Avgifter för skidspår och friluftsområden - vad gäller?

Foto: katerinavulcova, Pixabay

I tråden "Är det tillåtet att ta ut avgifter på ställen där allemansrätten gäller?" går åsikterna isär. En del medlemmar skriver att de inte har några problem att betala en obligatorisk avgift för till exempel dragna skidspår medan andra tycker det endast är okej att be om frivilliga bidrag.

Picea: "Precis som att jag gärna ger bidrag till att folk drar skidspår eller underhåller leder, men avgifter betalar jag inte."

tango: "Jag tycker man kan lyssna på uppmaningar och vädjanden istället för att försöka maximera sina "rättigheter". Jag betalar gärna rimliga avgifter också och då kan jag också ställa högre förväntningar på vad jag betalar för."

HasseQ: "Jag kan bidra frivilligt om jag tycker det är bra, och använder ofta. Men för mig är det viktigt att det framkommer av skyltar att det är just frivilligt."

Avgifter

Men vad säger egentligen lagen? Enligt Naturvårdsverket är det förbjudet att ha tvingande avgifter för längdspår eller vandringsleder på mark där allemansrätten gäller. För att kunna ta ut en tvingande avgift måste spåret eller leden vara en anläggning i juridisk mening. Då upphävs allemansrätten. 

I en dom från Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) i november 2012 prövas om Mora kommun strider mot ”lag och författning” när där de tar ut avgift för ett skidspår.  Domstolen kom fram till att de inte strider mot allemansrätten. I domen lyfter man också fram att det finns stora områden där det fortfarande går att nyttja allemansrätten, trots att Mora kommun tog ut en avgift för just skidspåret.  

Det finns en del skidspår och vandringsleder där de som sköter spåret eller leden ber om bidrag eller har frivilliga avgifter. Enligt Naturvårdsverket är det tillåtet att ha frivilliga avgifter och även avgifter för till exempel parkering i anslutning till skidspåret eller leden. 

Foto: jensod, Pixabay

Anläggning

Vad menas då med en anläggning? Naturvårdsverket förklarar det så här: "En sådan anläggning präglas av att större investeringar gjorts, till exempel konstsnötillverkning, belysning, vägar/asfaltering, broar, tunnlar, spänger med mera. Vanligen kräver också sådana anläggningar relativt stora insatser i form av löpande underhåll och skötsel". De skriver också: "Dessa anläggningar finns mest för tävlings- och träningsverksamhet. De är inte sällan inhägnade eller avspärrade områden."

Utsidans medlemmar:

tango: "Jag tycker det inte alls är självklart - var går gränsen för betydande investeringar? Idrefjäll gör konstsnö, har anlagt elljus och pistar vid behov om med pistmaskin ibland upp till flera gånger dagligen, körs av avlönad personal. Min ideella förening hemma gör också konstsnö, pistar med pistmaskin och har elljusspår men ingen får lön för arbetet detta. Var går gränsen för betydande investeringar?"

GustavOh: "Fjällederna har nog varit "anläggningar" hela tiden. Det är bara det att de inte är anlagda av en kommersiell aktör. De är gratis att utnyttja, men det är strikt taget inte pga allemansrätten utan bara för att man valt att bekosta dem på annat sätt än avgifter. (Att det dessutom skulle vara helt absurt för ett svenskt friluftssinne att betala för att gå på en vandringsled är en annan sak.)"

bigfoot: "Om man vill utnyttja anlagda spår och leder bör man vara på det klara med att de också behöver finansieras. Det har egentligen inget med allemansrätt att göra. Som jag ser det är frågan alltså snarare hur mycket "anläggningar" (leder, skidspår, champagnebarer etc.) vi önskar oss ute i naturen. Om vi inte önskar oss något utöver vindens sus så kan vi gott vandra runt i kraft av allemansrätten. Men om vi vill ha raststugor, ledkryss och spänger så behöver vi också tänka på hur det ska ordnas."

Vad tycker du? 

Svara på frågan nedan och diskutera vidare i tråden.