Tre veckor i Vindelfjällen.

Ända sedan vi började på Fjälledarlinjen så har det pratats om Tre-veckors-turen. Detta episka äventyr där allt kan hända, under en period då fjällen förändras otroligt mycket, från vinter, via vår, till försommar. Det är den längsta turen vi gör under utbildningen, och det har varit väldigt lärorikt att vara ute så länge och verkligen få känna på allt vad fjällen har att bjuda på.

Planeringen av turen började på allvar i samband med att den första snön föll i höstas och har pågått löpande under hela vintern. Desto närmare vi har kommit så har planering mer och mer övergått i förberedelser av alla dess slag, pulkor har reparerats/restaurerats eller (för vissa) byggts nya, skidor har införskaffats och monterats med passande bindningar. All sorts utrustning har provats, lånats, byggts om, kasserats och köpts ny. Ofantliga mängder mat har torkats! Tänk dig all mat du äter på treveckor, det känns spontant som ganska mycket mat att släpa på, men det räcker i närheten inte. Minst dubbla portioner per person!
Tält, ombyte för tre veckor, sovsäck, toppturs-utrustning, reparationsmaterial, kök med bränsle osv. Trångt blev det men nog fick det plats och Tisdagen den 12/4 så bar det av mot Ammarnäs som var våran start, och även målet för turen.

Redan nu, innan vi åkt, led vi vårt första bakslag, då en av de fem medlemmarna i min grupp var tvungen att avbryta turen innan den börjat, på grund av en dålig rygg. Lite snabb omflyttning av gemensam mat och utrustning och vi var åter redo att styra kosan mot fjällen.

Gruppen bestod nu av dessa fyra, eminenta, medlemmar:

                 
Sebastian Fall         Tomas Lissåker   

          
Malin Nordqvist         Mirja Andersson

Resten av klassen var även den uppdelad på grupper med 4-5 deltagare, som var och en planerat sin egen rutt för de 20 dagar som turen skulle vara.
Gemensamt för alla grupper var att vi i förväg bestämt att vi skulle mötas upp på Luspasjavrrie under tre dagar i turens mitt.

Våran rutt började vid skidliften i Ammarnäs. Med pulkor och allt skulle vi upp. Som tur är så är liftköerna inte så fruktansvärt långa i Ammarnäs, speciellt inte i mitten på April och vi fick den väldigt hjälpsamma liftvaktens odelade uppmärksamhet. (Kanske för att dom startade liften för att köra upp oss.) Liften tog oss de 220 höjdmeter vi behövde för att komma upp på kungsleden, utan någon egentlig ansträngning, mer än spänningen att åka skidlift med vita blixten.

Nu stod vi där, 4 förväntansfulla fjälledarstuderande på väg ut på den tur som gäckat våra tankar och givit oss allt från ångest till längtan, och det regnar.

Målet för dagen var Tjaskáltjávrátje, en grupp tjärnar 8 km norr om skidliften längs kungsleden. När vi kom dit hade en skakel och en dragsele gått sönder och antingen lagats eller bytts ut, men det var skönt att äntligen vara på väg. Vädret var mycket milt och det regnade av och till. Så länge man gick på leden så gick det bra, men minsta steg utanför och snön brast. Detta gjorde oss lite oroliga då vi visste att vi var tvungna att gå av leden under morgondagen för att följa våran rutt in i Skebleskalet.
Under middagen började himlen spricka upp och temperaturen sjönk. Vi bestämde oss för att gå tidigt nästa morgon, för att kunna gå på skare så länge det eventuellt fanns någon. 

05:00 tjöt larmet och det var dags att gå upp. Frukosten låg i mattermosar, vi hade bestämt att komma iväg innan vi stannade och åt.
Det var fortfarande klart och minusgraderna under natten hade gett oss en fin skare att gå på. Vi fortsatte en bit norrut innan vi lämnade leden bakom oss och siktade in oss på Stabburet.

