Vilse i Storskogen

Jag skulle bara…

Vallar skidorna för en kort tur på slingan. Klockan är 14.00 och det börjar mörkna efter 15.00. Innan dess ska jag vara tillbaka är planerna. Jag packar ned pannlampan och ett par tjocka handskar, GPS:en och mobilen hänger också med. Med bilen är det 7 km till startplatsen. Ögnar av kartan över skidspåren. Klockan är 14.00 och 5 km rundan passar mig utmärkt eftersom det är min första skidrunda för i år! Turen börjar med svagt stigande och därefter en skön utförsåkning i minus 16 grader som förstärks påtagligt i fartvinden. Granskogen är fortfarande snöklädd och förtrollande vackert. Jag kommer ned till ett vägskäl utan att närmare kolla läget utan fortsätter till höger och njuter av det vackra snölandskapet och det härliga glidet. Passera så småningom en väg utan att kolla läget. Det börjar skymma och jag bestämmer mig för att vända och ta vägen till bilen som jag intalar mig om att jag parkerade bilen på den vägen.

Tanken är att undvika vara inne i skogen när mörkret faller, utan hålla mig på vägen.
Det är nu jag tar mitt livs sämsta beslut någonsin! Jag intalar mig att det är vägen jag korsade, som bilen är parkerad på, och då är det ca 6 – 7 km ned till den. Utan närmare koll av läget skidar jag dessutom i fel riktning (efterhands rekonstruktion). Jag skidar på och räknar med att det tar ca en ½ timme att skida ned till bilen. Inser snart att detta inte kan vara rätt. Stannar upp och sätter på GPS:en. ”Ingen satellit mottagning” och batteriet slår ifrån! Så brukar det vara när det är kallt. Ja, ja tänker jag och fortsätter.

Kommer till ett vägskäl, som tyvärr saknar skyltning. Vilken väg ska jag välja undrar jag i mitt stilla sinne? Först åker jag en bit på den nya vägen och kommer rätt snart in i en återvändsgränd! Vänder och tar den andra vägen. Kommer så småningom fram till en större skogsväg och nu inser jag att jag befinner mig i ett mycket kritisk och allvarligt läge. Jag har skidat vilse och brustit i vildmarkens egna och solklara ”lagar”.
Jag minns visdomsorden ur boken Mera Ute från 1964:
”Vildmarken är livsfarlig för de lättsinniga, dumdristiga och inbilska. Den slår hårt och hänsynslöst ner den som struntar i varningar och brister i omdöme.”
Jag har verkligen brustit i mitt omdöme. Så nu Inge, gäller det att du reder ut denna penibla och farliga situation, tänker jag högt för mig själv!

Det råder minus 19 grader och jag saknar en fysisk nödutrustning, vilket nu känns väldigt skrämmande! Trots läget, känner jag än så länge ingen panik.
Upplever heller inte att jag är slutkörd. Tänker fortfarande rationellt, men att mobilen och GPS:en inte fungerar känns väldigt frustrerande. Att jag inte har någon karta känns än värre. Nu är det som det är tänker jag och skidar vidare utan att egentligen veta i vilket vädersträck jag glider fram. Hoppas komma fram till något hus, trots att jag befinner mig i obebodda trakter! Att möta en bil vore det bästa, men vem i all världen har något ärende in i mörka Hälsingeskogen två dagar före nyårsafton!?

Jag har skidat i minst 2 timmar och det skulle ju bara bli en ½ timme! Nu återstår att ringa SOS och förklara att jag ligger väldigt risigt till någonstans i Hälsingskogen!
Tar upp mobilen och slår 112. Hinner bara säga mitt namn så lägger mobilen av! ”Låg batterinivå” kommer upp! Oj, nu är jag verkligen illa ute! Mobilen och GPS:ens strejkar i kylan! Som sagt, jag saknar den fysiska säkerhetsutrustning, och den tekniska säkerhetsutrustningen fungerar inte, klädd för ren och skär motionsåkning, och ingen vätska kom med!! Usch, vad har jag ställt till med säger jag till mig själv! Nu känns det inget vidare för mig!

