Påskturen till Sarek 2014

Jag kan!  Jag vill!  Jag gör!

Kroppen är stark, frisk och mår bra av fysiska utmaningar. Viljan att få bli ett med naturen och att få vistas i vildmarken på dess villkor har och finns alltid närvarande. Det viktigaste av allt är ändå att man i slutändan även verkligen gör allt det där man vill och kan! Att få leva är ingen självklarhet och att inte göra det när man kan är ett hån mot de som inte kan!

Fredagen den 11 april 2014 arbetade jag sista dagen på Örebro kommun med en fin avtackning från kära kollegor. Innan det var dags att börja mitt nya liv på Biototal med att sluta kretsloppet från stad till land var det hög tid för en efterlängtad vintersemester i Sarek med grabbarna i Team Lajt.

Klockan 20:00 styrde Tobias in hyrbilen som han kört från Oslo in i de centrala delarna av Örebro. Under kommande timme anslöt även Anders från Uppsala och Viktor som klev av tåget från Göteborg. Två glas vin senare och en sista genomgång av prylarna, somnade sedan de tre tillresta musketörerna i min lilla minilägenhet och jag gick in till min kära granne Michaela.

Efter att ha kokat upp lite kaffe så gick jag in och väckte tre förväntansfulla grabbar. Idag väntar över 100 mil bilkörning från Örebro till Arvidsjaur. Resan gick helt utan problem och vi anlände till regementet där vi sedan spenderade natten. Innan det var dags att sova hann vi även med ett besök hos Anders f.d kollega från försvarsmakten, som visade film från deras bestigning av Mt Kenya. Anders är officer på bergspluton i Arvidsjaur, men är nu tjänstledig för att studera till sjuksköterska i Uppsala.

Söndagsmorgonen gick ut på att fixa de sista prylarna som saknades, samt inhandla den mat som vi skulle få njuta av på berget. Fem timmar senare, efter att vi passerat både polcirkeln och odlingsgränsen, kom vi så fram till Sourvadammen där vi parkerade vår svarta Volvo V70. Stighudar spändes på skidorna och tre pulkor packades av mig, Viktor och Tobias medan Anders fyllde upp sin ryggsäck. Innan vi begav oss av in i vildmarken. Snön på vägarna var sparsam medan det fanns desto mer närmare fjället. Detta betydde att vi var tvungna att bära pulkorna en del i början.

Några timmar efter att vi vid 17-hugget låst och lämnat bilen slog vi så äntligen upp vårt gemensamt inköpta Mountain Hardweartält. Anders som provat att sätta upp tältet hemma i sitt studentrum tog snabbt befälet och guidade oss till tältet var rest och vi kunde krypa in. Efter lite bestyr med bensinköket även kunde käka lite pasta och köttbullar. Till förrätt serverades varsin kåsa rött vin med goda ostar. Med ett leende på läpparna av att äntligen vara i naturen igen somnade jag i min tjocka och mjuka dunsäck.

Medan de flesta i vårt avlånga land gick till sina arbeten en solig vårdag, vaknade fyra friluftsintresserade killar och började dagens skidåkande upp på fjället genom ett vitt vinterlandskap, bland små korta fjällbjörkar. Solen stod högt på himlen och vi var noga med att smörja in naken hud för att inte upprepa tidigare misstag där huden lossnat likt billig målarfärg i gammalt hus. De vita riporna sjöng samtidigt som de flög upp bakom snökullarna och fick oss att njuta ännu mer av vildmarken. Lunchen bestod av korv med fruktkusebröd som vi njöt av i solen medan Tobias skidstav fick en ny truga i form av en snusdosa. Planen vilken vi kommit överens om var att gå 50 min och vila 10 min. Tyvärr sprack det ganska tidigt och Anders var milt sagt inte vidare imponerad av oss andra. Men framåt gick det.

