Vad och stav

Hur bedömmer ni den här tekniken?
http://www.youtube.com/watch?v=x0L5v7ct5sI

Jag kan inte tänka mig att vada utan stav.
Det han gör där i filmen ser relativt lätt och avslappnat ut när man ser att vattnet forsar ganska snabbt.
Vet någon var det är någonstans?

Jag tycker att det ser ut som Telmavadet.

Vattnet på filmen är djupt, men strömmen är inte särskilt stark för det djupet. Vidare verkar botten vara jämn utan gropar och besvärliga stenar. Det går att ta sig fram relativt stabilt. Han med ryggsäcken har säkert hjälp av ryggsäckens tyngd, det gör att han står ordentligt på botten och inte har lika mycket problem med balansen som den andre. Han har knäppt upp avbärarbälte och bröstbälte, vilket är helt rätt. Kängorna skulle jag däremot ha snört fast på ryggsäcken så att de inte kan ställa till problem runt halsen om man faller.

Vid ett eventuellt fall är det i här ingen större risk att slå sig i huvudet, vad jag kan se. Vid mer strid ström och stenar i skummet vill man verkligen inte gå omkull. I de fallen hade jag inte gått utan stav. Även vid detta vad skulle jag känt mig mycket säkrare med stav, även om det hade tagit något längre tid att gå över.

Numera har jag börjat använda teleskopstavar mot att tidigare använt en trästav. Jag tycker nog att teleskopstavarna funkar bra för mig, men jag har inte använt dem många gånger vid så här djupa vad. Är strömmen dessutom mycket stark dras de med av strömmen och är svåra att få ner till botten.

/Hans
 
Senast ändrad:
LRC, det är inte Låddebákte i bakgrunden i början av filmen, utan Bielloriehppe 1608. I slutet syns Dielmábuollda i bakgrunden. Jag kan vara säker, ty jag sitter här med fusklapp i hand, i form av fjällkartan BD10. ;-)

Med vänlig hälsning
Tristan
 
LRC, det är inte Låddebákte i bakgrunden i början av filmen, utan Bielloriehppe 1608. I slutet syns Dielmábuollda i bakgrunden. Jag kan vara säker, ty jag sitter här med fusklapp i hand, i form av fjällkartan BD10. ;-)

Ja, ser det nu. Men platsen var rätt i alla fall... ;)
 
Vad är ett vad? Att ta sig genom vatten, t.ex vid sjöändar, lugnt vatten med synlig sandbotten där man går upp till halsen och balanserar ryggsäcken på huvudet – ser jag inte som ett vad, det är en passering av vatten. Där behövs ingen stav för säkerhet. Det är mera ett kallbad.

Vadar man midjedjupt i lugnt vatten kan man bära ryggsäckarna hängande på en eller två stavar mellan två personer. Det ser jag också som en passage av vatten, inte som vad.

Snabbt vatten där man inte ser botten, där man ibland kan höra hur stenar förs nedströms under vattnet – där behövs stav - om man bestämt sig för att det går att ta sig över säkert.

För det första mäter man vattendjupet med staven, man har alltså skurit in en markering i staven för hur hög stövelskaftet är, både rakt upp och vid diagonal mätning. Denna markering använder man sig av för att kunna bedöma säkerheten innan man ger sig ut i vattnet. På detta sätt får man mer information – och kan då, förhoppningsvis, bättre bedöma läget. Ju längre stav, ju längre ut kan jag få en uppfattning om hur botten ser ut och hur djupt det är. Går du i kängor, markera knähöjd på staven.

Jag bedömer inte bara vattendjupet, vattnets fart osv, jag bedömer också vad som skulle hända med mig om jag faller i vattnet – hur snabbt förs jag nedströms, vilka klippor och stenar kommer jag troligtvis att slå in i – och var kan jag på ett vettigt sätt få stopp. Det är också med i bedöminingen.

Om jag bestämmer mig för att jag skall vada så ger jag mig ut trebent, staven mot strömmen, tvåhandsfattning, sakta och lugnt och jag flyttar bara ett ben åt gången samt håller stenhårt tvåhandsfattning om staven samt ca en tredjedel av min vikt på varje ben när jag står stilla.

