När tre blir en - fast vi var tre

Prolog

Jag minns inte exakt vilket årtal men någonstans kring år 2005 besökte jag Pilkalampinoppi och Stora Korpmägg. Från den sistnämndas topp hänfördes jag av den underbara utsikten. Allra främst på grund av att Sånfjället syntes därifrån. På senare tid har mina tankar återvänt till dessa berg och jag har fått en fix idé att ta mig upp på Stora Korpmägg för att fotografera ett snöklätt Sånfjäll. Jag delgav Henrik ”Leech” Fröjd mina funderingar kring detta när vi samtalade om tilltänkta aktiviteter över jul och nyår. Han blev genast intresserad och knåpade ihop en liten tripp som inkluderade Pilkalampinoppi (645 m), Stora Korpmägg (711 m och Gävleborgs läns högsta punkt) samt Garpkölen (671 m och Hälsinglands högsta punkt). Tyvärr hann vi bara med Pilkalampinoppi, därav ”När tre blev en”. Den här artikeln är tänkt att beskriva vår utflykt som även Alexander ”Sasha” Andersson deltog i, därav ”- fast vi var tre”.

Jag har tänkt skriva den här artikeln lite annorlunda än jag någonsin gjort. Därför skulle jag vilja kalla denna för en sorts experimentartikel, åtminstone för min del. Tanken är att försöka berätta med bilder samtidigt som viss information återges i text.

30 december 2011

06:15 vaknade jag av att larmklockan på min mobil ringde. En tämligen otrevlig signal. Det skulle nog vara fullt möjligt att tortera folk med den genom att låta den ringa flera gånger per natt. Det skulle minsann fungera, men vem skulle ställa om den hela tiden? Det skulle krävas flera mobiler. Jag kände mig trött och det var så tilltalande att ligga kvar. Det var så varmt och skönt i sängen. Vänta nu, hade klockan verkligen ringt? Självklart hade den det. Här fanns ingen tid att förlora. 07:20 skulle Henrik och Alexander plocka upp mig och innan dess skulle jag äta frukost, få på mig kläder, fixa matsäck och borsta tänderna. Jag var så fruktansvärt trött och det kändes lite som att jag utförde allt i någon sorts trans. Strax efter 06:55 påbörjade jag min promenad utefter den grusväg som ledde ned till den avtalade mötesplatsen där de två färdkamraterna skulle plocka upp mig. Problematiken med just denna grusväg var att den på grund av tidigare väderlek var täckt av såphal blankis. Dessutom var det tidigt på morgonen och ännu mörkt. Självklart var jag för slö att binda ihop skidorna och stavarna, vilket inte direkt underlättade min promenad. Trots detta hann jag ned till landsvägen som var avtalad upphämtningsplats för mig. Väl där hade jag tid en stund att lyfta blicken mot skyn för att spana in vädret. Enligt väderleksrapporter skulle det bli en solig och klar dag. Jag såg bara moln var jag än tittade på himmelen. Vid några tillfällen kunde det faktiskt skymtas någon stjärna. Kanske skulle det spricka upp under dagen. Jag ville ju ha klar sikt mot Sånfjället!

Efter en liten stund dök en bil upp som körde lite misstänksamt sakta. Det var självfallet Henrik och Alexander som anlände. Jag hade aldrig träffat den sistnämnde förut så jag funderade lite vad det kunde tänkas vara för en ”snubbe”. När de stannade möttes jag omgående av en trevlig kille som kom fram och presenterade sig som Alexander! Henrik hjälpte mig att packa in mina tillhörigheter i bilen och sedan gav vi oss av mot bergens förlovade land! Allt eftersom resan fortskred sprack molntäcket succesivt upp och fler och fler stjärnor siktades medan det ännu var tillräckligt mörkt. Himlen mellan molnen blev allt ljusare till följd av att solen var på väg upp. Efter att Henrik kört som nöden krävt i en dryg timme kom vi fram till den skylt som visade mot den avtagsväg som skulle leda oss från väg 45 och vidare mot Pilkalampinoppi. Det hade varit barmark hemma, men här låg det ett stadigt snötäcke. Var vägen plogad? Låg det vindfällen över vägen sedan stormen? Vägen var plogad och de stormfällda träden var omhändertagna – vilken lycka! Himlen var nästan helt fri från moln och de få som ännu syntes minskade snabbt i antal. Alla dessa positiva vibbar fick oss att överväga att skänka en ros till snöröjningsfordonsföraren och de som tagit hand om vindfällena. När vi kom till vägen som skulle leda oss de sista kilometrarna till Pilkalampinoppis parkering ändrade vi genast uppfattning. Den var oplogad! Den täcktes av ett uppemot 3 dm tjockt packat snötäcke. Varför hade inte den här vägen plogats? Hur det än stod till med snöröjningsfolket så var det inte plogat ända fram. Det var bara att parkera bilen för att ta oss fram för egen maskin. I just det ögonblicket blev jag nöjd över att ha släpat med mig skidor! Henrik och Alexander hade olyckligtvis inga skidor med sig, förmodligen för att det var barmark hemma. Dessutom låg Henriks skidor kvar i Luleå, lite väl långt att åka för att hämta dem. Medan de kämpade sig fram i snön till fots så gled jag fint ovanpå med skidorna. Men med tanke på att de två är orienterare och har mycket bättre kondition än mig var jag väl ändå värd ett litet handikapp?

