Varje spya utanför livflotten är en seger

Det som är gemensamt med alla överlevnadssituationer är att du inte hade tänkt att hamna i den. För att klara av det oväntade på ett så bra sätt som möjligt kan man förbereda sig med kunskaper och genom övning. Miljön till havs är väldigt oförlåtande. I denna artikel får du läsa om mina reflektioner och erfarenheter kring kustöverlevnad.

Sjösjukan är en av de värsta sakerna som drabbar en person i sjönöd första dygnen i en livflotte. Trots vattenfyllda stabiliserande partier under flotten följer flotten vågornas böljande obönhörligen upp och ner på ett ytterst obehagligt sätt. Saknar man sjösjuketabletter så sägs det finnas exempel på människor som har sett döden som en befrielse jämfört med att stanna kvar i flotten. Vad sjösjuka (eller rörelsesjuka) beror på vet man inte till hundra procent men det finns en konfliktteori som talar om konflikt mellan balansorganen och indata från ögonen. I en livflotte kan man inte se ut om man inte sitter vakt, och det förvärrar situationen. Kvinnor och barn är generellt känsligare. Hunger, trötthet och törst förvärrar symptomen.

Att sätta upp små mål för att kunna uppnå delsegrar vid en nödsituation har en starkt positiv effekt på den mentala hälsan och viljan att överleva. Därför är rubriken passande för denna artikel om kustöverlevnad. Att inte spy i flotten eller kissa på sig själv eller någon annan när du uträttar behov är en liten delseger värd att fira. Under våra kurser är det vanligt att några som upplever starkt illamående och blir relativt satta ur spel tills sjösjuketabletterna får effekt. Då övergick de likbleka ansiktsuttrycken, kallsvettningarna och apatin till glada sånger så som ”ta mig till havet och gör mig till kung…”, märkligt ändå hur en liten tablett kan göra skillnad.

Vad gör kustmiljön unik? I Norra Sveriges inland med vintrar på upp emot 40 minusgrader är miljön väldigt oförlåtande. En tappad vante kan innebära förlorade fingrar.  Att trampa ner genom snön i en översnöad bäck, kan om man inte vidtar rätt åtgärder med rätt utrustning och rätt kunskap leda till hypotermi, förfrusna kroppsdelar och i värsta fall döden. Ett förlopp som i extrema temperaturer kan gå mycket snabbt. Ett enda misstag är det man har råd med sägs det, två leder till skador och tre kan leda till döden. Varför prata om vintern? Jo, för mig blir parallellelen om de små marginalerna väldigt uppenbar. På havet i en båt eller på branta hala klippor som sluttar mot vattnet där vågorna skoningslöst sköljer, där det mörka vattnet ”stirrar” på dig, (eller kanske lockar), där kan ett felsteg leda till att du hamnar i vattnet. I det läget är du i en omedelbart livsfarlig och oförlåtande situation. Ju mörkare, kallare och blåsigare det är, desto farligare är situationen.

Hamnar du under vattnet och inte klarar av att kontrollera dina reflexmässiga flämtande andetag i kontakt med kylan som omsluter dig, kan du relativt omgående ha dragit ditt sista andetag, med luft då menar jag. Ytterligare något andetag med friskt kallt vatten som sugs in och fyller dina lungor kan du såklart förmå… Jag tror du förstår vart jag är på väg, det är med stor respekt man ska ta sig an havet likväl som extrem kyla.

Vatten leder värmen från kroppen 23 gånger snabbare än luft, liggande i vattnet kommer du sakta men säkert bli hypoterm om inte temperaturen i vattnet ligger runt 35 grader, vilket vi alla kanske längtar efter men sällan träffar på i våra breddgrader. Kommer du upp i en livflotte eller på land gäller det att vrida ur och torka sina kläder och förhindra ytterligare nedkylning. I flotten blåser det inte, men det kan skölja in vatten från vågorna och på land är det vinden som kommer kyla ner dig och du måste söka lä för att klara dig.

I vintermiljön får vi lära oss om lokala kylskador, så som avdomnade vita tår eller vita fläckar på näsa, öron och kinder. I vattnet visar empiri att vi sällan råkar ut för sådana skador. Förklaringen är enkel, vi har dött innan vi hinner utveckla den formen av skador. Det sägs inom havsöverlevnaden att många dör när man försöker dyka och simma till räddningen exempelvis från att ha fastnat under en livbåt eller annan uppochnervänd båt. Vår förmåga att hålla andan minskar nämligen drastiskt i kallt vatten. Från någon minut klarar vi bara av att hålla andan runt 10 sekunder eller något längre efter immersion (nedsänkning av en kropp i vätska) i kallt vatten. Kunskap väl värd att beakta innan man planerar en längre dyktur i svinkallt vatten.

Nyfiken som jag är testade jag på badhuset förra året, först i den vanliga poolen sedan i den 5 gradiga kallbaddelen. Mycket riktigt, efter köldchocken i kallbadet med flämtande andning en stund, testade jag att hålla andan och förhållandet blev ca 45 sekunder i den vanliga polen och 15 i kallbadet.

Hur har vi det nu då med nästa fysiska grundbehov om vi inte har dött av nedkylning? Det kan såklart handla om ett trauma och blodförlust där man måste plugga igen läckorna i kroppen, men jag tänker på en annan vätska än blod, nämligen vatten. Jag behåller jämförelsen med vintern. I ett hav av snö har vi obegränsat med vatten att ta vara på, i ett hav av hav, där har vi också hur mycket vatten som helst men inte något att dricka. Ett snittbehov är under skonsamma omständigheter minst 1500ml vatten per dygn (dock finns exempel på överlevnad i 12 dygn på en livflotte utan något vatten alls, så siffrorna är alltid kopplade till ett stort BEROR PÅ). Men vi kissar, svettas och andas ut ungefär den mängden. Mår vi illa och kräks och även genom kallsvettning som är vanligt vid illamående förlorar vi betydligt större mängder.

