Oj, detta blev ju rätt filosofiskt
Efter ett rätt långt och delvis primitivt luffarliv (samt ett par barn) befinner mig själv varken så långt ut åt det härligt sorglösa hållet som Teknikern, eller åt det hedersamt nogräknade som Mezzner
Jag lyssnar helst på kloka experter som Tore, och hoppas att jag med tiden skaffat mig en del hyfsat hållbara tumregler, som räcker väldigt långt med rimliga insatser - med insikten om att livet aldrig ger vattentäta (sorry) garantier.
Jag är stenhård med att mina barn tvättar händerna före mathantering, inte skär rått kött och sallad på samma skärbräda, etc etc. Jag har framtvingat omplanering på deras dagis, när det visade sig att de drog in jordbakterier på sin toa/tvättrum genom att tvingas passera sitt slaskiga kapprum på vägen in.
Jag vill inte heller ha colibakterier i mitt vatten om jag kan slippa, men jag inser, att jag på ett utlandsuppdrag ibland måste kalkylera med högre risknivå för att överhuvudtaget kunna göra mitt jobb. Jag dricker utan att blinka svensk kranvatten som stått övertäckt i en glaskaraff i flera dagar, eller gammalt te, så länge det smakar gott. Dock inte, om det varit minsta mängd socker i, och det är i detta fall hela skillnaden.
@ Mezzner:
Jag rotar ibland i gamla hus å yrkets vägnar så jag vet vad du menar
, fast Iggles ursprungliga målsättningar inte var lika avancerade
. Lik förbaskat dricker ju praktiskt taget hela befolkningen vatten ur sådana ledningar, och det går bra eftersom det är rinnande, renat, lätt klorerat och inga farliga bakteriemängder därmed hinner växa till sig i det.
I de allra flesta fall, bäst att tillägga.
För att komma tillbaka till ursprungsfrågan, så håller jag med Tore, med reservation för att Iggles tidshorisont inte riktigt framgick. Med bibehållande av enkla principer om rening av vatten och kärl blir det säkert smakförsämringen, och inte ev. farlighet, som sätter gränsen.
För mig verkar det mycket enklare (och säkrare) att vid behov rena vattnet, när det väl skall användas.