Nu har det blivit dags att låta bilderna berätta. Om inget annat anges är det jag som tagit dem.

Klockan är 9.30 och jag drar iväg på skidorna mot Pilkalampinoppi. Foto Henrik Fröjd.

Henrik och Alexander passade på att ta täten medan jag bytte objektiv. Jag hade faktiskt hoppats på att trädtopparna skulle vara snöklädda i detta berglandskap, men man kan ju inte få allt...

...men de snöklädda trädtopparna fanns där! Det var bara så att de stod högre upp på bergen.

På vägen passerades en myr där denna mysiga tall växte.

Henrik och Alexander blickar upp mot ett snöklätt Pilkalampinoppi.

Alexander och jag har fått syn på Brandtornet uppe på Pilkalampinoppi. Foto Henrik Fröjd.

En första glimt av Brandtornet.

Längs vägen såg vi spår efter vessla, hermelin, ekorre, hare, räv och älg. Och som talesättet lyder: Hellre älg i skogen än hjort i brallan. Bilden ovan visar Alexanders handske bredvid älgspår. Foto Henrik Fröjd.

Jag fotar Brandtornet igen. Foto Henrik Fröjd.

Ännu en bild av det numer populära Brandtornet.

Här syns även Pilkalampinoppis sydostbrant.

Vi passerade stundom områden utan tecken på mänsklig aktivitet vilket gav en liten känsla av vildmark.

Färden uppför fortsatte med jämna pauser. Jag passar på att fota lite medan Alexander byter jacka. Foto Henrik Fröjd.

Vi har precis kommit upp såpass att solens strålar träffar oss. Jag står och njuter en stund medan Alexander lufsar vidare. Foto Henrik Fröjd.

Tillbakablick. En tall som lagt sig vittnar om den ursinta storm som härjade kring jul.

Alexander och jag har precis svängt in på den väg som leder till parkeringen nedanför Pilkalampinoppi. Foto Henrik Fröjd.

Parkeringen. Hit skulle vi kommit med bil om förhållandena tillåtit.

Nu återstår bara den sista lilla biten upp till toppen och Brandtornet. Foto Henrik Fröjd.

Toppkänning! Nu är det inte långt kvar. Här är en vy mot norr. Foto Henrik Fröjd.

Vacker utsikt mot nordost.

Färdkamraterna lufsar på de sista metrarna upp till toppen och Brandtornet.

År 1888 den 26 juni utbröt en svår brand vid Nordkap som är beläget ungefär 10 km väster om Pilkalampinoppi. Det var mycket torrt i markerna så elden spred sig med ilfart och tog sig över Ore älv. Under natten skickades en man att ta sig till närmsta telefon, 30 km bort, för att begära förstärkning. Till slut kom den efterlängtade förstärkningen den 1 juli men då hade elden redan begränsats av de 3-4 man som infann sig först på plats. Under tiden hade en annan brand uppstått i en besparingsskog dit en stor styrka skickats för brandbekämpning. När de var färdiga där begav de sig till branden vid Nordkap och under natten till den 2 juli började det äntligen regna så pass att elden kunde släckas.

Omgående efter denna händelse byggdes Brandtornet uppe på Pilkalampinoppi. Fram till 1945 upptäcktes nära 30 bränder som i de flesta fall kunde släckas effektivt. Någon gång under 1950-talet övertogs brandövervakningen av flyget och Brandtornet blev lämnat kvar som ett minne och numer även som turistmål.

10.44 nås äntligen toppen! Henrik låter kameran gå varm medan Alexander står bredvid och insuper den otroliga utsikten och det vackra ljuset. Och som Kjell skulle sagt: Det är vackert, förbannat vackert.

Vy i sydostlig riktning. Jag verkligen greps av det vackra ljuset och lät kameran arbeta. Men hur bra bilderna än uppfattas ha blivit så kan de aldrig representera verkligheten rättvist. Det är alltid finare att vara på plats!

Jag slogs av kontrasten mellan den bara marken och ispansaret efter vägen där hemma och det totalt vintriga landskapet som jag nu befann mig i. Det skiljer trots allt 10 mil och 400 höjdmetrar.

Panorama i ostlig riktning.

Ett till panorama fast i sydostlig riktning.

