Fyra dagar i stormens grepp

Den 12 mars steg vi av bussen i Nikkaloukta och gjorde oss redo för vår fjärde skidtur i Lappland med pulka och tält. Vädret var soligt med blå himmel. Vi visste av väderleksrapporterna att det väntades töväder men först efter ett par dagar. Töväder gillar vi inte, vi har tidigare råkat ut för plusgrader och regn i mars och det var då ett elände att ta sig fram med stighudsklädda skidor och en pulka på släp. Men vi hoppades att vi ganska snart skulle vara så högt upp på kalfjället att det inte skulle drabba oss.

Detta visade sig vara rent önsketänkande. Redan när vi packat pulkan och tog oss från Nikkaluokta var det bitvis klabbsnö.

Mot kalfjället

Vår plan var att åka några kilometer mot Kebnekaise fjällstation och sedan vika av från skoterspåret och ta oss väster/söder om Čievrragorsa, förbi renvaktarstugan och fram till Čievrrajávri. Höjdskillnaden i början var betydande: ca 500 meter. Vi hade tänkt att det fram till Čievrrajávri (sjö 1123 på kartan nedan) skulle ta 2 dagar, men på grund av klabbföre den mesta tiden (samt lite irrande i skogen) tog det oss istället tre mycket arbetsamma dagar.

Måndag 14 mars: det börjar blåsa

Det finns värre saker än klabbföre, och det var under den tredje dagen som de verkliga problemen började. Vi hade haft en fin skidåkning fram till renvaktarstugan och pausat där. Men sedan blev det först tö och strax därefter ett par regnskurar. Vi stannade och åt lunch och fortsatte sedan. Under eftermiddagen ökade vinden i omgångar. Den kom rakt emot oss och blev snabbt kraftigare.

Vid ett tillfälle tappade Anders båda sina läderhandskar och jag hörde honom ropa. De drev i väg med god fart. Han hade pulkan kopplad till sig så det blev jag som for efter dem. Vinden avstannade för en stund och handskarna kunde räddas.

Men sådan tur hade jag inte en timme senare. Då hade vinden blivit konstant hård och slet iväg en mössa när jag för ett ögonblick tappade koncentrationen. Jag vände mig om och såg mössan rulla iväg på högkant på snön och försvinna bort utan att sakta farten. Omöjlig att rädda. Som väl var hade jag ytterligare en mössa med mig. Vi insåg att det gällde att tänka på varenda handling vi gjorde hädanefter.

Vi söker lägerplats

Vinden ökade ännu mer och vi kämpade på över den isiga slätt som dolde sjön Čievrrajávri. Vi letade efter kullar eller snödrivor som kunde ge oss skydd när vi satte upp tältet, men det fanns knappt några upphöjningar. Till slut kom vi fram till ett lågt parti med stenar som stack upp ur snön. Vi grävde ned oss en halvmeter strax bredvid och satte upp tältet, ett nyinköpt Keron 3.

Vid det här laget blåste det så hårt att det var nödvändigt att bygga en mur. Vi jobbade intensivt med den och såg till att den skyddade den absid som var vänd mot vinden. Sedan sträckte vi stormlinorna efter konstens alla regler.

Nu blåste det extremt. I min anteckningsbok skrev jag följande när vi satt i tältet på kvällen: Vinden sliter och drar i tältet, det slår och smäller och för ett fruktansvärt oväsen. Det pinglar och tinglar från dragkedjorna hela tiden. (Dvs från de små metallhandtagen.) Det är knappt man tror att tältet ska hålla... Vi får prata mycket högt för att höra varandra. Ibland kommer stormbyarna med förfärlig kraft och det hörs som om tältet exploderar. Man undrar vad det ska bli för väder imorgon...

Kvällsbild på vårt läger. Det blåste mycket kraftigt, men eftersom det var plusgrader syns inget snödrev på fotot. All snö var kramsnö.

Vår lägerplats, markerad på Lantmäteriets fjällkarta. Tyvärr finns inte renvaktarstugan utritad på den, men om den hade funnits skulle den varit i nedre kanten (ungefär), till höger om den glest prickade stigen som försvinner söderut, ut ur bilden.

Tisdag 15 mars: storm med plusgrader

Nästa morgon fick vi svaret: samma väder som kvällen innan (och för den delen hela natten, utan minsta uppehåll). Stormbyarna slet och drog i tältet.