Stabburet är en liten privatägd stuga som är öppen för allmänheten. Där finns ett par sängar med madrasser och en liten kamin i ett rum och bord, stolar och en öppenspis i det andra. Stugan ligger 13 km nordväst om Ammarnäs, fint belägen ovanför Mársevággie, en vacker dal som dessutom är fågelskyddsområde. Men det som framför allt finns vid Stabburet, och som gjorde att vi valde att ta vägen förbi där, är ett dass, vilket är en lyx som inte går att försumma.

Vi fortsatte i bra tempo och när det var dags för lunch kände vi oss pigga och vi hade många timmar kvar på dagen. Vi bestämde att flytta fram målet för dagen, som från början varit Skalkåtan, till en sjö 2 km längre in i skalet. Efter som att vi hade planerat att ligga still dagen efter var det bra att ligga på en sjö, då skulle vi spara tid och bränsle eftersom vi kunde hämta vatten (isborr är bra att ha med sig) istället för att smälta snö.

Under dagen hade vi noterat fjädermoln, som tyder på väderförändring, och hela gruppen spanade efter inkommande fronter medan vi lagade middag. Moln tornade upp sig till höger och vänster, men inga som verkade komma våran väg. Trodde vi ja.

Jag vaknade 00:40 med ett ryck, vinden slet i tältet och drivsnön yrde. Så förflöt natten.
Vinden hade inte mojnat till morgonen och det blev frukost i tältet. Det blev en slapp förmiddag.

Jag skriver i dagboken ”Sitter med fötterna i sovsäcken, har precis druckit kaffe (klockan är 10:37) och ska dra fram 1984 och en påse lakrits, man kan ha det sämre :)”
Tillslut mojnade vinden och när solen började sänka sig var det i princip vindstilla. Vi fick även besök av en av de andra grupperna som nu kom ikapp oss.

Vi rev lägret morgonen efter, vinden hade nu funnit nya krafter och piskade oss tills vi kom ned från kalfjället. Vädret hade beslutsångest och vi hade regn, sol, mulet, blåsigt och vindstilla, allt på några timmar.

Vi korsade Vindelälven och kämpade oss upp till Dalavardo stugan.

Dalavardostugan används främst av renskötare och länsstyrelsen, men är öppen för allmänheten till en kostnad av 100kr per natt. Där finns totalt 10 bäddar plus några extra madrasser, ett kök med vedspis och bra torkmöjligheter, nödtelefon och ett dubbeldass.
Stugan ligger 27km norr om Tärnasjöstugorna längs leden.

Medan vi i godan ro packade in oss i stugan fick vi sällskap av 6st franska hundspannsförare. Även de hade varit ute i det blöta vädret och längtade efter stugvärmen.
Tillsammans fyllde vi stugan med torkande kläder, doft av mat och en känsla av lugn och harmoni.
Vädret blev stadigt sämre och regnet övergick i tungt fallande slasksnö, men vi skulle sova inne, så vad gjorde det oss?

När vi vaknade hade snöfallet ändrat karaktär, från att ha fallit rakt ned föll snön nu nästintill horisontellt, och vi valde att avvakta för att se om vädret blev bättre. Ett ganska lätt beslut.

Fler grupper som varit ute i regnet och blåsten sökte skydd i stugan som snart var mer än full av skidåkare och hundspannsförare. Vi som redan spenderat en natt inomhus valde att dra vidare och göra plats för andra behövande. Snön föll i det närmaste diagonalt och vi skidade i två timmar innan vi slog läger, då var det mesta som kunde vara det blöt igen.

Härifrån hade vi de två tyngsta dagarna på hela turen upp till Luspasjavrrie. Tung, blöt snö och bara uppför. Vissa perioder var det så vitt att vi bara hade GPSen att orientera efter. Detta var även så pass tidigt på turen att pulkorna var relativt tunga av mat fortfarande, vilket ju inte gjorde saken bättre. Men upp till sjön kom vi. 

