Nu har jag också läst SvD-artikeln (tack,
Karolina!). Den handlar i o f s om motsatsen till trådens ämne: att mer lågintensiv träning (vandring, helst i backig terräng) gör nytta/skillnad för prestationen i mer högintensiva och/eller extrema tävlingssporter (ultralöpning mm). Dvs "vandra för att träna" och inte "träna för att vandra". Men ändå väldigt intressant. Nils van der Poel verkar ha kommit till samma slutsats med sina långa, lugna cykelrundor.
Väldigt uppmuntrande såklart, problemet är ju att hitta de där backarna när man bor mitt i en stad i Skåne. Och de långa tiderna, när man har fullt upp med annat. Känns som mina väldigt lugna men hyfsat långa löppass, med lite intervaller och den "backträning" man nu kan hitta i/kring Lund, får förbli den praktiska kompromissen.
Med den tant-nivån verkar jag i alla fall kunna sticka iväg på ett par veckors tur, utan att det blir det minsta jobbigt att då traska 10+ timmar per dag, ofta med något tusental höjdmeter upp och ner. Än mer när jag är nere i t ex Tatra.
Den svagaste länken är mina knän, och där verkar inte träning, utan min totalvikt, fälla det helt avgörande utslaget. Träna med tung ryggsäck vore därför (enligt både min fysio och min spontana upplevelse) snarast kontraproduktivt; däremot till fördel, att jag tycks krympa med åldern
. Snart väger jag, med ryggsäck, ungefär lita mycket som jag vägde utan, när jag var yngre och biffigare. Inte så kul, det handlar nog mest om förlorad muskelmassa, men jag har inte mycket att välja på.
Slutsatsen är väl, som
Totteman är inne på, att vi alla har olika förutsättningar, och framför allt olika akilleshälar. För min del är det aldrig musklerna, utan lederna, som sätter mina gränser (utom då ryggen/ryggraden, som jag aldrig någonsin haft ont i). För andra kan det vara precis tvärtom. Det blir den personliga svagaste länken som kan stjälpa ens vandringsupplevelse, så det är inte så märkligt att vi (utöver en hyfsad generell formnivå), behöver träna på olika saker.