Men det hade uppstått vissa problem. Anders hade vaknat flera gånger under natten av att tältet låg mot honom och vek ned sig på hans sida. Vi tog på oss kläder och gick ut i mörkret och spände linor, men det hjälpte inte helt och hållet. På morgonen var vi därför tvungna att ge oss ut igen. Och då såg vi två saker. Det ena var att vinden vänt ca 45 grader och delvis kom mot sidan av tältet. Det andra var muren. Den fanns knappt kvar. Den hade smält ner av den något mer än nollgradiga blåsten!

Vi fick helt enkelt bygga upp muren igen och dessutom förlänga den till att skydda även från sidan. Jag skrev på förmiddagen: I byarna är det säkert stormstyrka, det går knappt att stå (ute). Pulkan som vi igår fyllde med snö är nu full av vatten. Det kommer en del duggregn så jag var ganska våt när jag kom in efter snöskottningen. Ibland upphör vinden nästan helt, men det är bara korta stunder, sedan sliter en ny stormby tag i tältduken så det smattrar.

Vi lunchtid hade linan vid gaveln tappat spänningen och Anders gav sig ut för att spänna den igen. Vi hade då börjat laga mat på Trangiaköket och en vindby tryckte ned absiden så att den nästan lade sig på köket. Jag höll emot tältduken med händerna medan Anders justerade stormlinan.

Köks-absiden låg mot vinden vilket innebar att tältduken ofta trycktes ned. Vi talade ibland även om faran med kolmonoxid. Det gällde att inte låta Trangiats lufthål täckas av snö så att förbränningen blev dålig. Ventilationsöppningen på absiden var dessvärre opraktisk att ha öppen. Det blåste in regn. Och när det så småningom blev kallare kom det in finkornig snö i stora mängder genom det allra minsta hål.

Hela tiden var ljudnivån otroligt hög, både av det ständiga smällandet och av de "explosioner" som kom utan förvarning. Hade man huvudet mot innertältets duk kunde man rätt som det var få sig en smäll så det gjorde riktigt ont. I detta läge var snömuren helt nödvändig. Hade vi inte haft den hade tältets stänger vikt sig ned till marken (vilket de faktiskt gjorde vid några tillfällen ändå).

Ett annat problem var absidernas blixtlås. Det ständiga fladdrandet gjorde att de drogs upp av sig själva och vi fick fästa snören i dem och förankra dem.

Dagboken igen: Hela tiden är det ett larm och ett oväsen så att vi knappast kan göra oss hörda när vi pratar med varandra, inte ens om vi höjer rösten ordentligt. Och ingen avmattning tycks ske. När vi tycker att det lugnat sig en aning, och vi påpekar det för varandra, kommer strax en stormby värre än de flesta och får tältet att bågna och vika sig på nytt.

Annars är det nog vackert ute. Solen kommer fram ibland och lyser upp landskapet. Men ute vill man inte vara. När stötarna kommer är det svårt att stå upprätt och spaden slits nästan ur handen. Innertältets innerfickor hoppar som ystra gaseller och flera gånger har jag hittat saker på tältgolvet som slungats ur dem när vindens explosiva kraft slitit i tältduken (bl a mina glasögon två gånger). Den som gör ett allvarligt misstag här, eller har ett dåligt tält, är antagligen räddningslöst förlorad.

Temperaturen sjunker

Sent på eftermiddagen var jag ute en kort stund och sträckte linor. Det hade blivit någon minusgrad ute men det var inga tecken på avmattning i vinden. Minusgraderna gjorde att det börjat bli snödrev (i Skåne säger vi att det fyker). Vinden svepte både över och runt vår snömur och tycktes anfalla från alla håll, den fick tältet att bågna och vika sig. Med snödrevet följde också ett annat slags ljud. Pinglandet från blixtlåsen hördes inte längre eftersom det överröstades av snödrevet som träffade tältet. Men så klart skramlade de små blixtlåshandtagen lika mycket som förut.

På kvällen såg vi tecken på kondens i innertältet på grund av minusgraderna. Men vinden såg till att den inte stannade kvar på väven utan skakades ned på oss som mycket, mycket små droppar.

Onsdag 16 mars: blåsten fortsätter

Vi kunde knappt tro det var sant när vi vaknade på onsdagens morgon. Det blåste nästan lika kraftigt som dagen innan! Kanske inte med full stormstyrka (vad vi kunde bedöma) men ändå hårt. Vindbyarna var rejält kraftiga. Muren var dock intakt och linorna var sträckta. Alla utflykter utanför tältet var förfärliga. Kylfaktorn var obarmhärtig, och händer utan handskar blev smärtsamt stela på bara någon minut. Full klädsel, inklusive skidglasögon, var ett måste vid varje besök utomhus.

Minusgraderna medförde kraftigt snödrev. Antagligen var det snöfall samtidigt. Tältet begravdes under mer och mer snö. Fotot taget onsdag förmiddag. 