Avbärarbältet, om jag nu använder mig av ett sådant är naturligtvis uppknäppt helt och hållet – annars kan jag inte få av mig ryggsäcken och den kan innebära att jag drunknar eller slår ihjäl mig mot stenar nedströms. Värst är att man kan flyta på den med huvudet nedåt – och slå i stenblocken nedströms med huvudet först…jag vill slå i med fötterna först.

Ett steg i taget i lugn och ro. Ingen stress eller jäkt, full koncentration över vad jag gör, varje rörelse är beräknad innan den utförs, inga chansningar – och helt klart är att om jag ser att jag missbedömt situationen - så går jag tillbaka till utgångspunkten igen och söker annan plats eller väntar på lägre vattennivå.

Stav kan jag inte vara utan. Varenda så kallad veteran och fjällräv från lite äldre tider skulle inte kunna tänka sig att vandra/vada utan stav. Titta på Samerna, du ser inte någon veteran bland dem utan stav – och dom BOR där.

Det är något för mig oförklarligt och ”modernt” att inte använda stav (jag gillar uttrycket: Gandalf stav). Jag vet inte vad denna åsikt kommer ifrån – men jag vet en sak – jag har aldrig träffat en van och erfaren fjällvandrare som går utan stav i fjällen. Kanske är det en förklaring?

Att vada är farligt, att bada är kul.

Thomas
 
Det flesta går väl med någon form av stöd. Själv pensionerade jag den långa trästaven för ett antal år sedan efter att ha prövat att gå med två lättare stavar istället. Anledningen helt enkelt för att de var såpass mycket bättre genom att de hjälper till att driva på steget både på platten och ffa i uppförsbackar samt avlastar knän i nedförsbackar på ett bättre och smidigare sätt än att gå med en lång stav. Dessutom upplever jag personligen större säkerhet med dem i svårare terräng eftersom jag så att säga har stöd åt båda hållen. Med en lång stav kan det vara svårt att hinna med att parera om man halkar till. En lång stav är inte heller till särskilt mycket hjälp i brantare uppförsbackar.

Förvisso kan man diskutera nytta mellan två kortare eller en lång stav vid vad men för min egen del är det väldigt sällan vaden sätter käppar i hjulen och då värderar jag helt enkelt nyttan hos två korta betydligt högre än nyttan i en lång stav.

Att försöka påskina att det handlar om något "modernt" påfund (och därmed inte riktigt lika fint som det traditionsenliga bruket att använda en lång stav) andas romantiserande av slaget "det var bättre förr". Bruket av två stavar är i själva verket inte särskilt modernt beroende på vilket tidsperspektiv man har. Reinhold Messner argumenterar t ex för värdet av två stavar under alpina turer redan på 70-talet och att två stavar hjälper till i drivet mer än en stav är knappast en modern sanning för skidåkare och förutom Gundes experimenterande så har man väl i princip åkt med två stavar sedan Wasa-tid.

Huruvida erfaret eller oerfaret folk använder långstav eller inte låter jag vara osagt, jag intervjuar sällan folk jag möter om deras fjällbakgrund och av alla de samer jag känner så är det få som överhuvudtaget vandrar i fjällen och någon särskild preferens att använda stav har jag aldrig märkt, kan inte påminna mig att jag ens sett nån av dom med stav. Däremot så är det nog inte helt otroligt att det handlar om en generationsfråga då människan är ett vanedjur som gärna blickar tillbaka och har svårt att ändra på invanda rutiner och vad som anses vara norm. Detta ser man ju inte minst i diskussioner som t ex berör lågskor, kängor eller stövlar.

Jag tror att man måste pröva de olika metoderna själv. Trivs man att vandra utan stavar och inte upplever det som något problem så ska man göra det, vill man ha en lång stav att stödja sig på när man vadar så gör man det och värdesätter man hellre drivet och stödet hos två stavar så väljer man det. Vi gör förmodligen våra fjällturer på olika sätt, en del är dalkrypare andra kanske gillar snår och myr och en del mer alpina turer och utifrån det får man helt enkelt anpassa sin utrustning och för min egen del valde jag bort långstaven till förmån för två kortare teleskopstavar eftersom de helt enkelt gör större nytta för mig.
 