Allt slit, all förbannelse över dikesgrävande pulkor, regn, blötsnö och styltor under skidorna var som bortblåst på morgonen dagen efter, dag 8 på turen. Inga larm, ingen vind som terroriserat tältet under natten. Solen sken och några få minusgrader hängde i luften. Frukost i solskenet medan allt vad prylar heter torkade i solskenet.
Sedan blev det äntligen dags att packa upp toppturs grejerna. ÄNTLIGEN LITE RIKTIGT SKIDÅKNING!
Stighudar klistrades på skidorna som fått åka pulka i över en vecka. Toppen i sikte var Nuortabe Luspas (1355 möh), en tur på ca 450 höjdmeter.

Sedan dök Håkan (instruktör) och Per-Joar (rektor) upp i det som nu hade blivit en riktig liten tältby, i takt med att fler grupper kom fram.

Under kvällen hölls en genomgång om vinterfiske och lite repetition av meteorologi.

Dagen efter var det dags för skoldelen av den här turen, klassen delades i två och fick i uppgift att arrangera ett lavinräddnings-scenarion för den andra gruppen.

Omhändertagande av skadad och bildandet av en sondkedja.

Några fler toppturer hanns med under dagen, man kan ju inte bara sitta och titta på sluttningar som skriker efter att få några spår lagda på sig.

Efter fyra nätter på Luspasjavrrie var det dags att dra vidare, skidorna pekade nu österut och målet var berget Svájppa. En sträcka på totalt 25 km som vi delat på två dagsetapper. Vid lunch hade vi avverkat den första. Snön var lätt, solen sken, vi hade vinden i ryggen och halva etappen var utför. Vi bestämde ganska fort att fortsätta, men satte inget egentligt mål, vi kör väll tills vi tröttnar tänkte vi. Det slutade med att vi skidade hela vägen till foten av Svájppa.

Toppturen upp på Svájppa dagen efter var mycket trevligt. 600 höjdmeter behaglig lutning avverkades, med lunch på toppen som avslutning, där vi även såg järvspår. Åket ned bjöd på fin vårslask på Svájppas sydsida.
Nu vankades det vilodag och pimpelspöt åkte fram ur packningen. Vilket resulterade i det godaste målet mat på hela turen, smörstekt fjällröding.

När vi lämnade Ribasjavrrie, där vi haft läger, kändes det på något sätt som om det var dags för en ny del av turen, vi var nu på väg söderut, mot Ammarnäs igen.

Hela dagen var det tryckande varmt och vi fick lägga om rutten på grund av att vattendragen nu börjat öppna sig.

Kanske var det det otroligt vackra vädret som gjorde det, jag vet inte, men när det var dags att slå läger gjorde vi ett väldigt dumt var av tältplats.
Lyckan över att få tälta på barmark tog överhanden och ingen tänkte väll på att det här, mitt på åsen, nog fanns en anledning till att det inte var någon snö där. Men just då kändes det bra. Från tältplatsen hade vi god uppsikt på den stora hängdriva som lite titt som tätt släppte snöblock stora som tresitts-soffor ned för sluttningen, med ljud liknande åska som resultat.

Tack vare det geniala valet av tält plats hamnade vi otroligt utsatt när vinden (så klart) tog fart igen. Som grädde på moset så hade vinden vridit sig och kom nu nästan rakt i sidan på tältet, vilket är ganska mycket sämre än optimalt. I stilla ro satt vi i tältet och läste när en ordentlig vindby slet upp 3 av våra stormlinor. Plötsligt satt man där med tältduken framför näsan och kändes sig sådär måttligt begåvad. I samma veva som vi satte fast linorna igen passade vi på att vrida tältet så att det stod bättre mot vinden. Ett dussin lagom stora stenar lades dessutom på tältspiken för att förhindra ett liknande fiasko från att inträffa under natten.

Hela nästa dag satt vi i tältet på grund av blåsten, de toppturer vi tittat på vad bara att glömma.