Men det hade börjat dyka upp akuta problem. Toalettfrågan var ett sådant. Vi löste det så småningom, men jag säger inte mycket mer om det än att det är mycket bra att Keron har två absider. Och att privat avskildhet i lugn och ro är en lyx som man inte alltid tänker på att uppskatta när man är hemma.

Fast innan detta projekt kunde föras i hamn behövdes en spade. Anders gav sig ut i ovädret för att ta upp den ur snön (den tjänstgjorde då som ankare åt en stormlina). Jag hörde ett hysteriskt skratt. På grund av det tidigare tövädret och den efterföljande frosten var spaden infrusen i marken och omöjlig att dra upp. Och den andra spaden satt också djupt i snön. Men vi hade en snötältpinne av metall över, så isen kunde hackas loss och spaden bli fri.

På detta sätt höll toalettbestyren oss sysselsatta en förvånansvärt stor del av förmiddagen. Vi hade också mycket att göra med att hålla efter kondensdropparna och annan fukt som kom med snökornen som vinden pressade in i varje springa så fort vi öppnade något.

På kvällen verkade vinden faktiskt lugna sig och temperaturen var ett par minusgrader. Vi vågade ha ett försiktigt hopp om att vädret skulle bli bättre. Blåsten var måttlig men fortfarande pågick snödrev och visst snöfall. Det var med viss förväntan vi gick och lade oss.

Torsdag 17 mars: att döljas i snö

Allt våra förhoppningar raderades ut under natten. Vinden ökade och blev till en konstant, hård storm. Samma vindriktning som tidigare, rakt på vår ena absid (köks-absiden). Snödrevet var enormt. Temperaturen hade gått ner till ca -9 grader och det var rimfrost i tältet.

Köks-absiden hade under natten fyllts av ytterst finkornig snö. Spritköket och ett antal andra grejer fick grävas fram. Sedan skyfflade vi undan tillräckligt mycket snö så vi fick plats att laga frukost.

Men det var inte bara i absiden det var snö. De senaste dygnen hade vinden lassat på snö överallt runt tältet vilket tryckte in väggarna och gjorde utrymmet inuti tältet mindre. Vi skyfflade och tryckte tillbaka, men det kom ständigt nya mängder. Larmet och den höga ljudnivån pågick utan uppehåll, och Anders liknade vår situation vid att bo vid en järnväg där dånande godståg passerar utan uppehåll. En ganska träffande liknelse.

Anders borstar av kläderna efter att ha varit ute några minuter. Att hålla snö borta från innertältet, kläderna och våra sovsäckar var viktigt. Snö förvandlas till fukt, och fukt kyler. Torra och varma sovsäckar att krypa ned i kan man inte vara utan.

Stormen vräkte på. På fotona (särskilt på detta) ser tältet ut att vara dåligt spänt. Det är en illusion, tältet VAR verkligen väl spänt. Det var blåsten som tryckte på duken från alla håll, slet och drog och fick den att hoppa, fladdra och smattra som seglet på en segelbåt. Sikten var i princip noll.

Foto av den absid som stod emot vinden. Skidan i förgrunden stödde sig mot snömuren och höll fast den viktigaste av alla stormlinor. Om den linan hade släppt skulle hela tältet vikt sig ned mot marken på ett ögonblick. Här syns också hela muren bra. Massor av snö hade trycks upp på den framför platsen där jag stod, så den var strömlinjeformad och kunde inte blåsa sönder. Detta och föregående foto taget vid 12-tiden på dagen.

Vid det här laget hade vi gett upp vår ursprungliga planering, vilken varit att skida runt Kebnekaisemassivet. Alla extradagar var förbrukade och den ständiga väntan på bättre väder hade tagit mycket av inspirationen ifrån oss. Trösten var alla goda och fina samtal om världen, universum och det andliga livet som vi hade dagligen.

Men det fanns oroande tankar också. Vi visste inte vad man sagt om ovädret på nyheterna, eller om våra närmaste suttit där hemma och oroat sig i flera dagar över var vi befann oss och hur vi hade det (mobiltäckning hade vi förstås inte).

På kvällen blev det något kallare; temperaturen var ca -12. I dagboken skrev jag: Ikväll är det lugnare är någonsin tidigare på denna lägerplats, men det fyker ändå förfärligt.

Fredag 18 mars: att hacka loss ett tält

Vi vaknade omkring klockan 6 med tältet fullt av rimfrost. Ute var temperaturen ca -13 grader. Innertältet borstades rent och vi åt frukost. Det var måttlig vind utomhus, och om den inte ökade så visste vi att det skulle gå att säkert ta sig tillbaka. Men det stora arbetet var att skotta fram alla saker och få ihop packningen. Det låg tjocka drivor av snö runt tältet och överallt.