Om jag bestämmer mig för att jag skall vada så ger jag mig ut trebent, staven mot strömmen, tvåhandsfattning, sakta och lugnt och jag flyttar bara ett ben åt gången samt håller stenhårt tvåhandsfattning om staven samt ca en tredjedel av min vikt på varje ben när jag står stilla.

Thomas

Många goda råd i ditt inlägg, och jag instämmer i det du skriver. Dock har jag numera börjat använda två teleskopstavar, och jag har ännu inte kommit fram till om de helt kan ersätta den gamla goda trästaven vid de svåraste vaden. Vid alla vad som inte är av den svåraste sorten tycker jag att de fungerar utmärkt.

De svåraste vaden är de som man nätt och jämnt tar sig över, pga mycket strid ström, eventuellt i kombination med en hög vattennivå och besvärligheter i form av stenar, gropar och annat.

Tekniken med två stavar är lite annorlunda än med en lång stav. Med en enda lång stav går det till som du Thomas beskriver. Man har alltså 3 stödpunkter, varav man förflyttar endast en i taget. Då har man två stödpunkter kvar, vilket inte ger perfekt balans. Just detta förflyttningsmoment innebär en risk att tappa balansen genom att fot eller stav dras med av strömmen.

Med två stavar har man 4 stödpunkter i stället för bara 3, och man har då 3 stödpunkter kvar när man förflyttar en stödpunkt i taget. Detta ger faktiskt en bättre stabilitet (enligt min erfarenhet), och man behöver inte belasta varje stav lika mycket som när man går med en lång trästav. De är ju inte lika starka.

Nackdelen med de lätta stavarna är att de kan vara svåra att få dit man vill i strömmen, och de är inte lika bra att känna sig för med om man vill mäta vattendjupet.

Men, som sagt, jag har inte råkat ut för dessa de allra svåraste vaden sedan jag började med teleskopstavarna, och det skulle vara mycket intressant att se en jämförelse i verkliga livet med försökspersoner som vadar på det ena eller det andra sättet! Fram tills dess är jag tacksam för de erfarenheter som delas här på forumet. /Hans
 
Det är som du säger Dave 1, jag är en gammal dinosaurie som fastnat i mitt tänkande, det VAR bättre förr, ju förr dess bättre! 70-talet är för mig fortfarande lite modernt…i slutet av 70-talet hade jag fjällvandrat i 20 år. Om det inte var bättre förr – så var jag bättre förr, jag orkade i alla fall mer då.

Romantisk bild, nej, knappast, det hade jag kanske i början på 60-talet. Låt mig drömma lite tillbaka. Då var fjällstationer riktiga fjällstationer vars enda uppgift var att se till och sköta om fjällvandrare. Personalen var inte alltid kunnig i början av sommaren – men när sommaren var slut var de flesta redan rejält erfarna. De var intresserade av fjäll och natur, det var därför de sökt sig till fjällstationerna, någon lön fick de knappast.
Idag ser jag många fjällstationer som är experter på bussturister – fjällvandrarna är nästan bara till besvär.
Förr fick man ta in hunden på fjällstationen, den var till och med välkommen! Hundar ingick naturligt. Bussturister gillar inte hundar så numera är det också kört. Jag och mina hund får fika på utsidan…

Fjällvandrare stannade, pratade, bytte erfarenheter. Tämligen ofta kände man varandra eftersom man hade träffast förr i fjällen, kanske till och med tältat ihop någonstans.
Man kunde skicka meddelanden med fjällvandrare ”ta med det här brevet och lämna det till X när du kommer dit” – och man kunde lita på att det kom fram.

Bättre förr? Ohja, visst var det bättre förr, i alla fall på fjällstationerna – och jag har erfarenhet från 60-talet fram till idag. Men, det är min personliga uppfattning av en utveckling jag upplever som negativ – men jag har samtidigt full förståelse för att fjällstationer behöver bussturisterna för att överleva ekonomiskt – men jag gillar det inte. Gamla gubbar du vet, vi gnäller alltid över någonting.

