Varför måste man alltid vara "praktisk" och använda det mest lämpade redskapet i alla situationer?
Varför vandra när man vill till en fjällsjö, helikoptertransport är ibland överkomligt i pris.
Stora knivar (hur definierar vi
stora förresten?) är mer anpassade för djungelbruk men nog kan det vara kul att leka trapper i de svenska skogarna med en bowiekniv.
Att stöpa alla i samma moraform blir lite Flugfiske i Norden. Där en riktig flugfiskare aldrig är stressad, föredrar att först koka kaffe i stället för att direkt vada* ut i strömmen och helst har rutig skjorta med snusnäsduk...
* Man kanske
vill vada ut direkt, att stå i vattnet ger mer känsla än att först kasta längs kanterna bara för att någon tycker man skall göra så...
Jag har tre stora knivar, en kukuri (skitkvalitet), en Tantostridskniv (8") och en Fällkniven H1 (som inte är stor men däremot djävligt tjock*).
Kukurin gör nytta i trädgården och när jag skall röja vass vid fisket.
Och eftersom jag har en skadad axel föredrar jag definitivt att hugga av även mindre grenar/slanor. Att skära belastar tyvärr axeln på ett ibland obehagligt sätt.
Så för mig är en stor kniv ibland ett bättre val än en Hultafors i kolstål i skogen.
* H1 är inte bästa valet för att tälja men den fungerar bra för det. Och den ligger i handen som en soluppgång över Montanas öringbäckar...
Jag avskyr det tjocka bladet men faktum är att vid jul är det bättre att knäcka nötter med ryggsidan av bladet än med den vanliga nötknäckaren.
Lägg nöten på en skärbräda, på med en handduk och snärta till med bladet. Valnötterna kommer alltid ut hela och skalet går inte i småbitar...
hugga ved - köp yngve ryd's bok eld så hugger ni inte mer ved.
Nja, även om boken är tjock tar förr eller senare papperet slut och då måste man hugga ved.