Vädret var till en början riktigt bra och det var svårt att klä sig rätt (vi borde kanske ha lyssnat på Anders som skakade på huvudet när vi stannade efter en kort stunds skidande för att ta av de varmaste kläderna). Blåsten tilltog sedan ordentligt och solen höll sig undan medan vi kämpade på. Jag och Viktor bytte pulka när han ville ha lite avlastning ett tag. Då vi endast hade två selar till de tre pulkorna, så hade jag fått använda min alpina klätterele och samtidigt fått en något lättare packning.

När vi sedan äntligen kom fram till platsen där vi skulle slå upp tältet hade vinden tilltagit ännu mer och stridsvärdet var inte direkt på topp. Det var ett rejält ösande och grävande innan vi kunde slå upp tältet och Viktor och Anders, som då var de mest frusna kunde krypa in och värma sig. Medan grabbarna försökte få upp någon slags värme så fortsatte Tobias bygga en skyddande mur av de snöblock som jag lyckades hacka loss. Även om det utanför tältet var ganska kyligt så väntade en mycket varm natt och det var skönt att dra ner blixtlåset för att inte dö av värmeslag under natten.

När vi på tisdagsmorgonen tittade ut i absiden så möttes vi av en ordentlig snöhög, som trots våra försök hade blåst in under tältduken. Jag tog mig ut och letade fram ryggsäckarna som legat täckta under snön och grävde bort det som låg och tryckte mot tältduken. Även om allas skalplagg såg ut att vara stelfrusna så gick de ändå relativt snabbt att få mjuka igen.

Efter att ha packat ner alla grejerna där de skulle vara så begav vi oss av mott nya mål. Anders såg till att vi höll ett bra tempo, med Tobias tätt i häl bakom. Jag och Viktor kämpade på en bit bakom och efter några timmars slit kunde inte Viktor låta bli att muttra och undra vem som utsett Anders till Marschhitler. 2,5 timmar senare kom vi fram till det som skulle bli den nya lägerplatsen. Vid det laget hade Anders tröttnat på tempot och spänt fast en av pulkorna på sin ryggsäck och stuckit i förväg och därmed visat för oss andra var skåpet ska stå. Alla var inte överlyckliga och fyllda av energi när vi kom fram till det blåsiga fältet som skulle komma att bli vårt läger de närmaste dagarna. Med gemensamma krafter byggde vi snabbt upp den första delen av muren som några dagar senare mer skulle likna en borg av snö. Snö började att smältas medan vi alla satt i vår nedgrävda matgrop och snart tog även Tobias tag i matlagningen och bjöd på pasta med baconsås. När jag som siste man sedan skulle krypa in i tältet så väntade därinne ett moln av dun. Detta efter att Viktor råkat stöta till Tobias som opererade fot med en kniv vilken han då tappade rakt ner genom sitt sprillans nya liggunderlag av senaste modell. Innan vi somnade kunde vi sedan njuta av världens vackraste fullmåne som reste sig över berget nere i dalen. Livet är allt bra underbart en kväll som denna!

Topptursdag!

Vid 7-tiden vaknade vi och försökte koka upp lite vatten. De dyrt inköpta frukostpåsarna med lätt kanelsmak var en bra smak på dagen. Vi packade ner våra klättergrejer, mat, termosar, vattenflaskor, matpåsar, värmekläder och vindsäckar i två ryggsäckar. Stegjärnen spändes fast på storskorna och vandringen via kammen mot Sveriges tredje högsta berg hade startat. Viktor som tittat ut en spännande kamvandring via datorn några månader tidigare verkade spänd på en innehållsrik dag med mycket klättring. Anders tog sin ryggsäck och gick som vanligt sedan med de snabbaste stegen mot dagens mål. Jag och Tobias turades till en början om med vår gemensamma packning, men ju längre dagen gick desto mer fick han bära själv. Jag tyckte själv att det gick sakta och segt, även om jag inte direkt tycker att jag på något sätt var utmattad i kroppen. Ju längre upp vi kom, desto mer tilltog vinden. Ibland blåste det så kraftigt att alla stannade och satte sig på huk för att inte riskera att blåsa omkull. På Nordtoppen av Sarektjåhkka stannade vi i stormen och käkade lunch i skydd av två orangefärgade vindsäckar. Så fort man stannade började man frysa, men så länge man rörde på sig var kylan inget problem.