Debatten om kängor eller stövlar pågick också på 60 talet - och den var gammal redan då kan jag informera om. Nya material har kommit och gått men bilden tycker i alla fall jag ser inte annorlunda ut, det är mer en personlig fråga av vad man trivs att gå i. Själv kan jag inte tänka mig att gå i annat än stövlar – men kommer det ett material jag gillar kanske jag ändrar mig.

Fowwe, jag har aldrig vandrat med teleskopstavar i fjällen så jag har ingen erfarenhet. Däremot har jag använt Gandalfstav i alla år och gör det fortfarande. Den har räddat både mig och andra många gånger så jag håller mig nog till den. Den har, för mig, enormt många fördelar som jag inte vill vara utan.

Staven är en vanesak och även här tror jag det är en personlig sak. Trivs man med stavgång och två kortare stavar så skall man självklart gå just så. Det finns ingen rätt eller fel här.
Nackdelen vid besvärliga vad är just enhandsfattningen och för mig kanske materialet, en trästav litar jag på, inte en teleskopstav i ”glasfiber”.

Men staven har så många andra fördelar än vad jag nämnt ovan. Jag tror att jag försökt räkna upp några av dom i något annat inlägg. Jag har min Gandalfstav till oerhört många olika rent praktiska saker, inte enbart till vad.

Thomas
 
"Den gamle och staven".......

.......det vill säga jag själv:)
Har tidigare oftast vandrat med en lång stav, tillverkad av v någon björkslana. Den har fungerat förträfligt som stöd i många olika situationer, inte minst vid vad.
Fick för några år sedan ett par teleskopiska gångstavar i present. Dessa har jag nu provat i fjällmiljö ett antal gånger och jag måste säga att det finns många fördelar med gångstavarna, särskilt när man vandrar över långa blockfält, där stenarna ibland rör. Övriga fördelar är redan nämnda i tidigare inlägg.
Consensus:
Lång (trä)stav är enligt mig absolut bäst vid vad.
Gångstavar är bättre i övriga situationer.

God tur!
 
Nu vadar jag inte särskilt mycket på mina turer - har väl rentav planerat bort sådant alltsedan min olycka år 2000. Senaste gångerna var väl i och kring Skarvedalen (Reinheimen 2007)
och östsidan av Hardangerjøkulen 2008 (där det mest handlade om att hitta rätt ställe att korsa).
I Reinheimen var det såpass att jag släpade fötterna i botten för att inte dras med.

Men när det varit aktuellt har jag haft god ledning av stavarna. Far de åt sidan när jag försöker sätta dem i botten bör jag söka annat ställe. Vid mera ordinär stengång har stavarna varit till hjälp
att verkligen hamna stabilt på nästa sten. Jag byter f ö aldrig skor när jag vadar/stengår, ty jag har inget att byta med. Att bära skor, av vad slag det vara må, på ryggen verkar i mina ögon stolligt.

När jag började med dagsturer i Schwiz hade jag ingen stav alls. Knäverk och en snubbelolycka ändrade raskt på detta. 1988 upptäckte jag att en del gick med en teleskopstav, det verkade
praktiskt att inte behöva göra en ny varje gång! 1989 köpte jag min första stav i Sexten i Italien.
1991 började jag på allvar pröva två stavar, och då, när jag ännu var ung, var det märkligt vad fort jag tog mig nedför långa utförslöpor. Idag är jag långsammare, inte bara av åldersskäl.

Jag har iaf hållit fast vid detta bruk eftersom fotfästet ofta är ett problem i alpin terräng där stigarna
är av två slag - upp eller ned - terrängen ofta lös och glatt och emellanåt täckt med snö av varierande beskaffenhet. Jag menar också att en rätt obetydlig insats av armkraft sparar benkraft och knän; jag har förvisso starka ben, inte bara för min ålder (sjukgymnaster och läkare brukar kommentera detta)
men sladdriga fotleder och extremt dålig balans, även för min ålder
(jag tror de båda sista hänger ihop).


Ibland är stavarna ena stunden i vägen, nästa stund väsentliga för att ens hålla sig upprätt, t ex här
(lika spännande varje gång att se om det blev nån bild!), Coll Cornella i Katalonien:
 

Bilagor

  • pass.jpg
    pass.jpg
    135.9 KB · Visningar: 400
Senast ändrad:

Liknande trådar


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg