakna.) Men nu skulle den testas och jag är verkligen väldigt nöjd! Härligt att ha munstycket på axeln o kunna sörpla en klunk när andan faller på. När flaska 1 var tom fyllde jag på från den som agerat kylklamp o nu långsamt tinat. (det är en idé från varma golfdagar – man fryser en halvfull flaska vatten liggande, fyller på vatten o vips har man kallt vatten hela dagen).
Mitt i livet är det dags att utmana kropp & knopp med vandring.
Användarnamn: GolfvandrareIntressen: Vandring, Golf förstås! :-)
Om konsten att fastna bakom lås o bom...
Ja kära nån – dagen har varit fylld av äventyr, stora som små. Och visst är det av erfarenheterna man lär sig?? Bäst börja från början…
Om att komma vidare..
...när den vanliga morgonpromenadvägen känns lite enahanda och trist. Inga milsvida utsikter, enorma branter, dalgångar och snöklädda toppar...Se där vilka effekter en vecka i Alperna kan få! Längtan tillbaka är stark..
Samma makalösa vyer kan man nog knappast hitta i 08-området, men att få omväxling och se nytt går ju att ordna. Det handlar ju mest om att ta sig för, traska iväg. komma till skott. Inte alltid det enklaste - men att utmana mig själv genom ett blogginlägg har ju fungerat som morot förut! :)
I Alperna - del 1
Sådär, nu är alpvandrandets första halva avklarad och på den ”lediga” dagen är det ju lämpligt att rapportera hur det går. Och det går riktigt bra!
Ibland har man ju tur som en tok och så har det nog varit ända sen i lördags (4/8) med tanke på vädret. Vid ankomst hit till Bad Gastein flödade solskenet och det blev en härlig promenad ned till byn, lunch där och sen ett minikraftprov upp till hotellet igen. Ni som varit här vet ju hur brant det är men för er andra: byn är uppdelad i 3 nivåer kan man säga, och antalet höjdmeter från torget på mellannivå upp till tågstationen o hotellet är nånstans mellan 150-200m och det är inte långt i avstånd utan tvärbrant. Ett annat sätt att beskriva är att hotellet som är byggt i denna branta sluttning har huvudentrén på våning 7, går man runt hörnet på utsidan kan man traska in på plan 5 till restaurangen o går man en liten backe ned kliver man in på plan 2!
Premiär för karta & kompass (& kantarell)
Om man är van att plocka svamp i ett o samma område så hittar man snart som i sin egen ficka. Varje stigning, jätteek eller aspdunge signalerar precis var man är. Nu när jag lämnat de småländska skogarna där jag plockat svamp och jagat kor genom åren så väntar nya skogar och stigar på att utforskas. Men efter att nyligen ha hört en kompis beskriva det otäcka med att gå vilse och hur lätt gjort det är, skaffade jag mig en kompass! Det kändes nästan lite fånigt, jag som har bra lokalsinne och som brukar kunna ta mig fram och åter utan större problem. Men jag inser också att det är stor skillnad på att kliva runt i välbekanta tassemarker eller att ströva i marker som är helt obekanta. Så därför var det dags för miniutflykter i syfte att träna kompassläsning & orientering! (smartphone med gps? Nix - har ingen sån.. en av få troligen som inte har (än?).)
En bra karta för södra Stockholm fanns redan i ryggan sen Sörmlandsledsvandringarna så igår tog jag bilen och åkte söder om Stockholm för att leta mig tillbaka till ett trivsamt kantarellställe längs med leden. Det kunde fungera bra som steg I i min karta&kompasskurs var tanken. Inledningsvis kan dock noteras att det går snabbare att komma dit man vill om man svänger av från stora vägen där man ska! Så efter en helt oplanerad liten utflykt bortåt Gustavsberg (vackert är det förresten!) så kom jag faktiskt just till den väg & parkering jag tänkt mig. På med kängor o lastad med fika&mackor traskade jag iväg. Jag mötte Sörmlandsleden helt programenligt och gick längs med den som tänkt. Nu är det tydligen så – mycket märkligt men sant – att jag inte är ensam om att leta efter skogens gula guld. Så det lilla kantarellställe jag en gång sett, var nu tomt och öde. Men eftersom målet med vandringen förutom en o annan kantarell också var orientering, kartläsning & kompasshantering brakade jag raskt ut i terrängen längs en liten skogsbilväg och så småningom längs en halvt bortglömd stig (med kantareller på!). För att underlätta för mig själv höll jag kontakt med den stora kraftledningen vilken också utgjorde riktpunkt för kartläsningen. Efter att ha korsat ett fuktigt parti under ledningen, trasslade jag mig uppför en ås och där störde jag en råbock mitt i middagsslummern. Han hostade irriterat åt mig och brakade iväg åt andra hållet. Väl uppe hittade jag en bra sten att sitta på och här kunde jag ta en rätt ointressant men för mig minnesvärd bild av min första orienteringstur (i vuxen ålder kanske ska tilläggas) med kraftledningen i blick som ledde mig till min fikaplats:
Ensamvandringspremiären avklarad!
Blogginlägget "om konsten att skjuta upp" fungerade fint som utmaning! Igår traskade jag faktiskt etapp 2+1 på Sörmlandsleden, lite drygt 1.5 mil med promenad till o från pendeln. Jag är väldigt nöjd över att ha trotsat det inre motståndet och givit mig ut på egen fot. Det är ju ingen märkvärdig tur på något sätt, men om man är lite harig av sig så känns det ändå väldigt modigt på nåt vis och skönt att ha vågat och klarat av! :-) Så hur var det då? Jo, förutom myggen så blev det en härlig tur!
Den nya ryggsäcken är visserligen en smula bökig att packa, den är lite "smal i midjan" så att säga, men superskön att bära och det är ju det viktigaste. Kängorna med de nya sulorna fungerade jättebra, men visst blir man trött i fötterna den sista biten. Imorse upptäckte jag också en blåsa ytterst på en tå som jag inte alls märkte igår så det är nog bra att gå mera så att tår och fossingar vänjer sig ordentligt. Och så glad jag är att ha stavar: de är verkligen sköna att ha speciellt de sista kilometrarna när benen är trötta. Då behövs det balanshjälp bland stenar och rötter eller på hala och leriga områden (och sådana fanns det gott om!).
