Jmels åsikter om vandringsstav överensstämmer med mina egna. Jag vandrade utan stav de första åren men lärde mig snabbt att en vandringsstav underlättar en hel del, inte bara vid vadning.
I början, när man är ovan, är staven besvärlig att ha med sig vilket är naturligt, man har ju just börjat använda sig av den. Det tar en tid innan man blir kompis med den – men efter det vill man inte vandra utan stav – det gäller i alla fall för mig.
En grovarbetare som gräver i blöt blålera utför 2000 tunga lyft med spaden per arbetsdag. En som sitter och skriver på datorn utför 200 000 små rörelser med fingrarna per dag – och energiförbrukningen är ungefär densamma för dem båda. Vad kan man nu lära sig av denna onödiga kunskap?
Staven sparar energi eftersom man, när man blivit kompis med den, använder den en hel del också som ”balansstav” när man kommer ur balans vilket man ofta gör när man fjällvandrar. Nu menar jag inte att man står på huvudet, jag menar de där små korrigeringarna som behövs när man trampat lite snett. Istället för att 100 små muskler i fötterna skall gripa in för balansens skull så sköter man det med staven istället och därmed sparar man energi – i alla fall är detta min teori.
Det som inte är teori är att jag vet att staven spar energi under själva vandringen och det kan ju inte vara fel att komma fram lite piggare. Att vandra samma sträcka med och utan stav har jag testat ett flertal gånger och där råder för mig inte minsta tvekan, staven sparar energi.
Jag använder staven vid vadning när så behövs, och det gör det ju för det mesta. Är det lugnt vatten så är det ju ganska problemfritt att vada även om vattnet är lite högt. Om vattnet rör sig snabbt så är staven ett bra stöd som underlättar själva vadet.
Ibland, när vädret är bra, använder jag min ryggsäck och kopplar den till staven samt använder en bit tältbottenväv jag haft sedan 60-talet, det blir ett hyggligt tält för natten. Staven blir ryggåsen i tältet, ryggsäcken ena gaveln. Jag lärde mig principen av Samerna som använt den i hundratals år men med annat material. Jag tror att det heter Tarp idag och anses vara någonting nytt…
Staven är bra om man är flera eftersom man kan tillverka en bår av dom, i alla fall en praktisk sitt-bår och det har jag varit tvingad till ett antal gånger. Tungt ,men ett praktiskt sätt att få skadade människor till platser där annan transport kan ta över.
Staven kan kapas och bitarna kan användas som spjälor vid t.ex. arm och benbrott, vilket jag också varit med om.
Jag brukar sitta mycket när jag fjällvandrar eftersom för mig är inte vandringen målet, mitt mål är att se och läsa fjällen och området jag passerar. Jag studerar fågelliv, växter, djurliv, geologi samt allt annat i området. Jag har då ställt ryggsäcken lutad mot vandringsstaven och jag har ryggsäcken som ryggstöd, mycket behagligt, man bara drar upp knäna så har man ett perfekt stöd när man använder kikare eller kamera.
Jag tycker att man är i fjällen för att se och uppleva fjällen och dess fauna, varför skall man springa igenom dem för att kanske se var man har varit när man framkallar sina bilder när man kommit hem igen?
En annan bekvämlighet är att staven bör vara så lång att jag kan ha den som stöd när jag använder kikare när jag står upp, och att jag kan vila mig mot staven när jag vill (eller behöver) göra detta.
Ett par gånger har jag använt staven som krycka (med diverse fantasifulla konstruktioner för avlastning i armhålan), en gång tog jag mig 3 mil på detta sätt med ett knä som inte gick att stödja på.
Så staven och jag har ett litet kärleksförhållande som vuxit fram med åren.
Jag fick en ledsjukdom som satte sig i en ankel vilket medförde att jag måste gå med käpp. Jag införskaffade en vanlig traditionell käpp med handtag och allt – och fick väldigt ont i axlar osv. Jag slängde käppen, skar mig en vandringsstav och nu har jag allt stöd jag behöver – utan att få ont på nya platser på kroppen.
Teleskopstavar skulle jag inte lita på alls är jag rädd – och absolut inte för att vada med. Dessutom, ibland när man vandrar fastnar staven mellan två stenar och då bryts den( ibland) men för det mesta tappar man bara greppet och staven blir en sorts katapult. En alu-stav skulle i dessa fall få en vik-skada som gjorde den oduglig – men jag kanske har fel i detta eftersom jag aldrig vandrat med en sådan stav. Men jag vet en del om aluminiumrör.
Jag kan inte se att en stav på något sätt skulle kunna inge en falsk trygghet eftersom staven inger, i alla fall mig, en riktig trygghet. Vid svåra vad har jag tre ben och jag flyttar bara ett ben åt gången. Då är jag trygg, även vid högt vattenstånd. Skall väl kanske säga att jag inte heller har speciellt bråttom över själva vadet, jag vill passera det tryggt och säkert och vara säker på att jag kommer fram torr på andra sidan.
Att vada med två korta stavar i stritt vatten anser jag vara mycket opålitligt eftersom det ibland vid svåra vad, kan vara besvärligt att med två händer styra en stav dit man vill ha den, att göra det med en hand verkar för mig omöjligt. Men man har ju alltid möjlighet att leta annat vadställe, eller att avstå från att vada just då i alla fall.
Sedan en sak jag vill avråda ifrån - men som naturligtvis är jättekul att göra, det är att åka skidor nedför branta sluttningar där snön ligger kvar. Man åker på stövelsulorna samt har staven under ena armen bakåt som ett roder och stöd. Det går fort nedför. Om ni gör så, använd aldrig ”hala” kläder eftersom om ni ramlar så fortsätter ni lika snabbt utför och där snön slutar brukar stenarna börja…För mig har detta sätt att ibland ta sig nedför riktigt branta sluttningar snabbt och lätt varit ett nöje – men man måste förstå att nöjet kan vara riktigt farligt.
Thomas