Pannlampa och tjocka handskar hade jag tagit med, och jag intog tre mackor innan jag åkte. Jag som gått överlevnadskurser och hållit på med aktivt och avancerat friluftsliv i nästan 40 år borde inte hamna i sådan här situation. Men, nu befinner jag mig i den och nu är det bara att fortsätta skida på vägen, hålla mig aktiv och varm, och framförallt hoppas att det kommer en bil, trots att jag befinner mig i obebodda trakter. Jag provar mobilen en gång till. Lyckas få kontakt med nödnumret 112. Beskriver läget, och hon kopplar mig till polisen.

Startar samtidigt upp GPS:en och hoppas att den går igång så att jag kan ange koordinaten. Den ena svarssignalen efter den andra upprepas på mobilen som går till polisen och jag våndas och känner stressen att mobilen kan lägga av i vilken sekund som helst!? GPS:ens startar, men visar ”Ingen satellit mottagning”  Så får jag äntligen kontakt med polisen och jag beskriver mitt allvarsamma läge. Helt plötsligt får jag satellitkontakt på GPS:ens och jag anger snabbt koordinaten.
Du befinner dig på väg 690, säger en trevlig damröst. Jag berättar att jag nu ser en lastbil längre bort och hon ber mig skida dit och sedan meddela henne när jag kommer fram till lastbilen.

Jag skidar på, men bara några 100 meter framför mig ger sig lastbilen iväg!
Nåväl, tänker jag, nu ringer jag min hustru och berättar för henne var jag befinner mig och att hon ringer polisen och berätta att lastbilen åkte ifrån mig. Jag lyckas få iväg meddelande till henne utan att mobilen lägger av! Jag vågar inte riskera att telefonen lägger av, så jag ber henne ringa polisen som jag pratade med och berätta att lastbilen åkte ifrån mig.

Jag skidar på och efter ca 15 minuter ringer min hustru och säger att jag befinner mig på Sidskogsvägen, och jag som trodde att jag var på väg mot Vallsta by. En bra bit därifrån. Att jag hamnade så galet är inte anmärkningsvärt, eftersom jag så brutalt nonchalerade rundan! Vid 16.00-tiden kom våra gäster som planerat och tillsammans med min Hustru åker dom till Sidskogsvägen för att möta upp mig. Straxs före dom mötte upp mig vid vägskälet Simeå – Harsa så passerade en bil. Som sagt, helt folktomt var det trots allt inte!
Från ”mötesplatsen” till platsen där jag parkerade bilen blev det ca 20 km.
En efterrekonstruktion visar att den korta 5 kms rundan blev drygt 25 km!


Sammanfattningsvis:
Jag borde ha hållit mig till skidspåren och stannat och kollat SKIDSPÅRSKARTAN mycket noggrant eftersom det var sen eftermiddag och mörkret lägger sig vid 15:00-tiden. Att jag valde vägen istället för skidspåret berodde helt och hållet på att jag var så inprogrammerat på att bilen stod parkerad på den vägen jag korsade, vilket den inte gjorde! Att befinna mig på en väg ökar möjligheten till att bli upptäckt och att komma fram till bebodda trakter, än att irra runt i skogen! Det var därför jag valde skida på vägen! Tyvärr, så var jag helt inställd på att jag befann mig på en väg mot Vallsta by, och den vägen ligger ca 4 km söder om Sidskogsvägen! Alltså, en miss på 4 km som kunde ha fått mig att skida i förtid i en annan värld.

Underbart att det gick vägen den här gången. Bara en lättare chock dagen efter, när jag funderade kring vad som kunde ha hänt!
Hemma har jag 1:50 000 (gröna terräng kartan) över hela området, även tre stycken Battery First Aid – Plug and talk till mobilen. Nu kommer en sådan alltid att finnas med ryggsäcken, samt den fysiska kartan och kompassen, samt GPS:ens med fulladdade reservbatterier.

Till sist:
Att gå vilse kan få katastrofala följder. När man väl inser detta, gäller det att behålla lugnet. Det finns en mängd råd och tips hur man kan reda ut det hela. Gör en Google sökning på ”Att gå vilse”. Jag fick upp 577 000 svenska sidor! Nu blir det 577 001, eftersom jag kommer att lägga ut det på utsidan!

Inge Bäckström,
Simeå