Efter lunchen lämnade vi våra ryggsäckar på lunchstället. Vi gick via den snöklädda kammen med stup på var sida, med dunjackorna på och med isyxan i handen, upp mot Stortoppen. Inte långt efter att vi lämnat Nordtoppen var vi framme vid Stortoppen av Sarekthjåkka och tillika Sveriges tredje högsta berg! Jag plockade fram Team Lajts flagga och vi turades om att 3 o 3 bli fotograferade på toppen. Utsikten var näst intill obefintlig och stundtals kunde jag tycka att det var skönt att slippa se stupen och den långa vägen min kropp skulle behöva falla, innan den med ett duns och ett splash skulle slå i backen vid ett felsteg.

Nervägen gick betydligt snabbare än vad vägen uppför gjort. Anders och Tobias gjorde en stark insats och gick hela vägen med ryggsäckarna på. Jag fick ont i nedre delen av yttersidan av högerknät, vilket inte var så kul. Jag har känt av samma sak på bland annat Aconcagua när underlaget var väldigt ojämnt. Provade att åka en bit nerför på magen tills farten blev alldeles för hög och jag fick oväntat träna på self arrest med isyxan. Efter en hel del pulsande och hasande så såg vi sedan det välgjorda lägret där tältduken syntes sticka upp och vi var hemma. Viktor slank in i tältet och försökte tina upp kropp och själ, medan jag och Anders smälte snö och Tobias förberedde middagen. Grillkorv och pulvermos som förgyllts med nerhackad parmesanost mättade våra magar. Tre blev mätta och belåtna medan Anders lite väl sent talade om att han inte var något större fan av potatismos och därför heller inte direkt bad om en portion till.

Med ett leende av gårdagens lyckade bestigning vaknade vi i våra sovsäckar. Då jag tidigare råkat spilla ut lite av den nysmälta snön i absiden, så valde vi idag att fippla med detta utomhus. Ute fanns ju både frisk luft och gott om plats för alla möjliga tänkbara göromål, så det kändes som ett klokt val. Tältet packades ihop och grejerna spändes återigen fast på pulkorna och vi skidade ner mot den is- och snötäckta sjön. Vädret var hyfsat och när vi tar lunch är det riktigt varmt och skönt ute. Viktor tar ansvaret för snösmältningen och vippar bara ut det ljumma vattnet vid ett tillfälle, medan han får höra på Tobias nu mer obligatoriska påtryckningar om att han måste äta upp allt som finns i den inte alls så lockande frystorkade påsen. Efter stoppet börjar en lång och kämpig skidåkning mot bilen. Vi skidade alltså hela vägen runt berget och sedan vidare mot berget Slugga, för att sedan fortsätta uppåt över fjället. Därefter började sedan jag kämpa med min pulka nerför. Då den saknade bra skacklar, så bråkade den ganska mycket. Jag och pulkan turades om att lägga krokben för den andre.

Sista biten när vi närmade oss bilen fick vi bära pulkorna utanpå ryggsäckarna. Snabbt som attan packar vi in grejerna i och på bilen och beger oss hemåt. Efter en inte allt för lång bilresa bort så stannade vi till vid restaurangen vid Stora Sjöfallet. När vi kliver in så känner vi oss som fyra gringos som kommit in bland civiliserade människor för första gången på flera år. Viktor bjuder där gänget på en förträfflig laxsoppa (det enda som fanns) med kaffe, kaka och en mycket efterlängtad läsk. Tobias som fryser i hela kroppen skakar på huvudet när jag sedan sätter mig i bilen med en glass i anden. Några timmar senare visar Anders sitt officersleg till vakten och vi blir insläppta på regementet i Arvidsjaur. Här somnar vi sedan gott med ett riktigt tak över huvudet och drömmer oss tillbaka till den gångna veckans härliga äventyr i den svenska vildmarken.

Om Team Lajt

Källa: http://lajt.com/