Nästa etapp tog oss upp på kalfjället igen, den sista stigningen på hela turen. Vinden hade fortfarande inte mojnat, så det var bara att slita på i snödrevet. Det var här jag lärde mig en av de viktigaste läxorna på turen, lita ALDRIG på billiga karbinhakar! Rätt var det var, stannade vi kort för att dricka lite vatten, när Mirja frågar ”Tomas, var är din karta?” Kartan som jag haft hängandes på skakeln för att den skulle vara lättillgänglig, hade flugit sin kos. Som tur var gick vi i grupp och resten av gruppen hade ju sina kvar, så inte led jag för det mer än jag kände mig som världens rookie. 

Men känslan försvann lika fort som kartan (kan man misstänka) när, under några få sekunder, världen stod stilla. Malin och Mirja hade täten och jag gick några meter bakom. Seb hade valt att göra sin egen orientering, för att få lite egen tid efter nästan tre veckor i konstant sällskap. Tjejerna gick med huvudena nere och huvorna fördragna för blåsten. Jag gick i min egen lilla värld bakom dom och såg mig omkring. Då kom den där, fjällräven. Detta otroligt eleganta djur kom trippande fram i snöblåsten, jag ville inte skrika till tjejerna för att inte riskera att skrämma den, så här i efterhand misstänker jag att varken den eller tjejerna hade hört mig på grund av blåsten. Ett få tal sekunder såg jag den innan den försvann ned i ett gryt, men det räddade min dag!

Sista lägret på turen, för min del, blev på en namnlös sjö som på kartan är markerad som 1011.
Vi hade precis slagit upp tälten när vi fick sällskap av ytterligare en grupp från klassen som också beslutat sig för att sova där. Sakta mojnade vinden och det blev en fin morgon. Det var lugnet före stormen.

Överallt ifrån kom dom, man såg dom på 100 meter när dom tog fart och sprang mot lägret, vårat viftande med spadar, snöbollar och stampande i backen, inget stoppade dom, dom kom från alla håll, LÄMMLARNA!
Då vårt läger var det enda som utgjorde något som helst skydd på en annars helt plan, vit sjö, så drogs lämlarna till våra tält som småbarn till glassbilen. Vi vaknade klockan fyra natten av att en lämmel trillat ned i våran utgrävda absid. Dagen efter blev känd som D-day, The Day of the Ditch.
Ett en spadbredd brett och 30-80 cm djupt dike runt hela lägret blev svaret.
Det visade sig vara otroligt effektivt, då lämmlar helt saknar insikt i Newtons lag om gravitation och därför, obönhörligen, hamnade de på botten i diket.

Vi började nu se slutet på turen och längtan efter att komma hem började göra sig påmind. Tjejerna i gruppen valde att ligga kvar en natt till på sjön, medan jag och Seb tog oss vidare mot låglandet under devisen ”Det är bara turister som använder leden!” Så när vi kom ned till trädgränsen och snön började tryta fick vi skylla oss själva när vi fick släpa pulkorna ner genom enrisbuskarna.

Tillslut kom vi ned till det vindskydd vid Höbäcken, som vi kommit överens med resten av klassen att mötas vid, det blev ett trevligt återseende när alla kom ned från fjället. Härifrån hade vi 7 km ned till Ammarnäs där vi skulle bli upplockade. Problemet var, att det som tre veckor tidigare hade varit snötäckt väg, nu var grusväg och inget annat. Att släpa pulkorna på gruset var det ingen som var speciellt sugen på. En nedflaggad same och några telefonsamtal senare så hade pulkorna fått fyrhjulingsskjuts till Ammarnäs, och vi fick vackert promenera sista biten ned.

Sista natten spenderades under bar himmel, då ingen orkade slå upp tält igen. Sovsäcken i vindsäcken och godnatt.

Att försöka sig på att summera allt man har lärt sig under dessa tre veckor, alla intryck och upplevelser, det går nog inte. Eller så är det för tätt inpå. Men en sak som jag reflekterade över, är hur fort man tycker att något blir vardag. Att vara ute på tur blir vardag, man slutar jämföra med hur  man lever när man är hemma. Det blir på något sätt en annan verklighet. Det är nått jag tar med mig och skall försöka att komma ihåg.

Tomas "Grillo" Lissåker, Fjälledarlinjen, Storumans Folkhögskola.