Ovan: Arbetet med att gräva fram utrustningen ur snön började.

Först pulkan med sina rep, alltsammans fyllt av is. Därefter de skidor som inte använts för stormlinorna. Stavar och snötältpinnar. Men allt var infruset i den is som bildats på marken när tövädret övergått i frysgrader. Till och med tältets snören, bottenkanter, bottenlinor, spännare, osv var infrusna i is, och därefter täckt av 2-3 decimeter välpackad snö. Vidare hade tältstängernas sektioner frusit fast i varandra och hälften av skarvarna fick tinas upp med händerna innan vi med bådas hjälp kunde sära på dem. Och hälften av snötältpinnarnas tunna fästlinor var omöjliga att lossa på, så jag skar av dem med kniv. Knutarna fick sitta kvar i tältets öglor.

Pulkans bromslina infrusen i ett isblock. Men det gick ganska enkelt att hacka loss den.

Klockan 12 var vi nästan klara. Men då kom Anders med en skida där klistret på stighuden hade lossnat och släppt. Det var den skida som hållit absid-linan mot vinden. Det var bara att sätta sig ner och värma med gaslågan från kök nr 2 tills klistret mjuknade och kunde fästa igen. Vi passade på att vila och äta lunch efter det.

Efter 6 timmars arbete var vi äntligen redo att lämna vår lägerplats. Vinden var vid det laget sannolikt betydligt under 10 m/s, vi hade den i ryggen och sikten var tillräcklig för att hitta rätt väg. Temperaturen omkring -10 grader.

Till renvaktarstugan tog vi samma väg som vi kommit, men därefter vek vi av mot Kebnekaise fjällstation. Vi tältade i skogskanten på kvällen, och nästa dag gjorde vi ett litet besök på fjällstationen. Vi fick veta att stormen i själva verket bestått av 2 stormar, en med plusgrader och en med minusgrader. Väderlekstjänsten hade missat att informera om dem, eller snarare bagatelliserat dem. Så hemma hade de inte anat det minsta hur vi haft det.

Den trevliga och kunniga unga damen i receptionen berättade om hur det varit vid stationen. En högskoleklass med gymnaster som tänkt träna i området hade inte kunnat lämna hotellet på nästan hela tiden när blåsten pågick. Och hon beskrev hur personalen tagit på sig full utrustning bara för att gå mellan husen. Vi svarade ungefär: "Vi vet. Vi upplevde alltihop i vårt tält i nästan fyra dygn uppe på kalfjället."

Det väckte visst uppseende kan man säga.

Avslutande funderingar

Anders och jag tycker inte att vi kan kalla oss experter på vare sig vinterturer eller fjällsäkerhet. Och våra färdigheter på skidor är sannerligen inte mycket att skryta med! Vi är i grunden vanliga fjällvandrare, låt vara att vi med åren upplevt både det ena och det andra. Så när vi hamnade i den situation vi gjorde så försökte vi i huvudsak ta det lugnt och inte göra något förhastat. Vi ställdes inför problem vi inte mött tidigare och löste dem genom att bygga vidare på de kunskaper vi redan hade. Vi var naturligtvis medvetna om att vår belägenhet kunde bli mycket farlig om något gick snett eller tältet inte höll.

När det gäller just tältet så ska ju Keron vara en pålitlig tältmodell. Det klarade också pärsen, till priset av böjda och deformerade bågar och några deformerade spännen (de senare troligen på grund av oförsiktighet med spadarna). Bågarna måste ha utsatts för mycket starka krafter, jag har vid hemkomsten försökt att med handkraft mot en stabil träbänk böja dem lite rakare utan att åstadkomma särskilt mycket resultat.

Slutligen: att i situationer som denna ha en pålitlig färdkamrat som inte grips av panik och som förmår behålla ett gott humör är värt hur mycket som helst. Men det fanns stunder där vi undrade om vi fattade rätt beslut. Till exempel när vi beslöt att invänta lugnare väder. Hade det gått att packa ihop och ge sig iväg en eller två dagar tidigare än vi gjorde? Kanske, men bara om vi hade varit tvungna. Men kanske ändå inte. Att packa ihop ett fastfruset läger även om det "bara" är halv storm eller kuling är inte det enklaste. Och vår ursprungliga plan hade vi ändå inte kunnat följa så det var inget att vinna på att ge sig av i ett osäkert läge. Så jag tror att vi nog inte kunde gjort så mycket annorlunda än vad vi gjorde.