Vid mitt förra besök var det öppet in till Brandtornet och jag hoppades att så var fallet även för denna gång. Jag kände mig skeptisk när jag såg en järnregel sitta för dörren. Men den var bara fastsatt med en pinne istället för hänglås. Järnregeln lades åt sidan och jag kände på dörren. Den var inte låst, men fastfrusen! Vi försökte febrilt att skrapa bort isen i nederkanten av dörren men utan framgång. Då var det tur att Alexander var med - tevatten! Han hällde lite försiktigt vid dörren och vips så gick den upp! Stillbild från en film inspelad av Henrik Fröjd.

Vi tog oss snabbt upp i själva tornet och fann till vår lycka att tre stolar var placerade där så vi dukade upp vår matsäck. Alexanders trippmätare visade att vi färdats 4,5 km från bilen och upp hit. Väl uppe i tornet och en liten titt på klockan insåg vi att vi inte skulle hinna bestiga alla tre tilltänkta berg. Detta till trots så var allt tippelitopptopp.

STEFFE! Nä, nä det var inte Steffe... 

Trots att vi inte skulle hinna med alla tre berg idag var Henrik hoppfull. Och med all rätt! Vädret var toppen och ljuset som solen spred i de tunna molnen var mycket stämningsfullt. Jag insåg att detta var rätt årstid för ett toppbesök på Pilkalampinoppi! 

Den före detta brottaren Alexander började gå på händerna efter att suttit i Brandtornet.

Självfallet skulle det busas lite. Alexander fick för sig att han skulle knuffa ner Henrik i snön.

Och så blev det brottning. Kunde de inte kasta snö på varandra så kastade de varandra i snön. Ganska roande att titta på. Hade jag haft täckbyxor jag också så hade jag gett mig in i leken.

Så blev det en gruppbild utomhus. Tre toppenkillar om jag får säga det själv.

Undertecknad i full fart med att ta lite bilder. Foto Henrik Fröjd.

Resultatet av min aktivitet på föregående bild. I sydlig riktning.

Till min glädje såg jag att vindflöjeln föreställer en björn så därför blev jag bara tvungen att ta med den här bilden trots att det kanske inte kommer synas så bra.

Klockan var ungefär 12 när vi började ta oss tillbaka till bilen. Vi hade insett att ett försök att ta oss vidare för egen maskin från Pilkalampinoppi till Stora Korpmägg skulle förmodligen innebära att det hunnit mörkna innan vi nådde toppen. Därför åkte vi runt med bilen så vi kom fram till den lilla väg som ledde direkt fram till Stora Korpmägg men den var givetvis oplogad och det var fortfarande för lång sträcka för att hinnas med. Det kändes lite tungt att jag inte skulle få uppfylla min lilla dröm med att fota ett snöklätt Sånfjäll. Förvissa har jag läst att det även ska synas från Pilkalampinoppi men jag har inte gjort det under mina besök hur jag än tittat.

Med Garpkölen gällde samma sak, vi skulle inte hinna innan mörkret och för att komma dit krävdes det att köra på småvägar som högst troligt också var oplogade. Plan B: Hamra Nationalpark!

Entrén till Hamra nationalpark har verkligen byggts ut sedan mitt förra besök 2008. Här tar jag del av nationalparksinformationen som berör var och varannan människa. Foto Henrik Fröjd.

Vi bestämde att vi skulle gå fram till Svansjön för att dels få en liten glimt av nationalparken och dels för att ge oss på det som fanns kvar av matsäcken. När jag inte hade fördelen med skidor tog Henrik och Alexander genast täten.

Panorama ut över Svansjön i Hamras nationalpark.

Här kan jag faktiskt stå ett tag, det är skönt att bara hänga. Foto Henrik Fröjd.

Efter att njutit av stillsamheten vid Svansjön begav vi oss tillbaka till bilen för att åka hem. Nymånen tittade fram över de senvuxna grantopparna och jag kunde inte motstå frestelsen att ta en bild, eller två.

Ett tämligen kraftigt snöfall drog in och "busarna" kunde inte låta bli en sista brottningsmatch.

Epilog

Klockan var efter 17 och det var mörkt. Henrik och Alexander hade nyss släppt av mig och tagit farväl och jag hade 2,5 km isväg framför mig. Det drog in ett tunt molnskikt som resulterade i att det bildades en corona kring månen. Att få se den färgranna skivan vid månen kändes som en sorts tröst under min hala vandring hemåt. Jag reflekterade lite över coronan som jag inte haft möjlighet att fota eftersom stativet var hemma. Egentligen borde man låta exempelvis var tionde fotoobjekt vara och bara njuta av det och låta det endast finnas kvar i minnet. På så sätt blir man herre över sin kamera. Och sådana tillfällen minns man väl mer än sådana som fångats på bild? När jag till slut kommit hem och satt mig vid köksbordet för att äta kände jag en behaglig träningsvärk sprida sig i benen. Och träningsvärk för mig är som ett kvitto på att man verkligen har gjort något!

Tack för en mycket trevlig utflykt killar!