Jag har fjällvandrat själv ett antal gånger och undrar hur ni ser på risktagande när man gör det, vandrar själv. Inte specifikt jag själv såklart, utan i ett större perspektiv.
Anledningen till frågeställningen är att det finns olika trådar om detta, men inget sammantaget om just risktagande.
Man kan minska risker...och det vill vi alla.
Min fråga är därför den enkla: Hur ser ni på risktagande vid fjällvandring när man gör det själv, och hur minimerar ni riskerna? Utgångsläget är att man vandrar själv.
Missat din intressanta tråd, så ursäkta "wall of text" i efterhand. Du efterlyser ett större perspektiv, men frågar ändå hur just "ni" ser på risktagandet och minimerar riskerna, så jag uppfattar (och ska försöka besvara) frågan ur just min personliga synvinkel. Det är också de mer personliga svaren som har känts mest intressanta att läsa (allmänna förhållningsregler etc finns det många andra trådar om). Jag väljer ju helst och oftast att vandra själv, så mina val och värderingar är ändå helt subjektiva.
Jag känner starkt igen mig i främst två inlägg. Dels
GustavOh:s
tankar kring den grundläggande inställningen till livers "risker", och dels
Elvah:s
beskrivning av hur man lätt(are) förlorar fokus när man vandrar i sällskap.
Jag har nog förberett mig betydligt mer noggrant, och garderat med högre marginaler, när jag vandrat i sällskap. Säkert mest för att jag oftast varit den mer erfarna, med åtföljande (rationell eller ej) ansvarskänsla, men också just för att jag upplevt detta fenomen med tappat fokus som Elvah beskriver. Jag har oftare varit nära att komma av mig orienteringsmässigt när jag gått i sällskap. Och enda gången jag var korkad nog att stressa fram ett vad så jag blev kullvält och nerspolad, var när vi var två, och jag efter långt letande kände pressen att snart hitta en lösning. Hade jag varit ensam, är jag helt säker på att jag bara slagit läger på stranden och väntat på lägre vattenstånd nästa morgon (det fick vi göra ändå p g a mina blöta kläder).
Att svaret måste bli personligt beror inte bara på skillnader i våra personliga förhållningssätt till "risktagande" - se GustavOh:s inlägg - utan också på mer banala skillnader i våra fysiska förutsättningar. Jag vet t ex med mig att jag är ovanligt känslig för nedkylning, till den milda grad att det snabbt kan leda till rätt farliga lägen. Jag garderar mig därför högre än de flesta mot just den risken.
Jag tar med mer kläder, väljer "bättre" regnplagg (i a f försöker...), ratar uppblåsbara liggunderlag, och är petig med att hålla mig och mina kritiska saker torra (snabbt på med regnkläder, tredubbel redundans på vattenskyddet när de är packade, stenhårda rutiner för tältuppsättning/nedtagning, skohantering, in/utpassage från tältet vid regn, etc).
Jag ser till att det finns ett tredubbelt vattenskyddat ombyte, om jag nu ändå skulle råka ut för nedblötning. Jag tar med liggunderlag (skumplast som varken sviker eller behöver blåsas upp), nödbivacksäck, och ibland rentav sovsäcken (men minst dunjackan), när jag lämnat tältet för en toppbestigning. Jag ser till att jag kan ligga och vänta på hjälp i några dagar utan att frysa ihjäl, även om jag av någon anledning (skada, terräng, tälthaveri) inte kan få upp tältet. Jag tar med en liten brännare + minsta gaspatronen även om jag egentligen kan komponera min proviant så att jag helt kan slippa värma mat (å andra sidan är min höga andel "kokfri" mat en bra försäkring vid eventuellt brännarhaveri).
Däremot verkar jag helt okänslig för några dagars svält, så jag är inte alls lika noga med extra matransoner, "stärkande" mellanmål för snabb blodsockerhöjning, e.d.
Även småsaker som sviker/havererar kan ställa till med elände och i värsta fall fara. Redundans går ju inte rent praktiskt att tillämpa på allt, men kan vara en god styrande princip att sträva efter i rimlig omfattning. Två mindre PET-flaskor är bättre än en stor. Papperskarta
och digital navigering. Extra batterier till pannlampan
och en minimal ledlampa, numera ersatt med mobilens. Mitt nödlagningskit är modifierat efter att jag tappat hela sulkassetten mitt uppe i ett rejält tekniskt bergspass.
Men... allt detta gör jag ju både när jag går ensam och när jag går i sällskap. Närvaron av sällskap utökar däremot inte sällan innehållet i mitt sjukvårdskit och kan påverka vägval, vad etc. Men då som sagt snarast i
mer "försiktig" riktning.
Nödsändare har jag skaffat helt nyligen, mest för att slippa ta ansvar för mina närståendes oro, men självklart uppskattar jag den extra säkerheten. Men den skulle följa med även om jag har sällskap, så jag slipper svåra val att t ex behöva lämna en skadad kamrat ensam för att söka hjälp.
GustavOh:s tråd har fått mig att
fundera över frågan så jag ska inte upprepa mig, men sammanfattningsvis har nödsändarens uppdykande varken påverkat min riskvärdering, beteende eller "känsla" när jag vandrar ensam.
***
Det mest grundläggande för min personliga del är nog ändå den inställning till livets "risker" som GustavOh så väl beskriver. Livet är aldrig ofarligt, men det är upp till var och en vilka risker som känns
värda att ta.
NOTERA att det
inte är samma sak som att söka någon sorts "kickar" av risker i sig. Det gör jag inte det minsta. "Farlighet", "utmaning" etc har inget egenvärde för mig. Kan jag eliminera/reducera en risk utan avkall på den upplevelse jag är ute efter, så gör jag det direkt, utan att känna att jag "missar" något.
Men att vandra ensam, gärna lite tekniskt och högt med mycket luft under fötterna i vackra berg, gå ledlöst, slippa förhandsplanerade rutter och improvisera i stunden, vara off-line i 2-3 veckor... sådant ger mig så mycket tillbaka att jag helt enkelt väljer att ta de ev. ökade risker detta för med sig.
