– Du har inte framställt min insats så som den verkligen var, sa han.
Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 1970-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.
I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig mycket, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitet. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). För en del år sedan gjorde jag en undersökning av Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar resulterade i en bok som är utgiven och finns att köpa. Det har även blivit en tredje fjällbok, en roman med titeln "Otillgänglighetspunkten".
Det har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycktes ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!
Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.
När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).
Min profilbild ar tagen av Stefan Andersson, Jokkmokk.
Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning
Etiketter:
Länkar:
Januari, Februari, Mars
2023:
Januari, Maj, Juni
2022:
Februari, Mars, Juni, Augusti, September, December
2021:
Januari, Februari, Mars, April
2020:
Mars, December
2019:
Februari, April, Maj, Oktober, November
2018:
Februari, April, Juli, Oktober, December
2017:
Januari, Februari, Mars, April, Juni, September, December
2016:
Januari, Mars, Maj, Juli, Augusti, September
2015:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juli, Augusti, September, Oktober, December
2014:
Januari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, November
2013:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juli, Oktober, November, December
2012:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, Oktober, November, December
2011:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2010:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2009:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2008:
September, Oktober, November, December
Ett dygn i stormens grepp (3)
Efter att det andra avsnittet var publicerat ringde telefonen. Det var Anders som hade läst mina skriverier, bägge delarna. Han medgav att det var spännande skrivet. Men han hade också kritik.
Ett dygn i stormens grepp (2)
Det var på vindsidan och från huvudändans absid som de egendomliga ljuden kom. Jag drog upp innertältets blixtlås några decimeter och kikade ut. Yttertältet var öppet på den sidan och fladdrade i blåsten. Vinden hade alltså dragit upp blixtlåset nästan ända upp och våra köksattiraljer var begravda under ett lager snö. Det hade även lassats upp en massa snö runt öppningen så jag fick fösa undan för att kunna dra ner dragkedjan igen och knyta fast handtaget med en snörstump. Efter en stund hade vinden dragit upp knuten så proceduren fick göras om mer noggrant. Jag band fast snöret i en ögla i tältbotten.*)
Samma sak hade inträffat i den andra absiden, den på läsidan. Fast där var skillnaden att hela absiden var så full av snö att det var svårt att krypa ut.
Ett dygn i stormens grepp (1)
I ett tidigare inlägg i denna blogg beskrev jag min vacklande inställning till en ny vintertur. Men sedan beslutet väl var fattat och utrustningsbestyren påbörjade kände jag att det nog ändå skulle kunna bli roligt och givande. Bland annat såg jag fram emot att återse fjällurskogen i Änok och runt Kamajokk. Den skulle vi skida genom de två första dagarna.
Men någonstans inne i mig gnagde en känsla av olust. Den var till att börja med ganska diffus men efter natten på norrlandståget så hade den vuxit. Ångrade jag innerst inne beslutet att åka upp igen? Eller var det någonting annat?
Hur blev det så här - en ny vintertur?
Eftersom jag är bosatt i södra Skåne har det alltid varit förknippat med blandade känslor att fantisera om fjällresa med skidor, pulka och tält. Faktiskt dröjde det tills jag (med god marginal) blivit 55+ innan jag och min kompis Anders gav oss iväg den första gången. Fram tills dess hade det varit en årlig återkommande mental dragkamp mellan vinteräventyrets lockelse och den skånska vårens behagfullhet. Våren, med sjungande lärkor och grönskande fält, hade dittills alltid avgått med segern. Några av mina känslor inför snön och kylan skrev jag för övrigt ner i ett blogginlägg 2009, med titeln Kärleken till snö
Så åkte vi iväg drygt ett år därefter. Det var exotiskt och fascinerande. Resan följdes av fler. Och nu tycks det vara dags igen.
Vinterturen – en uppföljning
Om vi på tåget upp till Kiruna hade gissat hur årets vintertur i Kebnekaisefjällen skulle bli hade vi säkert gissat fel. Hur skulle vi kunnat veta att det nästan halva tiden skulle vara plusgrader, trots att det var i mitten på mars? Och hur skulle vi kommit på tanken att vi nästan halva tiden skulle sitta fast mitt i ett oväder utan att kunna förflytta oss? Nej, det var alltför osannolikt att ens fantisera om.
Själva ovädersdelen blev en artikel som finns här. Men det finns några andra detaljer i vår resa som kan vara värt att följa upp. I mitt förra blogginlägg beskrev jag vissa förbättringar av pulkan, Paris Expedition. Hjul att rulla den på genom Stockholms Central och till den restaurang vi skulle besöka innan vi bytte till nattåget mot Kiruna/Narvik. Och visst fungerade hjulen. De gick snabbt att skruva av och på, och om man inte lastade pulkan för tungt så var plasten i kanterna styv nog att inte vika sig. Vi hade presenning, spadar, sovsäckar, tält och liggunderlag fastspända i den och dessa prylar är ju inte så värst tunga.