Om vi drabbas av nedkylning kommer kroppen knipa åt sina perifera blodkärl (vasokonstriktion) och förhindra blodcirkulation i armar, ben och hud. Detta är en funktion som är mycket effektiv, från normalt ca 3 liter blod som cirkulerar i huden kommer vi ner till 0,03 liter i minuten. Detta är ju bra då vi inte vill frysa ihjäl, men kroppen tror genom den stora koncentrationen av blod i kroppskärnan att vi har ett överflöd av vätska i kroppen och startar urinproduktionen (kölddiures) som innebär att vi får vätskeförlust och viss forskning visar att det kan handla om 4-5 liter vätska. Detta måste kompenseras för, när kroppen värms upp igen.

I en livflotte (för oceangående fartyg) finns det 1500ml vatten per person och dygn i ca tio dygn. Här kommer vi till problemet igen, i havet är vattnet salt, i runda slängar har våra världshav en salthalt på runt 3,5%, normal kroppsvätska har en salthalt på 0,9%. Dricker vi saltvatten kommer vi till att börja med behöva allt det ”söta” vattnet vi tillför oss för att få ut saltet ur kroppen igen plus lite till vatten som kroppen måste tömma från kroppens celler för att först jämna ut saltbalansen i blodet för att sedan transportera ut saltet genom urinen. Många pratar om salttillskott idag och de kan vara bra om man svettas mycket OM man kan dricka vatten som hjälper kroppen att reglera saltbalansen. I flotten kan det finnas en handpump med omvänd osmos som gör att man kan klämma fram, bokstavligt talat då det krävs en rejäl uthållighet för att pumpa fram ca 0,9 liter i timman. Sedan kan man samla regnvatten vilket det finns särskilda anordningar för. Man kan också med en av svamparna i flotten samla upp kondens från innertaket. Andra vätskekällor är om man fångar fisk, där finns det vatten i ögonen och längs ryggraden. Kommer man i land får man leta efter en sötvattenkälla, ordna med destillation eller samla regnvatten. Regnvatten kan samlas färskt då är det rent eller så kan man hitta det i skrevor och urgröpningar på klippor då bör man rena det genom kokning eller kemikalier då det med största sannolikhet är kontaminerat av bland annat fågelavföring.

När det gäller mat som är ett långsiktigt fysiskt behov kan vi jämföra med en typisk svensk skog, där kan vi beroende på årstid hitta lavar, svamp, bär, en och annan (rätt så äcklig) rot, vi kan vid vattendrag hitta kaveldun eller vassrötter som är helt ok. Dilemmat i skogen är att många av de ätbara växterna finns där människan finns så som maskros eller hundkäx och har man hittat dessa hitta man snart också hem.

I kustmiljön däremot, där hittar vi flera spännande vattenväxter så som sockertång, fingertång, rörhinna, blåstång, havssallad med flera. Vi kan relativt enkelt samla snäckor, musslor och ostron. Det finns goda möjligheter att fiska och med en håv eller liknande kan man samla på sig små räkor för en kulinarisk matupplevelse. På öarna i svenska västkusts-skärgården hittar vi också sådant vi hittar på land, tuschlav, strandkål, nypon, björnbär, lingon med flera rätt trevliga växter. Kort och gott så är miljön oförlåtande när det gäller kyla, drunkning och brist på vatten, men växt och djurlivet är fantastiskt jämfört med typisk skog.

Som jag har skrivit om finns det både likheter och olikheter mellan skog och kustmiljö. Det som dock slår mig och som jag också fått berättat av deltagare är att även om man är en relativt erfaren ”överlevare” i skog inser man snabbt att kustmiljön ställer många helt nya krav. Behoven är desamma men förutsättningarna många gånger oerhört olika. Ett väldigt konkret exempel är möjligheterna till skydd från elementen. Skogen är full av material och naturliga skydd, en ganska kal ö som den här vi befann oss på erbjöd inte den lyxen. Hittar man vegetation är den låg och oftast belägen i sänkor i skydd från den pinande vinden. Sänkorna i sin tur erbjuder oftast en något högre fuktighet (och mygg ;)) än man önskar sin ”säng” och sovplats. En sänka kan också översvämmas av en mindre fors om regnet börjar vräka ner. Artikeln skulle kunna skrivas hur lång som helst, det är en oerhört intressant miljö att testa sina förmågor och gränser i.

Jag hoppas ni med artikeln blivit inspirerade att utmana er själva. Lämna läs-soffan och alla böcker inom ämnet och se till att få erfarenhet som någon gång i livet skulle kunna rädda ditt liv.

Mina reflektioner har jag gjort efter att ha planerat och genomfört överlevnadskurser i havs och kustmiljö tillsammans med min vän och överlevnadskollega Henrik Alling. Tack också alla deltagare som gjort kurserna till vad de är.

Några referenser (inte min starka sida, men det finns en del litteratur om man söker):

Chalmers ”Livflotten Erfarenheter från en livflotteövning” Examensarbete inom sjökaptensprogrammet.

Handbok för överlevnad till sjöss, Stefan Nilsson

Torbjörn Selin

Överlevnadsinstruktör i försvarsmakten och svenska överlevnadssällskapet samt innehavare av överlevnadsföretaget All in Nature SWEDEN i Borås.